Där ser man...

Jahopp. Lever ett singel-liv numera... Finns inte mycket mer o säga men så är det.

Piercade septum inatt :) Så kan det gå och där ser man när man är uttråkad, deppig och påverkad. Är grymt nöjd dock och det gjorde ju för fan inte alls ont. Dock isade jag först och var som sagt ja, full... Men gör lite mer ont nu när jag är nykter - lite ömt och svullet. Men fett nice.

För att folk ska bli nöjda.

Jag kan börja nu med att säga att jag VET att det finns en jävla massa folk där ute som inte tycker om mig för den JAG är - det finns alltså dem som inte tycker om min personlighet eller hur jag beter mig. Jag är helt okej med det. Man behöver inte älska varje människa/djur som går på jorden och man behöver inte vara vänner hela tiden, alla är olika och har olika smak och precis som det finns folk jag inte tycker om så finns det folk som inte tycker om mig. Jag har accepterat det här faktumet för längesen och det är ingenting som jag ligger o grubblar över på natten. "Varför tycker han/hon inte om mig... varför vill inte han/hon vara min BFF?" jo för jag vet att vissa människor tycker helt enkelt inte om mig.

Det enda problemet jag har med just det här ämnet är när dessa människor ständigt vill påminna mig om att de inte tycker om mig. Okej, du irriterar dig på mig, det är okej, men måste du säga det till mig? Om jag hade frågat "irriterar du dig på mig?" så självklart ska du svara ja om så nu är fallet men om jag inte frågar så vill jag inte veta. Det är inte heller så att jag är dum i huvudet och inte förstår dina signaler. Folk peakar gärna varandra på ett småelakt sätt för att få ur sig aggressioner - speciellt på internet eftersom de är så jävla fega IRL och inte vågar stå för vad de har sagt face to face med mig. Men eftersom jag inte är den som är långsint eller trångsynt så är jag inte den som jämt ska dra upp gamla bråk från 2007 när man träffas igen 2011 eller inte går vidare ifrån saker o ting.

To make things clear kan jag för skojs skull rada upp mina negativa egenskaper så att folk kan sluta berätta om dem för mig som om jag inte har någon aning.

1. Jag kan ofta vara en olidlig besserwisser. When I'm right I'm right och vem gillar att bli ägd och få reda på att det man hållt fast vid är rätt är fel? Då kan jag bli jävligt tjurig och jag leker ofta fröken eller "mer mogen" än vad jag är. Jag har fått höra att jag jämt tror att jag vet allt och ja så kanske det är - jag tror ofta att jag är mer erfarenhet och lärd än vad jag är. Jag kan allt. Jag är en liten Hermione helt enkelt.

2. Jag tror att jag är hysteriskt rolig men det är jag inte. Ingen lägger lika dåliga skämt som jag och ingen skriver så korkade saker som jag och tror att jag precis sagt något hilarious. Jag tror att mina facebookuppdateringar ska göra mig känd för att jag är så otroligt rolig, med en sådan humor som folk älskar och framförallt så gillar jag att ofta försöka få uppmärksamhet från andra genom att vara "rolig" dvs töntig eftersom jag bara påminner om en 55-årig farsa med backslick som vill vara hipp.

3. Jag är en dålig förlorare och en mallig vinnare. Jag förnekar det inte iallafall som många andra i min närhet, haha. Jag hatar att förlora i spel och gör det ofta eftersom jag suger i allt som har med spel/sport o göra. När jag strik'ade 2-3 gånger på raken på B&B efter studenten kände jag mig så mallig så det var äckligt, kunde känna hur mitt flin bara retade alla som var i samma rum som mig, men jag kan inte hjälpa det. Det är så helt enkelt.

4. Jag är ganska narcissistisk. Trots att jag har spenderat många år av mitt liv att hata mig själv och min egen existens så har det alltid funnits en liten del som varit sjukt egocentrisk och narcissistisk. Jag vet inte säkert om jag använder rätt ord för det här men jag googlade för att vara säker och jag hoppas det. Det fanns stunder under mina "mörka perioder" då jag trodde att jag var utvald, att det fanns en djupare mening bakom mitt lidande som Gud eller någon annan högre människa lagt ut för mig, att jag var någon väldigt speciell o liknande. Det finns även de stunder då jag kunde beundra min skönhet, och sån har jag alltid varit, och sen helt plötsligt ändra mig och vilja slå sönder min egen spegel för att jag var så ful. Ah just det... det jag ofta fantiserar om när jag dagdrömmer? Framgång, lycka och att jag ska bli hyllad på ett eller annat sätt.

5. Jag är jävligt stökig. Ja alltså inte stökig som i stirrig utan stökig som i "inte ta undan efter sig när man stökat ner" och jag försöker tygla den här egenskapen när jag är hemma hos andra men det är ack, inte alltid så lätt. Jag försöker iallafall vilket alltid är något även om jag ibland misslyckas.

Det finns självklart andra saker folk ofta och gärna säger till mig, som att jag t.ex. är lat eller är snål och lat kan jag väl förstå om folk säger men jag förstår inte grejen med att gå upp ur sängen för ingen rimlig anledning. Att folk kallar mig snål är något jag inte förstår mig på, allvarligt talat. Många vet också att min familj inte heller är snål, jag vet inte hur många gånger mina föräldrar bjudit mina vänner på mat osv. för att de är snälla och INTE snåla och jag lär mitt beteende ifrån dem. Om jag har pengar så bjuder jag och om jag inte bjuder så är det för att jag vet att jag aldrig kommer att bli bjuden tillbaka. Quid pro quo doctor. Jag bjuder gärna mina vänner på grejer och tycker det är grymt kul att köpa presenter osv. till andra, mer roligt till andra än till mig själv och bara för att jag inte tycker om när människor petar i min mat när jag ska äta den så gör det inte mig snål. Det är ett ständigt ämne i min bekantskapskrets som jag gärna skämtar om också - ta inte pommes från Jonna! Nä ta för fan inte mina pommes när jag sitter och äter för jag vill inte ha dina jävla smutsiga fingrar i min mat och jag blir GRYMT stressad när du sitter och tar av min mat när jag är hungrig. Jag förstår inte grejen med att ta av varandras mat, jag har aldrig förstått det och kommer aldrig att förstå det. Det handlar lite om djuriska instinkter och om revir, jag skulle gärna pissa omkring mina pommes om det skulle stoppa folk från att ta av dem. Om någon frågar mig "får jag några pommes" så har jag aldrig någonsin sagt nej utan tagit några pommes och lagt på den personens sida av bordet. (jag säger dock nej till Hampus när han ätit upp all sin mat och därför vill ha lite av mig som inte ätit upp än... men det är en annan sak)

Så. Nu kanske jag kan sitta här i min egen irritation... och det här inlägget skrevs eftersom jag har länge tänkt på att skriva det - det är faktiskt ingenting som hänt som retat upp mig förutom hormoner.

Plastikkirurgi.

Läste precis förra eller förrförra numret av "Söndag" tidningen där de visar "skräckbilder" på Victoria Silvstedt's förvandling från plastikopererad till jätteplastikopererad. De skrev att hon borde akta sig för att inte hamna på skräcklistor som Madonna, Meg Ryan och Joan Rivers. Personligen så tycker jag att hon hamnade på den listan för flera år sen.

Det klart att jag också kan tänka mig att göra ett skönhetsingrepp - alla har säkert tänkt den tanken någon gång. Om det inte kostade så mycket pengar, om det var helt riskfritt, om det inte gjorde ont utan skedde på ett litet trollslag så ja, varför inte? Jag skulle gärna vilja ha större ögon, lite större läppar, smalare ansiktsform och fettsuga bort min dubbelhaka och gärna allt fett jag har på kroppen, lite mindre näsa, lyfta mina bröst och ta bort mina ärr och bristningar. När jag är missnöjd med mig själv är inte det första jag tänker att operera mig annorlunda - men att göra en förändring. Varför ska det krävas förändringar i utseendet för att vara nöjd? Den enda förändringen som behöver ske är synen på sig själv - självförtroendet och självkänslan. För första gången vill jag säga att det inte är utsidan det är fel på utan insidan. Det är sjukt hur man kan operera sig annorlunda och det är oftast inte en operation som krävs utan bara en spruta med gift. Det är fruktansvärt hur långt människor är villiga att gå för skönhet.

Det känns inte rätt för mig att säga att plastikkirurgi bara gör människor fulare - för det finns dem som faktiskt inte sett så bra ut från början och sen blivit snygga med plastikkirurgi - det känns verkligen JÄTTEHEMSKT att skriva det men alla tänker det - för det är sant. Men bara för att det är sant så ska det inte behöva ske. Man ska inte behöva operera sig för att känna sig bra för då spelar det ingen roll vad man gör - man blir aldrig nöjd ändå.

Om vi ska ta ett svenskt "skräck"exempel så är väl Kissie den bästa att nominera - hon var så missnöjd med sig själv att hon blev någon annan. Det känns dock inte rätt att säga henne som exempel eftersom hon inte OPERERAT sitt ansikte någon gång. Det går rykten om att Ana Gina har gjort en näsoperation - och därför är hon egentligen värre än Kissie - men det är ingen som pratar om det eftersom skillnaden inte är lika stor. Det är fel att människor ska döma Kissie och inte andra som gör samma sak - eller värre saker. Om jag hade sett Kissie som hon såg ut innan och sedan utan att följa hennes blogg eller veta vem hon är - träffade henne igen så skulle jag inte känna igen henne. Däremot har inte Kissie gjort några operationer förutom sina bröst. Hon har justerat sitt ansikte - ja - men det var såoppas längesen att det de sprutat in har försvunnit av sig själv nu. Det enda hon har kvar är sina stora läppar men hon har inte lyft ögonen eller gjort något annat utan resten fixar hon med smink och photoshop. Kissie har aldrig förnekat att hon använt botox/macrylane eller vad fan det heter och det är väl därför alla tycker hon gör fel. Tycker nästan det är bättre att vara öppen med det för då ser man verkligen vilken skada plastikkirurgi gör.

Förresten... Är det inte otroligt hemskt hur fin Kissie var innan om man jämför med hur hon ser ut nu? :/ Tycker bara det är synd - jag tycker bara synd om henne... Går ju inte känna igen henne - kolla dessa före och efter bilder.

Edit: Kom på att hon fettsugit låren också.

Jonna: Namnbetydelse.

Jonna är ett kvinnonamn, en dansk kortform av det hebreiska namnet Johanna eller Joanna som betyder "värd att älska". Namnet blev vanligt först på 1980-talet, en modevåg som sedan ebbade ut under 1990-talet. Jonna blev ett allmänt namn i Sverige först på 1980-talet. Under större delen av 1990-talet var det ett av de 75 vanligaste tilltalsnamnen men mot slutet av decenniet mattades modevågen. I den vuxna befolkningen är Jonna däremot ganska ovanligt. Det finns 5104 kvinnor som har förnamnet Jonna. Av dessa har 4370 namnet Jonna som tilltalsnamn/ förstanamn. Namnsdag: 21 augusti, (1986-1992: 29 mars).

Jaha ja...

Kolla den asså.

Kungarna av Tylösand.

Jag kollar aldrig på realityprogram och liknande för det är det värsta jag vet - speciellt Big Brother och Paradise Hotel men när Kungarna av Tylösand visades så var det något annorlunda, kanske för att det är här i Halmstad, men ändå. Det är bättre intriger, programmet är uppbyggt på ett bättre sätt, bättre filmat och det händer alltid något och för det första är det INGA kärleksintriger som jag bara hatar. Inget snyft hit och dit utan bara en massa "idioter" som super och goar sig en hel månad.

Min favorit är lätt Rang för han är så sjukt galen, Miss Cami för att hon är så jävla skärpt, hon är den klokaste i huset och påminner (faktiskt underligt nog) ganska mycket om mig själv men ändå gillar jag Jockiboi för han är så... speciell, haha! Har länge planerat att göra en "best of Jockiboi" video och en dag ska det fan hända! Kanske inatt? Sov ju till halv fyra idag så kommer ju inte sova gött inatt inte... kanske - hade varit skoj. Har ju ny dator också så inga skumma saker som cpar sig (förhoppningsvis) ...

Nu ska jag sörja över att jag åt upp mina popcorn för snabbt och dricka te.

Hos tandläkaren.

När jag först kom dit ville de fotografera mina tänder med den underliga "röntgenmaskinen" och då måste man ju få såna grejer i munnen. Det var helt jävla omöjligt för mig att ha kvar de där i munnen när de ville röntga. Antagligen ligger mina kräkreflexer såoppas högt fram att varje gång de tryckte in "grejen" i käften på mig så kom en reflex och jag höll på att spy och spottade ur dem. De försökte då med mindre (de var inte mindre, faktiskt) men då fick de iaf två bilder. Sen ville de se på mina visdomständer och därför trycka in de där grejerna längre in i munnen på mig. Det gick inte och jag sa till slut att NÄ nu får det räcka.

Hade fått mina första hål i tänderna och det var hela 4 stycken, 2 stycken påväg och varav en av de 4 hålen förmodligen behöver rotfyllas. Jag hade nämligen 3 (!!) hål i mina framtänder (på baksidan) vilket enligt min tandläkare "var ytterst ovanligt" för en tjej i min ålder. När hon tittat på mina tänder med bekymrad min pumpade hon upp min stol (säger man så? pumpade? de har väl någon pedal som de fixar med stolen upp och ner) och satte sig framför mig. Sen sa hon "nu vill jag att du berättar för mig varför du har så många hål i dina framtänder!" och jag blev ganska paff och generad och svarade lite blygt "ehh jag dricker mycket läsk?" vilket faktiskt är sant. Hon nöjde sig inte riktigt med det svaret. Nu i efterhand förstår jag självklart vad hon menade... det visar sig nämligen enligt min älskling Google att människor med ätstörningar (I quote:) "En, i synnerhet för tandläkaren, synlig effekt av ätstörning är att insidan av framtänderna slits/eroderas ner. Det är vanligt att praktiskt taget all emalj försvinner och dentinet är helt blottlagt. Tanderosionen beror på de ständiga kräkningarna, som gör att det sura maginnehållet kommer i kontakt med tandytorna vilket leder till att emaljen löses upp. Minskade mängder saliv minskar skyddet mot både karies och tanderosioner." Ja det förklarar ju en hel del men med tanke på att jag är ganska nära till att bli diagnostiserad (av mig själv, som alla andra emos är jag min egen doktor) med emetofobi (fobi för att kräkas) så är jag inte riktigt en trovärdig bulimiker.

Som tur var (?) hade tandläkaren fått återbud efter min tid och kunde därför borra i mina tänder samma dag eftersom det var så "ytterst nödvändigt." Först skulle jag få bedövning... och nu måste jag säga att jag har absolut inga som helst problem med att gå till tandläkaren, tycker nästan att det är det minst läskiga som finns när det gäller läkare osv. Det är mer läskigt att gå till en vanlig doktor än till en tandläkare. De hade en ny bedövning hos tandläkaren som endast bedövar tandköttet istället för hela munnen och kinden som den gamla. Den här nålen gör heller inte ont och jag behövde ingen bedövningssalva före sticken. Det gick bra och jag kände ingenting men fick då höra att den här bedövningen skulle smaka SKIT vilket den gjorde. Fruktansvärt, går inte ens att beskriva, men hellre det än smärta och lidelse. Den här nya bedövningen håller inte lika länge efteråt heller vilket är ett plus, men kanske inte för mig som behövde borra så mycket. Innan tandläkaren skulle börja borra sa jag med pipig röst "kan ni inte hämta min pappa? han sitter i väntrummet!" och kände mig som ett barn. De hämtade pappa som tyckte det var mer läskigt än mig och dessutom gick ut efter en kvart för att fixa grejer med jobbet i telefon. De började borra och bedövningen höll inte så bra på alla ställen men ändå - jag höll ut. Det är så sött när man borrar att en assistentandläkare sitter jämte och håller en på armen sådär "stå ut vännen" aktigt. Det hjälper faktiskt, tror nästan hon/han är där BARA för att kunna stödja patienten. De borrade i mina framtänder och även i en kindtand. De sa att de la i en "tillfällig" fyllning, av någon underlig anledning, det är något nytt tydligen, och jag ska komma dit igen den 13 september och borra igen och då kanske rotfylla. Jag ser ICKE fram emot detta men gör mitt bästa för att kunna komma dit och förhoppningsvis höra "dina tänder har ju blivit tusen gånger bättre! du kan gå hem och här får du ett pris för bästa tandskötare genom tiderna!" och så kommer jag med i tidningen.

Trots att det gjorde så jävla ont i två dagar i mina tänder så det tog en timme för mig att käka våfflor så var det en helt OK upplevelse. Jag har dock en vit klump mellan mina två framtänder där det varit ett hål som nu ser helt sjukt ut men det är ingen som märkt något såvida jag inte sagt något så det är ju bra.

Nu är klockan 02.15 och jag ska nog sova. Godnatt.

Oj.

Känns lite synd att jag inte skriver här längre. Jag borde uppdatera mera och skriva om sånt som intresserar folk. Är så trött på att skriva om hur dåligt det är ibland blabla. Jag är inte sådan längre. På första gången på länge trivs jag i mig själv - iallafall till den gränsen så att jag inte blir självgod.

Funderar på att börja blogga igen - ordentligt - med riktiga ämnen osv istället för bara "hej idag gick jag till affären sen rökte jag med emma och sen ringde jag hampus och sen kom jag hejdå" för det är ungefär så mitt sommarlov ser ut.

Läskigt med studenten... men kan visa någon bild ändå. Det som är så jävla fail med den här bilden är att alla i min klass sprang de få meter man skulle springa för att sedan möta alla vid lilla torg... alla sprang utom en dvs jag. Det handlade inte bara om att jag inte hade sovit på hela natten och var trött utan för att jag hade för lång klänning och en megaväska med grejer att bära på. Sög hårt att gå förbi alla människor ensam men kände mig lite som en kändis och fick mycket uppmärksamhet. Där gick jag som på röda mattan medan alla log glatt och fotograferade mig och då vinkade jag lite sådär filmstjärneaktigt och kände mig som en kung. I bakgrunden ser man hur klassen bakom oss kommer springandes emot mig och jag hade inte ens kommit fram när de började springa. Haha! Men men... roligt var det på studenten trots att jag och Hampus somnade vid nio för att vi var så jävla trötta båda två. Ingen krogen för oss inte. Kände dock inte att jag missade något... Jag hade en vit klänning på mig, tänka sig! Och gympaskor för jag inte hann köpa några fina skor och jag ville slippa få ont i fötterna...