Teckningar gjorda på fri hand.

Fan händer med alla strumpor?

Så... jag tänkte på detta när jag icke kunde sova. Tidigare samma dag hade jag sorterat strumpor och det var säkert ett tiotal utav dem som inte hade någon maka, eller ja, de var omaka.

Vart fan tar alla strumpor vägen? Blir de uppätna av tvättmaskinen eller är det någon slags hemlig operation som ska ta över världen? VAR tar de vägen?!

Vi har ju alla varit med om det någon gång men har någon någonsin fått svar på den frågan?

Hjälp mig, jag kan inte sluta tänka på det.

Och jag vill gärna ha tillbaka mina spiderman-strumpor... För jag köpte faktiskt dom för inte så längesen... :(

D-d-duger looken?

Ja det blev en hel del ändring på bloggen. Bra? Svar: ja, jag gillar den. Then I don't give a fuck about what you say.

Funderar på att ha en engelsk blogg också - en likadan men med engelska. Så att jag kan få fler läsare... Är ju en bra idé :)

Headache of doom.

Idag har jag ju inte lite ont i huvudet eller så... Vilket suger getpung. Det går inte över heller, vad jag än gör.

Några tips?

Nej för ingen kommenterar här.

I used to be a little boy, too old for my shoes.

Okej serious mood on, för ett tag nu i alla fall.

Har spenderat hela eftermiddagen med att gråta, någonting som jag inte trodde att jag kunde göra längre. Låt oss bara säga att idag inte har varit en bra dag för mig, på något sätt överhuvudtaget – förutom den lilla stunden då jag fick träffa Idah.

Jag vill att det ska hända mer, att jag ska utvecklas snabbare än vad jag gör. Jag har inte alla de erfarenheter ungdomar i min ålder har och jag har andra erfarenheter som ungdomar i min ålder inte borde ha. Jag vill inte känna ångest på natten längre, vill inte känna ångest på morgonen längre, jag vill inte kunna känna ångest överhuvudtaget längre. Om man kunde radera en känsla inom sig själv så skulle det vara min ångest som sedan 11 års ålder har styrt mitt liv åt helt fel håll och den har fått mig att gå på vägar jag inte ville gå på eller borde ha gått på. Den har fått mig att se livet som något annat än ett liv, som en plåga, som en mardröm i vaket tillstånd och som om någon varje dag använt alla tortyrredskap som finns på mig.

Jag erkänner, jag har haft för höga krav, för stora förväntningar, varit otroligt naiv gällande detta. Men spelar det någon roll? Det jag känner inom mig blir inte annorlunda bara för att jag är medveten, det gör nästan saken värre. Ibland känner jag mig som så att jag är alldeles för medveten och har alldeles för mycket insikt i mig själv och på något sätt önskar jag att vore mer trögtänkt och kanske inte förstå allting som pågår omkring mig hela tiden.

Jag har alldeles för mycket koll och på tok för lite kontroll.

Jag vill se förändringen NU, jag vill att förändringen ska ske över en natt, över en vecka, över en månad men tyvärr – såna här förändringar tar längre tid än så. För mig har jag märkt att det tagit flera år och kommer kanske ta ett eller flera år till om jag ska bli fullt återställd. Jag ser på andra ungdomar omkring mig och jag blir så avundsjuk på deras förmåga att klara av vardagens hinder, något som jag alltid haft problem med. Jag vill vara som dem, utan bekymmer utan bara ha den attityden ”I don’t give a fuck” och att det bara ska flyta på, för mig också, som det gör för dem. Ja – alla har problem idag men det finns dem som har mindre och det finns dem som klarar av problemen otroligt mycket bättre än mig.

Jag sa det till mamma innan, jag skulle kunna ligga och undra ”vad har jag gjort för att förtjäna detta?” men det skulle inte ge mig något svar, det skulle inte göra mig klokare. Det finns inget svar på den frågan för jag har inte gjort något speciellt som fått mig att förtjäna detta helvete, egentligen. Men gör den vetskapen att jag känner mig bättre inombords? Nej.

Och om vi nu ska avsluta med lite positivitet. Jag går upp på morgonen, det gjorde jag inte tidigare. Jag går inte upp varje morgon, men i princip alla. Jag går till skolan, även om jag missat hela 3 lektioner sen skolstarten, men jag går dit mer nu än tidigare. Jag känner inte att jag vill dö längre för det vill jag inte, men jag vill leva lite mer än vad jag lever, något som jag helt enkelt måste acceptera tar tid. Jag vill vara normal. Jag vill leva. Det finns dagar då jag verkligen känner mig nöjd, stunder då jag känner lycka och jag uppskattar de stunder och dagar så otroligt mycket. De fanns inte innan.

Nu ligger min underbara bebis Kitty bredvid mig och tycker jag ska gosa med henne, då får jag väl göra det.

Tjingeling.

Ledig!

Idag har jag studiedag och jag har inte gått ur sängen än förutom diverse kiss-pauser. Fyfan... så jävla skönt att faktiskt ligga i sängen en hel dag och sen ha allvaret redo imorgon och har haft allvaret resten utav veckan.

Precis - bara missat 1 lektion sen skolan började (mensvärk, its crazy) och jag trivs galet bra där. Tidigare har jag aldrig trivts så bra... förutom möjligtvis Örjanskolan.

Väntar på att Crippe ska vakna/komma in på skype, väntar på... ja ingenting mer egentligen. Funderar på att vila någon timme bara för att tiden ska gå snabbare.

Photos.

Future?

Börjat tvivla lite på om jag verkligen vill jobba inom psykiatrin. Vet inte varför men har funderat på det ett tag och nu står jag lite inför "noll" igen när det verkligen börjar närma sig och jag måste bestämma vad jag vill bli och vad jag vill göra. Framtiden för mig är ganska självklar på vissa punkter: lycka, pretty much svensson-liv, jag ska skaffa hund som jag alltid velat ha, egen lägenhet, familj eventually och med ett enda ord: NORMALITET. En del utav normaliteten har kommit till mig och jag känner mig mer som en vanlig människa än som ett psykfall, någonting jag aldrig känt mig som tidigare. Men det är liksom... skönt... att äntligen känna det. Tidigare har jag varit lite rädd för normaliteten samtidigt som jag strävat efter den men nu välkomnar jag den med öppna armar. Spänning och liknande är inte alls lika inbjudande, inte alls om jag ska vara ärlig.

Ångesten kommer och går, fortfarande. Men den är lättare att hantera nu. Känner jag mig nedstämd eller har ångest så går jag ut och gungar, pratar med Crippe, kollar på någon film eller liknande och sen är det borta. Jag vet att ångesten kommer att försvinna så småningom, det känner jag inom mig nu. Jag känner mig inte förlorad längre.

Jag har sovit hos Crippe nu i flera dagar och jag trivs verkligen med honom. Det är.. så avslappnat men ändå inte tråkigt - är inte det underbart egentligen? Att man inte behöver vara med varandra hela tiden men ändå vara i varandras sällskap, man behöver inte vara gulligull hela tiden men ändå finns gnistan kvar och jag kan inte få nog utav honom. Det är... något jag aldrig känt förut. Trivsel och trygghet. Normalitet och kärlek utan gränser. Och bara det att jag inte vill hem och vara ensam ser inte jag som något negativt utan tvärtom - det är ett framsteg! För jag har alltid haft hemlängtan var jag än befunnit mig men nu känner jag mig som en riktig människa och folk, umgänge och LIV känns mer som "jag." Det är faktiskt riktigt bra!

Nu räcker det.

Okej. Jag är jävligt förbannad just nu och kanske överdriver, men jag måste få detta ur mig för är så fruktansvärt trött på detta. Lyssna noga nu för jag kommer inte säga det igen; Jag kommer ALDRIG lyssna på någon annan mer än mig själv. Jag kommer ALDRIG låta någon bestämma över mig och mina val.

Nu tar vi upp det här med hårfärgning och piercingar - igen, som vi har gjort många gånger tidigare och den här gången är förmodligen inte sista. Låt mig färga mitt hår hur jävla mycket jag vill, ska det vara så jävla svårt?! Det är inte det att jag inte uppskattar att folk bryr sig om mitt hårs hälsa (?) men jag kommer verkligen inte lyssna på vad folket säger - och jag kommer INTE bli arga på er om ni plötsligt slutar kommentera och mitt hår åker av och jag kommer INTE tacka er när jag slutar färga håret och mitt hår blir friskt och vackert igen. Några saker måste ni förstå.
1. Jag ÄLSKAR att färga mitt hår. Jag tycker att det är skitroligt och det är ett INTRESSE jag har - nämligen hår. Löshår, hårfärgning, dreads, klippa hår, håruppsättningar osv... DET ÄR MITT INTRESSE precis som andra har intressen som musik, sport, foto, pussel eller vad fan som helst.
2. Jag är försiktig när jag färgar mitt hår. Det åker inte av, trust me.
3. Nej hårfärg skadar inte min hälsa på något sätt.
4. Jag slösar hur mycket pengar jag vill på hårfärg, det är inte direkt så att jag vill köpa något annat. Och ledsen om jag låter bortskämd nu men JA jag/min familj har råd.
5. Håll käften.
Thanks for caring but I don't give a fuck. Capish?

Folk tycker visst är det förbannat jävla svårt att låta mig vara mig själv.

Och det här med piercingar. Jag har inte sett en enda kommentar på internet där det står något negativt om t.ex. tatueringar som 1. håller föralltid, 2. gör betydligt mer ont än piercingar och 3. kostar en heeeeeeeeel del mycket mer.
Så. Ja det gör ont att pierca sig. Ja vissa tycker det är fult. Ja vissa har svårt att få jobb när de har piercingar.
Men gissa vad, I DON'T GIVE A FUCK! Ska göra upp en lista för er här igen...
1. Jag TYCKER DET ÄR SKITSNYGGT MED PIERCINGAR!!!!!!!!!! OCH JAG BRYR MIG INTE ETT JÄVLA PISS OM DOM SOM INTE TYCKER DET. Jag tänker för fan inte ta bort mina piercingar för någon annan tycker dom är fula, är ni dumma i huvudet eller? Så era kommentarer om mina piercingar är totalt jävla värdelösa för jag lyssnar inte.
2. Jag piercar inte mig för att skada mig själv.
3. Piercingar är precis som hår ett INTRESSE för mig. Att t.ex. få jobba i en piercingstudio där man dessutom fixar med hår hade varit himmelriket för mig, SÅ mycket älskar jag det.

Tack och hej, och igen - jag uppskattar att ni bryr er, verkligen, MEN LÄGG AV! För jag blir sjukt jävla ledsen när ni inte accepterar mig... jag som har jobbat så jävla hårt på att komma ut ur mitt skal och när jag äntligen gör det så är det inte heller okej på något sätt... Jag tror inte att folk förstår hur svårt det är att vara sig själv.

Förresten visar jag mina bröst hur mycket jag vill. Underligt att det inte är någon som klagar på det o.O