Courage.

Nu ska jag vara helt ärlig.

Jag trodde att det var över... att allt var över. Men jag vet nu med tanke på de senaste månaderna att det har börjat igen.

Det är kaos i mitt huvud igen. Allt är kaos. Jag är misstänksam, som förut. Jag är rädd, som förut. Jag kan inte sova, som innan. Jag har panikångest, som innan. Jag får ibland lust att gråta trots att det inte finns någon anledning, som innan. Jag är nedstämd och deppig nästan hela tiden, som innan. Jag har inte lust till någonting, som innan. Jag tänker på döden, som innan. Jag tänker på att skada mig själv, som innan. Jag tycker att allt är mitt fel, som innan. Jag vill inte gå ur min säng, som innan.

Och ett annat ganska illavarslande tecken: Jag skriver hellre på internet att jag är ledsen än berättar det för någon personligen. Det är lättare att skriva det såhär för då slipper jag ta det direkt med någon, jag slipper få frågor jag inte vill svara på, jag kan själv skriva något, radera och skriva om istället för att bara spy ur mig allt. Jag kan själv välja vad jag vill och inte vill skriva. Det skulle vara ganska skönt om det fanns något som hette internet-terapi. Att man chattade med någon terapeut på internet eller mailade med någon. Jag tror att jag om verkligen var helt ärlig mot alla omkring mig så skulle det kännas lite lättare men jag vet också att det kanske skulle förstöra mycket, eller? Jag är så orolig hela tiden. Jag känner det där trycket i bröstet, den där hopplösa känslan. Och det är inget pms som jag skyllt på innan, jag har vetat länge att det är påväg neråt. Jag vill inte ha det såhär mer, jag önskar jag kunde vakna upp imorgon och allt det här skulle vara glömt och så känns det nästan ibland men sen kommer kvällen och hopplösheten igen. Vad ska jag göra? Jag kan inte uppskatta det jag har trots att jag har så mycket, jag har allt man kan önska.

Jag vet att jag inte borde vara så ärlig på internet, det skadar bara egentligen. Men just nu vill jag bara få ur mig allt och få bort den där tunga känslan i bröstet som kommer när jag inte berättar för någon. Så ni som läser, vilka ni än är, ni får bli mina terapeuter för en stund.

Inte druckit cola på hela dagen idag. Haft migrän i en vecka, har nog någonting med det o göra. Eller för att jag är så jävla spänd hela tiden. Kan inte slappna av, baw. Ska försöka göra något annat nu.

Edit: Jag försöker göra normala saker. Jag försöker gå upp på morgonen med ett gott humör men jag kan inte låta bli att känna en meningslöshet med allt, och det känns hemskt. Hur kan det vara meningslöst att gå till skolan och träffa kompisar? Det spelar ingen roll hur mycket jag låtsas för känslorna finns där hela tiden, gömda någonstans och snart kommer de fram. På något sätt måste det synas, märkas på mitt beteende. Märker ingen att det är något som är fel eller är jag så bra på att dölja det?

Det känns som om jag bara vill vara ifrån det sociala livet, egentligen. Jag vill inte göra någonting, jag ville inte ens fira min födelsedag på något sätt, är inte det lite underligt? Inte ens en liten fest, en krogrunda, ingenting. Jag ville inte fira för jag kände ingenting. På ett sätt är jag tom men på ett annat sätt är jag full utav känslor. Går det ihop? För så känns det, ungefär. Och jag ska inte ljuga, jag känner mig glad ibland, men det går inte att njuta av lika länge som jag vill och lika länge som jag borde. Det säger typ poff och sen är allt dåligt igen. Jag känner mig grå. Grå och dammig.

Ibland känns det som om det är fysiskt omöjligt för mig att gå upp på morgonen. Mina ben och armar låser sig och jag bara ligger. Jag vill inte lämna sängen ens för att äta, även om jag gör det. Allt är rutiner och allt är styrt utav en slags motor. Jag är en robot, jag är inte mig själv. Jag själv ligger och stirrar upp i taket medan kroppen går och gör annat.