Igår vaknade jag utav att mobilen ringde hejvilt och jag, som vanligt, svarade inte utan satte mobilen på ljudlöst och somnade om. Då hör jag hur någon ringer på dörren och vår ringklocka är ganska extrem, och någon trycker som en galning på den. Det var Lina som kommit hem till mig och berättade direkt "det har varit en jordbävning i Tokyo" och jag tänkte direkt "hon skojar bara" så jag svarar nyvaket "nej..." och går in i mitt rum igen, haha. Men sen sätter vi på nyheterna. Då kollar jag också mobilen där pappa skickat sms och sagt "oroa dig inte när du läser om japan, det är ingen
fara." Men lättare sagt än gjort.
Som ni vet så bor min syster i Tokyo och har bott där sen januari och med allt som skrivs och sägs i nyheterna så är det svårt att veta hur det har gått för henne. Jag blir först jätteorolig i kanske 1-2 minuter men sen får jag ett sms till ifrån pappa "har fått ett sms från Emma, allt är okej." och han skrev det även i hennes logg på facebook där alla frågar hur det är med henne. Det var väldigt orolig där ett tag men jag sov bort den mesta oron på morgonen där... Som tur var.
Jag kan knappt föreställa mig vilken panik mamma, Mange och Oskar kände när de var i Spanien och fick reda på nyheten, eller hur farmor, mormor eller morfar kände. Pappa berättade att farmor som aldrig ringer till hans mobil i vanliga fall, hade gjort det igår. Jag skriver inte att pappa känt panik eftersom han nog är den mest lugna och "resonable" personen jag känner och han tar nyheterna med ganska stor nypa salt.
Min syster har berättat hur det var i sin blogg och det är riktigt obehagligt att läsa. Svenskar förstår inte att sånt här händer eftersom det aldrig varit en naturkatastrof i Sverige, vi tror att det bara händer på film och att det aldrig kommer hända oss själva. Tänk dig att du åkt ensam till ett land som pratar
väldigt dålig engelska, utan din familj eller någon som du känner och när du inte ens hunnit vänja dig så kommer det en jordbävning och tsunami där du befinner dig, och du har ingen aning om hur du ska bete dig eller reagera. Som tur var är min syster den starkaste utav oss syskon, jag själv hade nog svimmat haha, och trots att hon är stark så tyckte hon att det var det hemskaste hon varit med om.
Ifrån inlägget:
"Vi började gå men han bara en liten bit innan vi ser hur massa människor skyndar sig ut ur alla byggnader. Jag förstår först ingenting men känner då plötsligt hur marken skakar och tänker jordbävning. I två dagar i rad har vi känt små små jordbävningar men den här var som sagt väldigt stor. Folk sprang ut på gatan i panik, skrek och grät. När japanerna blir rädda då 
vet man att det är illa...Jag tog tag i Kaja och visste inte vad jag skulle göra, blev så himla rädd. MARKEN rör sig liksom. Kraftigt. Så att man fick stå och hålla i sig. Folk tittade hela tiden upp mot byggnaderna som stod och skakade och svajjade. Det lät som om de skulle rasa vilken sekund som helst... usch, det ljudet var hemskt. Det var som en scen ur en film, precis så. Sen kommer plötsligt vår lärare Kubota-sensei springandes, även hon väldigt rädd, och säger Kaja-san, Emma-san, Sam-san だいじょうぶ、det är ok, vi går tillsammans till evakueringsstället. Marken slutar skaka och vi står där en stund. Jag vänder mig mot Kaja, kramar om henne och känner hur tårarna kommer.. Jag har aldrig varit så himla rädd. Vi stod båda och skakade. "
Läs där, och jag har sett att vissa inte förstår hur hemskt det är att ha en familjemedlem där, och jag har sett hemska och okänsliga kommentarer om katastrofen. Jag tycker synd om er som inte kan sätta er in i andras situation eller förstå hur hemskt det här faktiskt är eller vilken oro min familj har känt. Man behöver inte bry sig men man kan visa respekt till dem som varit med om det här och de som förlorat anhöriga i Japan, visa även respekt till Japans befolkning. Respekt kan alla visa, hur cool och "careface 4-chan-ig" man än är.
Har inte haft så mycket att skriva om de senaste dagarna... inte funnit några ord som riktigt förklarar och jag är så trött på att skriva deppiga blogginlägg, men vad har jag annars att skriva om? Kan inte direkt säga att jag lever ett särskilt intressant eller givande liv... det låter förbannat sorgligt men det är faktiskt helt sant. En av mina största drömmar har gått i uppfyllelse och det är att leva som en normal tonåring och det gör jag, på sätt och vis. Jag umgås med kompisar, min pojkvän, går i skolan och håller mig undan från destruktiva saker så som alkohol och fester... Jag tycker det är kul att dricka ibland men jag skulle nog aldrig kunna klara av att börja festa igen, jag kommer nog aldrig att bli en sådan människa som dricker och festar varje helg. Det tillhör inte...
