Känner mig så dålig... som världens sämsta människa. Som många gånger förr när jag mår såhär så önskar jag att någon främling kommer fram till mig på stan, ruskar om mig och säger "jag vet precis hur du känner, jag har läst dina tankar och jag kan se in i framtiden och jag vet att det kommer att bli bättre för dig!" och sen att denna personen berättar saker för mig som bara jag vet, saker som bara jag har tänkt under täcket mitt i natten, hemlisar...Känns inte som om jag någonsin kommer kunna ta mig ur det här... och jag kan inte förneka till att jag är påväg åt fel håll... men jag vill bara inte känna mer.. jag orkar inte känna något mer.
Jag önskar att jag var en av "dom tjejerna" som människor skriver låtar och dikter om... som Håkan Hellströms texter... jag vill vara en av dom. Någon som man kommer ihåg, som man tänker på ofta, som man saknar, som betyder mycket. Jag önskar att jag var någonting för någon.
Jag önskar att någon såg mig och verkligen såg mig och trots det tycker om mig. Jag vill att någon bara tycker om mig för att jag är jag men jag förstår att det inte är möjligt.. jag hade nog inte heller gillat mig om jag var någon annan. Mina tankar är så mörka om mig själv just nu.
Jag bara fortsätter skriva för jag vet inte hur jag annars ska få ur mig allting.
Rita hjälper inte.
Skriva hjälper inte.
Det finns bara en sak som hjälper och det är bara tillfälligt, ett tillfälligt rus.
Jag hatar mig själv och jag känner mig så otroligt ENSAM, jätteensam, sjukt ensam, massa ensam - det är ingen som vet det egentligen. För jag säger det inte till någon. Det finns så mycket jag inte berättar för någon... det finns så mycket som ni inte vet...
*emobabbel hela natten lång*
Förstår att folk inte orkar... och det finns knappt någon som lyssnar längre, eller rättare sagt när det väl kommer någon som lyssnar så kan jag inte säga allt som jag vill säga. Det är som om jag blir stum... för jag kan inte alltid med ord förklara hur det känns.
