Jag överlevde.

Jag har varit med om en hel del,

men jag överlevde.

Ser ni mig nu, era jävla patetiska, äckliga fittor, ser ni mig?! JAG LEVER,

JAG FUCKING LEVER,

och ni blodsugande, ångestdrivande horungar kommer inte åt mig längre.

Nä fyfan,

ni kan ruttna i eran skit ensamma nu.

Jag finns fan inte där för er längre.

Jag är ingen jävla docka ni kan leka med längre.

NI ÄR SNART I HELVETET,

och jag i himlen.

Så som det ska vara.

Ni är ingenting,

jag är allt.

Ni är fan ingenting,

och jag är fan allt.

Confessions...

Sanningar och hemligheter. Bekännelser. Jag behöver detta.

Jag mådde bra ett tag.

När jag slutade gå på Althea ungdom mådde jag faktiskt helt okej.

Det såg ljust ut. Men sen...

Det blev dåligt igen...

Jag planerade att ta självmord först nära min 18-års dag,

sen ändrade jag mig och planerade det istället till min 19-års dag.

Alla trodde att jag mådde så bra.

Det var ju det jag ville att de skulle tro.

Jag ljög, dolde, lurade, bedrog... alla i min omgivning.

Ni skulle bara veta hur dåligt det var, allting,

hur nedtryckt jag blev psykiskt nästan dagligen,

hur mycket jag hatade mig själv.

Och hur mycket jag förnedrade mig själv genom att låtsas,

genom att vara någonting jag inte var egentligen,

var med människor jag inte ville vara med,

som jag visste inte var rätt för mig,

som bara gjorde skada, kanske medvetet och omedvetet,

men det var så JAG upplevde det.

Jag tog aldrig självmord.

Jag vet inte varför, men jag ville det.

Jag planerade och planerade,

förberedde mig,

men det blev aldrig av.

Jag höll istället allt inne.

Det var ingen som visste, verkligen INGEN.

En av de få saker jag aldrig berättat för någon, fram tills nu.

Jag var olycklig, så otroligt olycklig.

Och jag var det så länge.

För ett-två år sen trodde jag inte att jag skulle bli så gammal som jag är idag.

Jag trodde aldrig att jag skulle komma såhär långt.

Jag har vuxit så mycket.

Blivit så mycket starkare i mig själv.

Lärt mig att säga ifrån.

Lärt mig att säga nej.

Lärt mig att JO det finns SÄMRE människor och BÄTTRE människor,

det finns verkligen riktigt elaka människor,

som bara vill folk illa. Det är sant.

Lärt mig att man inte kan vara alla till lags,

och att alla inte förtjänar en hundrande chans,

och människor som skadar mig har ingen plats i mitt liv.

Det trodde jag aldrig.

Jag är inte självmordsbenägen längre.

Jag var det ända sen jag var 11-12 år gammal,

men inte längre.

Det är en sådan lättnad.

Och jag är stolt.

Stolt över mig själv.

Faktiskt.

Helvetesvecka.

Det här har varit en riktig vecka ifrån helvetet. Som vanligt brukar jag klaga i min blogg och nu ska jag klaga lite till.

• För det första har jag haft några fysiska problem som vi inte behöver gå närmare in på - men jag kan tillägga att jag har plågats pga detta i hela tre nätter och igår var det såoppas illa att jag ville gråta samt mådde illa utav smärta och obehag. Den här smärtan går inte beskriva för det är något som många inte upplever i sitt liv - men fyfan säger jag bara. Words just can not describe.
• Inte nog med det har jag haft grym huvudvärk flera dagar i rad, av ingen anledning, som inte gått över med treo.
• Igår fick jag dessutom utslag i hela ansiktet och det började klia som satan runt ögonen. Allergisk reaktion, thank you very much.
• Som pricken över iet fick jag fyra stycken jättefinnar i ansiktet.

CSN nekade min ansökan om studiemedel, igen och igen och igen.

Okej. Varit otroligt trött och utmattad, psykiskt, och gråtit flera gånger för det helt enkelt har "blivit för mycket." Känner mig som en jävla mes. Sen har det ju varit andra psykiska problem som inte tillhört mig men som ändå satt käppar i hjulet för mitt välmående som redan varit skört den här veckan - för när man bryr sig riktigt mycket om en person så kan personens problem speglas på en själv. Man delar smärta med dem man älskar. Det går inte att göra någonting åt det, det är så det är helt enkelt. MEN jag vet också att det kommer att bli bättre, jag visar mitt stöd så gott jag kan och försöker avskärma mig från resten trots att det ibland inte är så lätt.

Har dessutom inte träffat Crippe sen i söndags.

Någon annan, någon bättre...

Det kan verka som om jag lever livet just nu och ja, det gör jag ju, för alla lever livet, man kan ju inte leva något annat men uttrycket leva livet alltså = jag är lycklig hela tiden.

Nein. Es ist nicht wahr.

Folk omkring mig har vant sig så mycket vid att jag alltid är öppen med hur jag känner så att de inte tror att något är fel bara för jag inte säger någonting. Det har alltid varit en självklarhet tidigare, att så fort jag känner mig ledsen så ska jag berätta det för någon eller skriva upp det någonstans där folk ser det. Tillexempel, när såg ni senast en "deppig" facebook uppdatering i min logg, ett deppigt blogginlägg eller en deppig bild/text på bilddagboken...?

Ni har verkligen ingen aning vad som pågår i mitt huvud just nu, ni har absolut ingen aning hur jag känner eller vad jag tänker och jag är helt tillfreds med det.

För första gången i mitt liv känner jag att jag INTE VILL vara öppen. Att jag INTE VILL berätta, att jag inte har någon lust att öppna upp mig.

För en gångs skull vill jag inte att alla omkring mig ska veta minsta lilla detalj i mitt huvud, minsta lilla känsla som ligger och skrapar på hjärnan eller varje minut jag känner ångest.

För en gångs skull vill jag ha ett privatliv... gällande det.

Folk förväntar sig också att bara för att jag har varit öppen tidigare så ska jag fortsätta med det. Folk förväntar sig att jag ska spy ur mig varenda känsla jag har gömd inom mig och att jag ska förklara i långa texter om varför jag inte svarar på sms/varför jag inte orkar ses/varför jag inte är i skolan som jag ska hela tiden/varför jag inte gör det jag borde osv... Det finns anledningar till allt detta men jag har ingen lust att berätta det just nu.

Men hey, missuppfatta mig inte nu peeps, jag är inte emodeppig jämt och det är INTE som tidigare MEN jag ligger inte i sängen hela dagarna bara för att jag har lat och jag har en hel del att tänka på, en hel del som snurrar just nu men som jag, säger det ännu en gång, inte har någon lust att dela med mig om just nu.

Och som alltid måste jag göra detta klart för er för annars kanske ni missuppfattar: Jag är glad, ibland. Jag känner lycka, ibland. Jag känner mig NÖJD med min tillvaro och med mitt liv, ibland. Som sagt, det är inte som förut, men ändå.

Så att ni kanske förstår varför jag inte är lika tillgänglig som tidigare... det är helt enkelt för jag inte VILL eller ORKAR prata om det. Snälla, förstå detta. Jag vill verkligen inte prata om det.

Jag vill vara ensam, jag vill gå i skolan, jag vill plugga, jag vill fokusera på mig själv... Och bara för jag umgås med min pojkvän nästan varje dag och inte umgås med mina vänner lika mycket så betyder det inte att mina vänner inte betyder något längre. Jag menar... ni förstår väl hur det är att vara nykär? Och om jag känner lycka tillsammans med Crippe, snälla låt mig, jag kan fan behöva lite lycka just nu i allt kaos, jag förtjänar fan lite lycka just nu. Ska vi behöva gå igenom detta varje gång jag skaffar pojkvän?

Bara det att jag inte alltid är så pepp på att prata om känslor och liknande nuförtiden, typ. Går inte förklara detta särskilt bra men jag försöker.

Känslor?

Så.

Jag har inte tagit mina antidepp på några dagar för ett litet experiment jag kallar "operation feelings" eftersom jag, sen jag började med mina antidepp, har tappat en hel del känslor.

Jag har svårt att känna empati/sympati för andra människor.

Många av de spärrar som tidigare fanns har lösts upp och jag tänjer på gränserna utan att förstå att det är fel.

Jag känner att jag BORDE känna dåligt samvete när jag gör saker som jag vet är fel, men jag känner det inte.

Har blivit ytlig på ett sätt jag inte var tidigare.

Jag känner mig inte som mig själv längre och det skrämmer mig.

Å andra sidan har jag ingen aning om vem jag är utan min ångest och utan mina negativa känslor så det är kanske såhär normala människor känner? Såhär jag är... egentligen?

Det är inte bara negativt dock.

Med tanke på att en hel del av mina känslor har lättat så känner jag inte längre den där tyngden i bröstet som jag gjorde tidigare.

Jag kan sjunga, dansa, vara glad, älska och känna mig NÖJD med saker o ting.

Ja, jag bryr mig om andra människor, det är verkligen inte det... men det är svårare att bry sig om de som jag inte känner ordentligt t.ex. En av mina svagaste och starkaste sidor har alltid varit att jag bryr mig om andra människor, även de jag inte känner eller ens har träffat.

För att kunna känna glädje och för att kunna dansa och sjunga igen så kanske jag måste offra lite sympati och empati för andra människor, försöka lära mig att kontrollera mina impulser och bygga upp mina spärrar igen...

För det kanske är värt det ändå?

Hur mycket ska man behöva offra för glädje?

"Jag gillar dig bättre när du har känslor."

Alltså.

Vissa människor tror visst att bara för att man är överdramatisk/överkänslig osv så är det man känner inte äkta.

Så vadå. Om jag känner mig superstressad över allting trots att jag ligger hemma och inte gör särskilt mycket egentligen så betyder det att jag inte känner mig superstressad?

Jag vet väl vad jag känner och jag vet väl att jag inte hanterar stressen sådär jättebra direkt men bara för det så betyder det inte att mina känslor inte är äkta. Jag kan ligga i sängen och inte göra ett piss på hela dagen och ändå känna stressen i bröstet och därför inte kunna slappna av överhuvudtaget. Alltså gav det inte mig någonting alls att ligga hemma och måste därför ligga hemma igen, eller bara ta tag i saker... men det är jag ju jävligt sämst på också.

Jag själv och flera jag känner har en tendens att överdriva när det gäller vissa känslor och händelser, och bara för det blir vi inte alltid tagna på allvar utan folk ignorerar helt enkelt vad vi känner bara för att de själva inte känner likadant.Ska det vara så jävla svårt att kunna tänka sig in i någon annans situation? Ska det vara så jävla svårt att acceptera att det finns dom som känner lite mer eller lite mindre än du själv? Som tur är har jag ingen som helst anledning att skriva detta för ingen har klagat på mig den senaste tiden men jag kan tänka mig att folk TÄNKER det...

Jag är iallafall glad att jag är omringad av människor som förstår mig för det mesta och som är mogna nog att kunna se in i min situation och som tack för att de är så underbara ska jag göra samma sak mot dom. Alltid. Ska aldrig mer vara nära människor som är trögsynta och idioter, nae.

Evil in a closet.

Orkar inte redigera bilden, live with it.

Jag vet inte om jag orkar det här, egentligen.
Känslor.
Vad är de bra för egentligen?

Just nu vet jag ingenting.

Känner mig så svag och bräcklig, trasig.

Tänker på dig, och dig, och dig, och dig, och dig.. och så dig och massa andra människor som numera tillhör mitt förflutna.

Jag hatar er allihopa för vad ni har gjort mot mig.

Yell at me, I want to be your light that shines
But my ground is shaking and I might fall
I wish that I could say... I wish that I could be your evil... your evil in a closet

Love.

Nej jag tänker aldrig någonsin igen låtsas vara någon jag inte är för att behaga någon annan.
Jag tänker aldrig någonsin igen gå med på att göra sexuella saker jag inte vill bara för att behaga någon annan.
Jag tänker aldrig någonsin låsa in mig själv för att någon annan är för svartsjuk och osäker och tror att jag ska träffa någon annan.
Jag tänker aldrig någonsin ha sådan kontroll över mig.
Jag tänker aldrig någonsin tro att bara för att någon vill ha koll på mig hela tiden så bryr den personen sig om mig och vill att jag ska må bra,
jag tänker aldrig någonsin tro att bara för att någon inte tycker jag ska lägga ut bilder där man ser för mycket hud så älskar bara den personen mig och vill ha mig för sig själv.

Jag vill nog aldrig någonsin.... aldrig någonsin.... älska någon igen.

Men det kommer jag att göra.

Och det kommer gå bra.

Det kommer gå så jävla mycket bättre.

Hoppas att hon tar hand om dig på ett sätt som jag aldrig kunde,

hoppas att hon gör dig lycklig på ett sätt som jag aldrig lyckades med hur mycket jag än försökte,

hoppas att hon är den perfekta flickvännen enligt dig eftersom jag aldrig var det,

hoppas att hon delar sina intressen och liknande med dig för det gjorde aldrig jag,

hoppas att hon är finare än mig,

hoppas att hon är sötare än mig,

hoppas att hon gör alla de saker med dig som jag aldrig ville,

hoppas att hon förgyller ditt liv,

hoppas att hon gör allt för dig för allt precis som jag gjorde fast lite till,

hoppas att hon kommer att älskar dig mer än vad jag gjorde,

för jag älskade antagligen inte dig tillräckligt mycket.

Blir lite sur.

... När folk dissar mig utan att ge mig en förklaring för då ligger jag bara uppe på nätterna och undrar varför. Det suger ganska hårt.

Fast det finns ju massa anledningar till varför jag inte kan sova längre. Sover inte ens länge när jag sover på dagen, och drömmer många mardrömmar. Kanske borde skriva mer dagbok så att allt inte ligger inom mig... för det blir ju så att bägaren rinner över ibland, då blir jag alldeles för impulsiv och gör saker jag inte ska göra. Som att färga håret blått o.O varför? Haha! Det höll ju... länge också... Visar lite bilder sen, förmodligen :) Är ju blond igen nu... hade väl blått i någon vecka bara.

Ska snart köpa nytt löshår, BLONT! Ska inte färga mitt hår i någon mörk färg som det var tänkt från början... jag vet att jag trivs bäst i ljust och bara för att jag inte mår bra just nu så ska jag inte färga håret.

Har börjat skolan och det går jättebra, hittills. :) Blir nog bra... till slut...

Sex jävla gånger på bara 2 veckor.... jag är fast igen, jag har börjat igen och jag ska sluta nu. Har börjat räkna om från början nu. Och nu har det gått några dagar, och jag försöker stå ut.

The nameless.

Anyone (NO) Anything (YES) Anyway (FALL)
Anybody (MINE) Anybody (TELL ME)
I want (YOU) I need (YOU) I'll have (YOU)
I won't LET ANYBODY HAVE YOU
Obey (ME) Believe (ME) Just trust (ME) Worship (ME) Live for (ME)
Be grateful (NOW) Be honest (NOW) Be precious (NOW) Be mine (JUST LOVE ME)

(Don't go) I never wanted any body more then I wanted you (i wanted you)
(I know) the only thing I ever really loved, was hurting you. (was hurting you)

(Don't go) I never wanted any body more then I wanted you (I wanted you)
(I know) the only thing I ever really loved, was hate.

You're mine (you are you are)
You're mine (you are you are)
You're mine
YOU'RE MINE

Pain and pleasure.

Känner mig så dålig... som världens sämsta människa. Som många gånger förr när jag mår såhär så önskar jag att någon främling kommer fram till mig på stan, ruskar om mig och säger "jag vet precis hur du känner, jag har läst dina tankar och jag kan se in i framtiden och jag vet att det kommer att bli bättre för dig!" och sen att denna personen berättar saker för mig som bara jag vet, saker som bara jag har tänkt under täcket mitt i natten, hemlisar...
Känns inte som om jag någonsin kommer kunna ta mig ur det här... och jag kan inte förneka till att jag är påväg åt fel håll... men jag vill bara inte känna mer.. jag orkar inte känna något mer.

Jag önskar att jag var en av "dom tjejerna" som människor skriver låtar och dikter om... som Håkan Hellströms texter... jag vill vara en av dom. Någon som man kommer ihåg, som man tänker på ofta, som man saknar, som betyder mycket. Jag önskar att jag var någonting för någon.

Jag önskar att någon såg mig och verkligen såg mig och trots det tycker om mig. Jag vill att någon bara tycker om mig för att jag är jag men jag förstår att det inte är möjligt.. jag hade nog inte heller gillat mig om jag var någon annan. Mina tankar är så mörka om mig själv just nu.

Jag bara fortsätter skriva för jag vet inte hur jag annars ska få ur mig allting.

Rita hjälper inte.

Skriva hjälper inte.

Det finns bara en sak som hjälper och det är bara tillfälligt, ett tillfälligt rus.

Jag hatar mig själv och jag känner mig så otroligt ENSAM, jätteensam, sjukt ensam, massa ensam - det är ingen som vet det egentligen. För jag säger det inte till någon. Det finns så mycket jag inte berättar för någon... det finns så mycket som ni inte vet...

*emobabbel hela natten lång*

Förstår att folk inte orkar... och det finns knappt någon som lyssnar längre, eller rättare sagt när det väl kommer någon som lyssnar så kan jag inte säga allt som jag vill säga. Det är som om jag blir stum... för jag kan inte alltid med ord förklara hur det känns.

Samma nätter väntar alla.

Dreams.

Fan också. Jag trodde det var slut på det här eländet, but sadly no.

Yes, each new day in suburbia brings with it a new set of lies. The worst are the ones we tell ourselves right before we fall asleep. We whisper them in the dark, telling ourselves we’re happy, or that he’s happy. That we can change, or that he will change his mind. We persuade ourselves that we can live with our sins, or that we can live without him. Yes, each night before we fall asleep we lie to ourselves in a desperate, desperate hope that one morning… it will all be true.

Internet-hat, lol.

Det går inte in i min hjärna hur man kan skriva såhär till andra människor oavsett vad de har gjort eller inte gjort. Det är så oförståeligt för mig att vara elak eftersom jag kan, faktiskt, helt ärligt säga att jag aldrig varit elak mot någon (nu säger vi såhär då, jag har aldrig varit elak mot någon som inte varit elak tillbaka) och jag har aldrig någonsin förstått grejen med att skriva elaka saker på INTERNET - anonymt dessutom. Om det kommer fram någon till mig på stan och säger "fyfan vad äckliga dina armar är" så kan jag enkelt skratta och gå därifrån eller helt enkelt säga som jag tycker att "ja, det tycker jag också" och ändå beundra den här personen för att denne vågar gå fram till mig och säga vad han/hon tycker. Men jag kan inte känna något annat än "pity" när det gäller såna som sitter framför en dator och mobbar andra människor som de inte ens känner, endast baserat på deras internet-profil. Jag är inte alls likadan på internet som jag är i verkligheten och det är väl just det som är grejen. Man vågar så mycket mer när man sitter skyddad framför en dator. Det som jag också finner är lite roligt är att de som mobbar andra på internet gör det anonymt och om de inte gör det så går de endast på dem som bor flera mil bort - för att undvika irl konfrontation?

Hur modig är man egentligen när man SKRIVER elaka saker PÅ INTERNET? Allvarligt, jag sitter här och flinar för jag bara tänker på hur FEGT det är. Det är just därför jag inte längre tar åt mig när någon skriver något negativt om mig eller till mig på internet. Jag brukar också se det på det här sättet... När du älskar någon så gör du ju allt för att få dennes uppmärksamhet? Du skriver kärleksförklaringar på bilddagboken, privata meddelanden på facebook, skriver om honom/henne i din blogg och du får inte ETT ENDA svar tillbaka från personen du älskar. Hur känner du dig då? Hur mår du då? Du mår skit och du ligger ledsen ett tag men när personen inte visar något intresse så ger du upp och går vidare. Det är SAMMA SAK med de som hatar dig - de kommer att tröttna och må SKIT när du inte bryr dig. De vill bara ha din uppmärksamhet och få må lite bättre med sig själva, få lite mer självkänsla, känna att han/hon betyder någonting som får respons på INTERNET. Lol, det låter ju helt otroligt roligt när man tänker på det såhär.

Det fanns ett tag ett par tjejer (har funnits flera, faktiskt två fall där de som ringde talade grov skånska men ändå) som brukade ringa till mig dolt nummer och prata med GROV skånska (haha!) och då brukade de säga att jag var äcklig, att jag var en jävla emo, att jag skulle ta livet av mig, skära mig osv. De första gångerna de ringde blev jag jätteledsen och bröt i stort sett ihop men fjärde och sista gången de ringde var jag på ett bra humör och bestämde för att skoja till det med dem. De ringde, pratade med sin grova skånska (läs citaten med grov skånsk dialekt i huvudet så blir det mycket roligare) "sitter du och skär dig eller?" jag svarade "jajamen här sitter jag med en kökskniv och skär upp mina handleder, buhu buhu" och de blev tysta en stund och svarade sen "ja det gillar du va" jag svarade "ja jag sitter här på min gunga och bara skär mig och jag älskar det, det är så mycket blod överallt" och dom svarade då "det finns väl ingen kille som vill ha dig. ska du inte skära dig lite i fittan också?" jag svarade "ja vilken bra idé det ska jag göra och jag är inte ute efter killar utan tjejer" och de svarade "ingen tjej vill väl ha dig heller när du skär upp din fitta som du gör" jag svarade "åh du skulle bara veta hur många som står på rad för att SLICKA MIN BLODIGA KÖTTIGA SÖNDERSKURNA FITTA" och sen la de (eller jag) på, jag kommer inte ihåg. Sen den dagen har de ALDRIG ringt mig igen. Det fungerar alltid att skoja till det, dessutom blir det mycket roligare då.

Jag har valt att vara ärlig och öppen på internet, då får jag ta den negativa sidan med det också. Jag tar alla konsekvenserna som följer med det - det måste man göra när man väljer att vara ärlig på internet. Det är ingen idé att gnälla på anonyma kommentarer om man väljer själv att vara öppen med sina känslor - och man kan alltid inaktivera anonyma kommentarer för att undvika nätmobbning. På varje negativ kommentar har jag fått tre positiva, såna som uppmuntrar mig att kämpa, som uppmuntrar mig att försöka och som stöttar mig trots att de inte känner mig. Ahhhh internet, AJ LOEVS JU.

Anyway - jag ogillar nätmobbning och de som är "tuffa på nätet" för det är egentligen det mest patetiska man kan göra, det är mer "tufft" att slå ner någon isåfall - om någon utav dem som skrivit elaka saker till mig hade kommit och slagit mig så hade jag beundrat dem för att de vågade. Men det har aldrig hänt... tyvärr... för människor är alltför fega idag. I pity you.

Projektarbete blabla.

Såg precis programmet "ångestmonstret."

Programmet fick mig att tänka på mitt projektarbete och om det verkligen kommer att bli så som jag vill att det ska vara. Jag vill BRYTA stereotypen om hur en psykisk person måste vara - och så märker jag att jag själv är utseendemässigt stereotypen själv. Jag färgar mitt hår o olika färger, jag har piercingar, en "alternativ" klädstil och just nu HATAR jag det. Men om man ska se på det på ett annat sätt... när jag väl var som mest självdestruktiv så var jag inte alternativ, jag var en fjortis. Jag VILLE vara alternativ men jag var det inte, jag hade mitt svarta långa hår och en läpp-piercing men allt annat var så mycket fjortis som det bara går. För mörk foundation, foundation på läpparna, allmänt fjortisirriterande beteende... osv... osv... På bilden ser man ju hur jag såg ut och även en liten del i mitt beteende just då...

Egentligen är det väl inte så konstigt att någon som är sjuk dras till den alternativa stilen... man dras ju till det man känner sig jämlik med...

Jag önskar innerligt att mitt projektarbete tas på allvar och att jag KAN bevisa att psykiskt sjuka inte behöver vara som Berny Pålsson eller att de inte behöver kallas för "emo" eller bli tagna som "emo'n"... Blah, är ju egentligen en förbannat svår uppgift :(

Text: Sten

Om ett lyckligt liv är lika skört som en såpbubbla så måste jag vara en sten. Jag är för tung, för grov och för hårdhudad för att kunna vistas i bubblan utan att slå sönder dess väggar. Bubblan spräcks, jag faller ner mot marken i en oändlig fart, slår i marken utan att gå sönder.

Jag vet inte om jag hatar eller älskar att jag är en sten.

Det går att ta sönder stenar också, med rätt kraft och med rätt vinkel. Jag kan ibland tänka att många utav de människor jag träffat har vetat den vinkeln och haft den kraften. Jag brukade vara större… men bitar utav mig har försvunnit, slagits bort.

Trots att jag ibland känner mig som en liten sten så slutar inte mitt elände mot andra människor. Att få småsten i skon eller under fötterna är ju så oerhört smärtsamt och jobbigt… Inte tillräckligt mycket för att man ska skrika men tillräckligt mycket för att man ska bli arg och vilja bli av med den lilla stenen, en liten sten som ligger där och gnager och slås emot, helt ofrivilligt. Om jag som sten hade fått välja hade jag velat vara för mig själv, på ett berg med andra stenar där jag inte stör andra människor, där jag inte tar sönder andra människors bubblor eller min egen, där jag bara kan få vara sten.

Stenar kan ju vara en prydnad också… något vackert att ha i trädgården, ett slags konstverk. Det finns vissa sällsynta stenar som människor samlar på, de är värda mycket pengar. Men en vanlig grå sten… Det spelar egentligen ingen roll vad man gör med en sten man hittar, stenen kommer alltid att bli missförstådd. Kastad som macka i sjön, trampad på, bli använd som vapen eller bara vara i någons väg.

Det är egentligen ingen som vet den riktiga meningen med stenar.

Jag är en sten.

Courage.

Nu ska jag vara helt ärlig.

Jag trodde att det var över... att allt var över. Men jag vet nu med tanke på de senaste månaderna att det har börjat igen.

Det är kaos i mitt huvud igen. Allt är kaos. Jag är misstänksam, som förut. Jag är rädd, som förut. Jag kan inte sova, som innan. Jag har panikångest, som innan. Jag får ibland lust att gråta trots att det inte finns någon anledning, som innan. Jag är nedstämd och deppig nästan hela tiden, som innan. Jag har inte lust till någonting, som innan. Jag tänker på döden, som innan. Jag tänker på att skada mig själv, som innan. Jag tycker att allt är mitt fel, som innan. Jag vill inte gå ur min säng, som innan.

Och ett annat ganska illavarslande tecken: Jag skriver hellre på internet att jag är ledsen än berättar det för någon personligen. Det är lättare att skriva det såhär för då slipper jag ta det direkt med någon, jag slipper få frågor jag inte vill svara på, jag kan själv skriva något, radera och skriva om istället för att bara spy ur mig allt. Jag kan själv välja vad jag vill och inte vill skriva. Det skulle vara ganska skönt om det fanns något som hette internet-terapi. Att man chattade med någon terapeut på internet eller mailade med någon. Jag tror att jag om verkligen var helt ärlig mot alla omkring mig så skulle det kännas lite lättare men jag vet också att det kanske skulle förstöra mycket, eller? Jag är så orolig hela tiden. Jag känner det där trycket i bröstet, den där hopplösa känslan. Och det är inget pms som jag skyllt på innan, jag har vetat länge att det är påväg neråt. Jag vill inte ha det såhär mer, jag önskar jag kunde vakna upp imorgon och allt det här skulle vara glömt och så känns det nästan ibland men sen kommer kvällen och hopplösheten igen. Vad ska jag göra? Jag kan inte uppskatta det jag har trots att jag har så mycket, jag har allt man kan önska.

Jag vet att jag inte borde vara så ärlig på internet, det skadar bara egentligen. Men just nu vill jag bara få ur mig allt och få bort den där tunga känslan i bröstet som kommer när jag inte berättar för någon. Så ni som läser, vilka ni än är, ni får bli mina terapeuter för en stund.

Inte druckit cola på hela dagen idag. Haft migrän i en vecka, har nog någonting med det o göra. Eller för att jag är så jävla spänd hela tiden. Kan inte slappna av, baw. Ska försöka göra något annat nu.

Edit: Jag försöker göra normala saker. Jag försöker gå upp på morgonen med ett gott humör men jag kan inte låta bli att känna en meningslöshet med allt, och det känns hemskt. Hur kan det vara meningslöst att gå till skolan och träffa kompisar? Det spelar ingen roll hur mycket jag låtsas för känslorna finns där hela tiden, gömda någonstans och snart kommer de fram. På något sätt måste det synas, märkas på mitt beteende. Märker ingen att det är något som är fel eller är jag så bra på att dölja det?

Det känns som om jag bara vill vara ifrån det sociala livet, egentligen. Jag vill inte göra någonting, jag ville inte ens fira min födelsedag på något sätt, är inte det lite underligt? Inte ens en liten fest, en krogrunda, ingenting. Jag ville inte fira för jag kände ingenting. På ett sätt är jag tom men på ett annat sätt är jag full utav känslor. Går det ihop? För så känns det, ungefär. Och jag ska inte ljuga, jag känner mig glad ibland, men det går inte att njuta av lika länge som jag vill och lika länge som jag borde. Det säger typ poff och sen är allt dåligt igen. Jag känner mig grå. Grå och dammig.

Ibland känns det som om det är fysiskt omöjligt för mig att gå upp på morgonen. Mina ben och armar låser sig och jag bara ligger. Jag vill inte lämna sängen ens för att äta, även om jag gör det. Allt är rutiner och allt är styrt utav en slags motor. Jag är en robot, jag är inte mig själv. Jag själv ligger och stirrar upp i taket medan kroppen går och gör annat.

Failure.

Kan inte sluta tycka synd om mig själv, kan inte komma ur det här "självömkande träsket" är allt bara handlar om mig. Jag vill bara vara normal, jag jag jag jag jag jag. Det handlar egentligen bara om mig själv.

Let the raining teardrops rain down on me tonight
iIthink making up, faking up stories is alright
tick tock stop the clock, fiction is my thing
my attitude is always I and me and mine

Äntligen något ifrån hjärtat.

Äntligen så har jag kunnat skriva ner hur jag känner men det spelar kanske ingen roll om jag skriver det här eller inte, för det är inte en jävel som kommenterar eller säger någonting ändå. Jag vet vilka som bryr sig även om de inte säger någonting. Jag vet vilka som läser och jag vet att de som läser borde läsa, för det mesta.

"Det här är säkert det femte tomma dokumentet jag försöker skriva något vettigt i. Förmodligen så kommer jag att radera allt, igen.

Jag är två delar. Splittrad mitt itu. På något annat sätt kan jag inte beskriva det. Det är som om det sitter en ängel på min ena axel och en djävul på den andra. Jag vet inte vem jag ska lyssna på, jag vet inte vem som har rätt eller fel, de båda kanske har rätt, de båda kanske har fel? Jag dras mellan två tankar, två känslostadier, två val…

Ängeln tycker att allt är alla andras fel. Det är mig det är synd om, det är jag som borde få vara lycklig. Alla har behandlat mig illa, jag har bara varit på fel tillfälle vid fel plats. Ängeln tycker att jag ska fortsätta tycka synd om mig själv eftersom att det är sant. Jag har aldrig behandlat någon illa, jag har aldrig varit delaktig i något utav det som har hänt, ingenting är mitt fel, det är alla andras fel.

Ängeln tycker att jag ska hata världen, förkasta världen, ta sönder världen som den tog sönder mig. Jag ska lämna alla jag älskar bakom mig och gå vidare ensam för det är bara jag som spelar roll. Ängeln tycker att egoism är det enda rätta, att det enda rätta är att bry sig om sig själv och strunta i alla andra. Ängeln försöker trösta mig, försöker berätta för mig att jag ska ligga hemma och gråta när det sägs att jag ska vara i skolan, det är okej att ligga hemma och gråta och ignorera alla andra. Det är okej att bete mig hur jag vill bara för att jag är ledsen.

Det är alla andras fel.

Djävulen tycker att allt är mitt fel. Det är inte alls mig det är synd om, jag är den som minst förtjänar att vara lycklig. Jag har behandlat alla jag älskar och bryr mig om illa, jag har låtit mig själv vara vid fel tillfälle vid fel plats. Djävulen tycker att jag ska göra slut på mitt elände och ta livet utav mig för världen vill inte ha mig. Allt är mitt fel och jag är den enda som är skyldig.

Djävulen tycker att världen hatar mig, att jag borde hata mig själv lika mycket som världen. Jag ska ta sönder mig själv och låta andra ta sönder mig för att utplåna mig själv. Det finns ingen som älskar mig, det finns ingen som jag älskar för jag är värdelös och jag är patetisk. Det enda rätta är att göra slut på mig själv och ge det som en gåva till alla andra. Djävulen sticker mig med sin treudd, försöker sticka in att jag ska ligga hemma och gråta när jag borde vara i skolan för det är ingen som bryr sig ändå, det spelar ingen roll hur mycket jag ignorerar alla andra och beter mig hur jag vill för ingen bryr sig om MIG. Det är ingen som märker när jag är hemma ändå, det är ingen som ser mig.

Det är mitt fel.

Vem ska jag lyssna på? Ska jag lyssna på mig själv? Vad tycker jag? Jag vet inte. Det enda jag vet är att det är någonting mittemellan… på något sätt. Jag älskar andra, jag vill inte skada någon annan men jag vill inte skada mig själv heller. Finns det inget annat sätt? Jag vill vara glad, jag vill kunna visa vem jag är utan att misär ska komma emellan, jag vill kunna berätta för folk att det här är mina drömmar, det här är mitt mål, det här är JAG och jag är faktiskt en bra människa EGENTLIGEN. Jag vet att ni ser mig, jag vet att ni inte är blinda eller döva längre, jag vet att det finns hjälp där ute, eller? Jag tycker samtidigt inte att varken ängeln eller djävulen har rätt… Eller har de? Alltid detta tvekande, att inte veta vad jag ska göra. Jag har ingen aning.

Det enda jag vet är små punkter.

Punkt nummer ett: Jag vill inte göra andra människor ledsna, jag vill inte vara till besvär för dem.

Punkt nummer två: Jag vill vara glad och må bra, jag vill att alla omkring mig ska vara glada och må bra också.

Punkt nummer tre: Jag vägrar tro på att det här är någonting som går över av sig själv. Jag är trött på att vänta, jag är trött på att inte veta.

Punkt nummer fyra: Jag vägrar tro på att det finns någonting som kallas för ondska förutom Satan själv dvs.

Punkt nummer fem: Jag behöver hjälp."

Jag älskar så många så jag kan inte skriva upp alla namn, så jag säger det till alla som jag känner som läser det här. Jag älskar er och jag ska må bättre snart. Jag ska inte vara till besvär mer. Förlåt.

Frågeformulär!

Här kan ni som varit/är självdestruktiva ladda ner ett frågeformulär till min dokumentär om självskadebeteende.

http://www.speedyshare.com/files/27428659/Fr_geformul_r.docx

När ni fyllt i formuläret så kan ni maila det till blinktoes@hotmail.com och skriv "Frågeformulär" som rubrik för annars kan mailet försvinna bland all skräppost och sånt som kommer in.

Skulle betyda jättemycket om så många som möjligt ville fylla i det här! Gärna längre och genomtänka svar också!

Om ni vill vara anonyma behöver ni bara fylla i eran ålder och jag väljer sedan ut olika svar som jag ska läsa upp och visa i dokumentären.