Nära.

Just nu är jag i en uppmärksamhetsperiod, och det suger. Jag hatar när jag känner mig betydelselös och osynlig, det är som om varje bit inuti mig slits sönder, och jag känner att jag inte är någon alls. Det blir som om jag inte existerade, eller som om jag försvunnit, för det är det som är värst - minnet av att en gång känt mig sedd, förstådd och... underbar. Att folk brukade tycka att jag var underbar, och jag kunde känna det! Jag kunde känna att de menade det - när de gav mig komplimanger - och jag behövde inte tänka om de hade en annorlunda baktanke. Jag gillar inte när det blir så... jag hatar det.

Jag behöver ha dig nära, så nära som det bara gå. Jag vill känna det, ännu en gång.