Äntligen något ifrån hjärtat.

Äntligen så har jag kunnat skriva ner hur jag känner men det spelar kanske ingen roll om jag skriver det här eller inte, för det är inte en jävel som kommenterar eller säger någonting ändå. Jag vet vilka som bryr sig även om de inte säger någonting. Jag vet vilka som läser och jag vet att de som läser borde läsa, för det mesta.

"Det här är säkert det femte tomma dokumentet jag försöker skriva något vettigt i. Förmodligen så kommer jag att radera allt, igen.

Jag är två delar. Splittrad mitt itu. På något annat sätt kan jag inte beskriva det. Det är som om det sitter en ängel på min ena axel och en djävul på den andra. Jag vet inte vem jag ska lyssna på, jag vet inte vem som har rätt eller fel, de båda kanske har rätt, de båda kanske har fel? Jag dras mellan två tankar, två känslostadier, två val…

Ängeln tycker att allt är alla andras fel. Det är mig det är synd om, det är jag som borde få vara lycklig. Alla har behandlat mig illa, jag har bara varit på fel tillfälle vid fel plats. Ängeln tycker att jag ska fortsätta tycka synd om mig själv eftersom att det är sant. Jag har aldrig behandlat någon illa, jag har aldrig varit delaktig i något utav det som har hänt, ingenting är mitt fel, det är alla andras fel.

Ängeln tycker att jag ska hata världen, förkasta världen, ta sönder världen som den tog sönder mig. Jag ska lämna alla jag älskar bakom mig och gå vidare ensam för det är bara jag som spelar roll. Ängeln tycker att egoism är det enda rätta, att det enda rätta är att bry sig om sig själv och strunta i alla andra. Ängeln försöker trösta mig, försöker berätta för mig att jag ska ligga hemma och gråta när det sägs att jag ska vara i skolan, det är okej att ligga hemma och gråta och ignorera alla andra. Det är okej att bete mig hur jag vill bara för att jag är ledsen.

Det är alla andras fel.

Djävulen tycker att allt är mitt fel. Det är inte alls mig det är synd om, jag är den som minst förtjänar att vara lycklig. Jag har behandlat alla jag älskar och bryr mig om illa, jag har låtit mig själv vara vid fel tillfälle vid fel plats. Djävulen tycker att jag ska göra slut på mitt elände och ta livet utav mig för världen vill inte ha mig. Allt är mitt fel och jag är den enda som är skyldig.

Djävulen tycker att världen hatar mig, att jag borde hata mig själv lika mycket som världen. Jag ska ta sönder mig själv och låta andra ta sönder mig för att utplåna mig själv. Det finns ingen som älskar mig, det finns ingen som jag älskar för jag är värdelös och jag är patetisk. Det enda rätta är att göra slut på mig själv och ge det som en gåva till alla andra. Djävulen sticker mig med sin treudd, försöker sticka in att jag ska ligga hemma och gråta när jag borde vara i skolan för det är ingen som bryr sig ändå, det spelar ingen roll hur mycket jag ignorerar alla andra och beter mig hur jag vill för ingen bryr sig om MIG. Det är ingen som märker när jag är hemma ändå, det är ingen som ser mig.

Det är mitt fel.

Vem ska jag lyssna på? Ska jag lyssna på mig själv? Vad tycker jag? Jag vet inte. Det enda jag vet är att det är någonting mittemellan… på något sätt. Jag älskar andra, jag vill inte skada någon annan men jag vill inte skada mig själv heller. Finns det inget annat sätt? Jag vill vara glad, jag vill kunna visa vem jag är utan att misär ska komma emellan, jag vill kunna berätta för folk att det här är mina drömmar, det här är mitt mål, det här är JAG och jag är faktiskt en bra människa EGENTLIGEN. Jag vet att ni ser mig, jag vet att ni inte är blinda eller döva längre, jag vet att det finns hjälp där ute, eller? Jag tycker samtidigt inte att varken ängeln eller djävulen har rätt… Eller har de? Alltid detta tvekande, att inte veta vad jag ska göra. Jag har ingen aning.

Det enda jag vet är små punkter.

Punkt nummer ett: Jag vill inte göra andra människor ledsna, jag vill inte vara till besvär för dem.

Punkt nummer två: Jag vill vara glad och må bra, jag vill att alla omkring mig ska vara glada och må bra också.

Punkt nummer tre: Jag vägrar tro på att det här är någonting som går över av sig själv. Jag är trött på att vänta, jag är trött på att inte veta.

Punkt nummer fyra: Jag vägrar tro på att det finns någonting som kallas för ondska förutom Satan själv dvs.

Punkt nummer fem: Jag behöver hjälp."

Jag älskar så många så jag kan inte skriva upp alla namn, så jag säger det till alla som jag känner som läser det här. Jag älskar er och jag ska må bättre snart. Jag ska inte vara till besvär mer. Förlåt.