Confessions...

Sanningar och hemligheter. Bekännelser. Jag behöver detta.

Jag mådde bra ett tag.

När jag slutade gå på Althea ungdom mådde jag faktiskt helt okej.

Det såg ljust ut. Men sen...

Det blev dåligt igen...

Jag planerade att ta självmord först nära min 18-års dag,

sen ändrade jag mig och planerade det istället till min 19-års dag.

Alla trodde att jag mådde så bra.

Det var ju det jag ville att de skulle tro.

Jag ljög, dolde, lurade, bedrog... alla i min omgivning.

Ni skulle bara veta hur dåligt det var, allting,

hur nedtryckt jag blev psykiskt nästan dagligen,

hur mycket jag hatade mig själv.

Och hur mycket jag förnedrade mig själv genom att låtsas,

genom att vara någonting jag inte var egentligen,

var med människor jag inte ville vara med,

som jag visste inte var rätt för mig,

som bara gjorde skada, kanske medvetet och omedvetet,

men det var så JAG upplevde det.

Jag tog aldrig självmord.

Jag vet inte varför, men jag ville det.

Jag planerade och planerade,

förberedde mig,

men det blev aldrig av.

Jag höll istället allt inne.

Det var ingen som visste, verkligen INGEN.

En av de få saker jag aldrig berättat för någon, fram tills nu.

Jag var olycklig, så otroligt olycklig.

Och jag var det så länge.

För ett-två år sen trodde jag inte att jag skulle bli så gammal som jag är idag.

Jag trodde aldrig att jag skulle komma såhär långt.

Jag har vuxit så mycket.

Blivit så mycket starkare i mig själv.

Lärt mig att säga ifrån.

Lärt mig att säga nej.

Lärt mig att JO det finns SÄMRE människor och BÄTTRE människor,

det finns verkligen riktigt elaka människor,

som bara vill folk illa. Det är sant.

Lärt mig att man inte kan vara alla till lags,

och att alla inte förtjänar en hundrande chans,

och människor som skadar mig har ingen plats i mitt liv.

Det trodde jag aldrig.

Jag är inte självmordsbenägen längre.

Jag var det ända sen jag var 11-12 år gammal,

men inte längre.

Det är en sådan lättnad.

Och jag är stolt.

Stolt över mig själv.

Faktiskt.