Om ett lyckligt liv är lika skört som en såpbubbla så måste jag vara en sten. Jag är för tung, för grov och för hårdhudad för att kunna vistas i bubblan utan att slå sönder dess väggar. Bubblan spräcks, jag faller ner mot marken i en oändlig fart, slår i marken utan att gå sönder.
Jag vet inte om jag hatar eller älskar att jag är en sten.
Det går att ta sönder stenar också, med rätt kraft och med rätt vinkel. Jag kan ibland tänka att många utav de människor jag träffat har vetat den vinkeln och haft den kraften. Jag brukade vara större… men bitar utav mig har försvunnit, slagits bort.
Trots att jag ibland känner mig som en liten sten så slutar inte mitt elände mot andra människor. Att få småsten i skon eller under fötterna är ju så oerhört smärtsamt och jobbigt… Inte tillräckligt mycket för att man ska skrika men tillräckligt mycket för att man ska bli arg och vilja bli av med den lilla stenen, en liten sten som ligger där och gnager och slås emot, helt ofrivilligt. Om jag som sten hade fått välja hade jag velat vara för mig själv, på ett berg med andra stenar där jag inte stör andra människor, där jag inte tar sönder andra människors bubblor eller min egen, där jag bara kan få vara sten.
Stenar kan ju vara en prydnad också… något vackert att ha i trädgården, ett slags konstverk. Det finns vissa sällsynta stenar som människor samlar på, de är värda mycket pengar. Men en vanlig grå sten… Det spelar egentligen ingen roll vad man gör med en sten man hittar, stenen kommer alltid att bli missförstådd. Kastad som macka i sjön, trampad på, bli använd som vapen eller bara vara i någons väg.
Det är egentligen ingen som vet den riktiga meningen med stenar.
Jag är en sten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar