Photoshop is my friend.

Jag tänker vara lite modig, för det kan behövas ibland och visa hur min morgon och kvällsrutin ser ut. Jag har problem hy, det har jag faktiskt, även om jag missbrukar photoshop och har mig så kan jag erkänna det. Jag vill inte ha finnar eller vara röd runt ögonen som jag är utan smink, jag ser dessutom ganska oljig ut och är det inte det så är jag bara torr och blank. Jag tror jag dessutom fått hudproblem av de nya mini-pillrena *åhnej* Hur som helst, för att få en bättre hy gör jag såhär:

1. Jag tvättar bort sminket. VARMT vatten och inte kallt - för varmt vatten rengör hyn och det går inte få bort smink med kallt vatten. Sen använder jag även Nivea Young washoff. Detta gör jag även på morgonen eftersom allt smink kanske inte försvann på kvällen och sitter kvar.

2. Rengör hyn. Jag använder Clearasil 3in1 exfoliating cream cleanser. Tvättar med varmt vatten (det öppnar även porerna) Dra inte handduken över ansiktet för det irriterar bara hyn utan "dutta" mot ansiktet.

3. Ansiktsvatten. Clearasil deep cleansing toner. Ta lite på en servett, helst något som inte suger åt sig så mycket för då försvinner bara ansiktsvatten in i pappret. Dutta på hyn, dra inte för det irriterar det med och så kan pappret fastna sådär jobbigt också.

Jag slänger även upp en bild på mig med Clearasil i ansiktet, helt osminkad och oredigerad, bara för att jag har tråkigt och det är sent och Hampus är inte inne på msn.

Ppiller-stress.

Jag har börjat med nya ppiller som heter cerazette som man inte kan kalla för ppiller riktigt utan mini-piller som det heter, om man ska vara petig. Jag tror jag får hemska biverkningar av dem och jag hatar det...
Det som jag upplevt är:
- Huvudvärk
- Magont
- Illamående
- Halvt borttappad sexlust
- Ömma bröst
- Torra ögon
- Humör svängningar som bara satan
Jag avskyr det. Jag hoppas att de försvinner efter några månader för jag står inte ut men det verkar vara det enda pillret som passar mig, men kanske får testa någon ny sort. Det är jättejobbigt att hålla på med preventivmedel såhär, dock förstår jag väl Hampus som inte gillar kondom och det gör väl inte jag heller egentligen, men måste man så måste man. Jag vill inte gå igenom en abort till och det spelar ingen roll hur mycket stöd jag har eller får men den psykiska pressen kommer inte göra mig något gott direkt. Att dessutom gå igenom skammen en gång till på sjukhuset "Hej det är jag igen som inte hade skyddat sex och nu har jag några könssjukdomar och är gravid, igen!" tjohej... Jag tänker heller inte vara den där tonårsmamman (för jag vet att jag inte kommer tycka om det) medan det finns andra som tycker så.

Om vi nu ska gå in på detaljer hade jag och Hampus oskyddat sex bara två-tre dagar efter att jag börjat med ppillrena och trots att det bara var några dagar efter min mens (dvs, inte sååååå stor risk) så är jag ändå galnare än galen över detta. Det ska alltid finnas något som stressar mig, alltid något. Att min sexlust är som bortblåst är inte heller kul, varken för mig eller Hampus eftersom det sätter mycket press på förhållandet. Hampus vill ha sex - jag blir bara arg när han frågar och försöker, så blir han arg och så blir jag ledsen och det blir bara missförstånd. Jag vill inte vara sur hela tiden men tyvärr är det så... Tålamod är huvudordet. Tålamod! Jag får stå ut, och det måste tyvärr min stackars pojkvän med..

What makes us human?

Jag förstår mig inte på arga människor. Jag förstår mig inte på människor som är arga för ingenting, människor som är elaka mot andra människor både psykiskt och fysiskt. Hur kan man klassa sig själv som människa om man behandlar en annan människa som ren skit? Ännu svårare för mig att förstå - hur kan man som ett offer plötsligt göra andra till offer, när man vet vilken sorg och plåga det ger? Hur stor är du när du slår på den människa som ligger i fosterställning under dig, hur stor är du egentligen? Du är liten. Du är minst. Ibland skäms jag för mänskligheten och hur vi beter oss. Ord gör ondare än slag, det vet jag om någon annan. Jag önskar ibland att någon hade slagit mig istället för att säga elaka saker till mig. Sår läker, blåmärken försvinner. Vad man har hört och vad man har sett försvinner aldrig. Man kommer inte alltid ihåg de exakta orden som sades men känslan dessa orden lämnade efter sig - det är något vi aldrig glömmer. Mina ärr på mina armar är fysisk smärta som är lättare att hantera. Ångesten som sitter inuti är nästan omöjlig att hantera. Jag skulle aldrig låta min egen olycka gå ut över någon annan än mig själv. Jag hoppas alla resonerar så, någon dag. (man ska inte skära sig själv, det var inte min mening men alla med hjärna förstår)

What makes us human?
Are we so different from everything else?
Is there anything inside us that makes us truly unique?
Is it the ability to feel love?
Is it the ability to feel pain?
Is it the ability to feel hope?
Is it the ability to make our own choices, accepting our own mistakes?
Am I who I am because I choose to be, or am I just a simple combination of random events?
Would you still be the same person if you had not lived your life exactly as you did?
Has every minor element of your life helped to shape who you are today?
Do we have enough control to design the person we want to be?
What is it that makes us choose?
What makes you change?
What makes you human?

Rädd för döden.

Det är så mycket som vi inte känner till, saker som vi helt enkelt inte kan ge naturliga förklaringar till. Övernaturligt - egentligen, finns det ens något häftigare och mer intressant än det? Vi gör en spökdokumentär i skolan just nu men kan inte riktigt erkänna att allt är på riktigt men ibland känner man faktiskt den creepy känslan när man sitter och gör anden i glaset eller fotograferar en kyrkogård. Tyvärr har jag aldrig varit med om något övernaturligt och jag vet inte hur jag skulle reagera om jag faktiskt var det. Hur reagerar man när man ser något som inte lever fast som ändå är där, något man inte kan förklara, något skräckinjagande och kanske till och med farligt? Jag hade förmodligen blivit stel av skräck, skrattat eller börjat gråta. Jag vill att spöken ska finnas för det hade gett någon slags trygghet mot döden. När jag och Lise var och fotograferade på Rotorps kyrkogård så kände jag en stark obehaglig känsla när jag såg stenarna som namnen var ingraverade på. Jag vill inte dö. Skräcken att bli nerhissad i ett grop på två meter och se sitt namn pryda en gravsten med orden "älskad och saknad" slog emot mig mer än någonsin. Jag såg alla unga människor som dött och som fått en grav och jag kom även och tänka på att se alla mina nära och käras namn på gravstenar. Jag vill aldrig uppleva något sånt. Kanske borde jag då dö först eftersom jag då skulle slippa smärtan och sorgen efter någon som avlidit? Jag vet i alla fall att jag inte vill dö än, långt ifrån än. Det gör mig smått paranoid mot vardagen eftersom det är så otroligt lätt att dö idag. Bilar, bussar, lastbilar, tak som rasar, mördare som går lösa - är det inte underligt att det fortfarande finns folk som jag - som inte känner någon som blivit mördad, dödad i trafiken eller liknande? Kanske har jag haft tur, på det stadiet. Jag antar att det jämnar ut sig eftersom min psykiska hälsa varit botten och kanske är det på det sättet som jag betalat tillbaka.

Hampus och jag lagar mat (eller ja, Hampus lagar mat)och ikväll blir det hamburgare, bacon och en slags potatismix. Min man han kan minsann laga mat! Vi äter jämt bacon, vi är som britter som äter bacon till allt, bara teét som fattas. Nu står han och sniffar mig i halsen och ser söt ut :*

Destination Truth

Klockan är 16.15 och jag har precis kommit hem ifrån skolan. Har iof hunnit ta en dusch innan jag satte mig här - men ändå! En snabb-dusch. Det är nog det negativa med att ha dreads - man glömmer så lätt bort att duscha, hur svinigt det än kan låta.
Jag kollade på Destination Truth hela natten och må jag säga, det hände en del läskiga saker både i programmet och här hemma! Först släcktes min lampa, den dog, precis när det var som värst i programmet. Sen brusade min cdbok halva natten så jag fick panik och blev jätterädd när jag halvsovandes fick stänga av och sätta på igen, men det fortsatte brusa. Kanske har jag sprängt högtalarna men den har inte krånglat sen dess. Jag var tvungen att sätta en servett framför min dockas ansikte för den fick då fan inte glo på mig hela natten! Speciellt inte när DT handlade om hemsökta dockor *ryser*

Jag och min pojkvän Hampus grälade i skolan idag - sen grälade vi lite till. Många säger att ett förhållande behöver bråk för att det ska fungera och förmodligen är det så. Jag har aldrig haft ett förhållande där jag bråkat med min pojkvän innan och jag har heller aldrig haft en pojkvän som brytt sig så mycket som Hampus gör. Hampus hjälper mig med skolarbeten, han säger till när en bild han inte tycker om ligger uppe på bilddagboken och i början blev jag smått sur för det. Varför ska jag inte få lägga ut bilder på min urringning? Anledningen till att jag började lägga ut såna bilder hade ingenting med att dom råkade synas o göra utan jag ville ha uppmärksamhet - en uppmärksamhet som jag numera får varje sekund av Hampus. Jag har jämt lagt ut lättklädda bilder och nu när jag har någon som bryr sig, någon som verkligen lägger märke till mig, så behöver jag inte den uppmärksamheten bilddagboken ger mig längre. Jag har aldrig känt mig såhär synlig och uppskattad innan. Om mina bröst råkar synas på bild är det inte för uppmärksamheten utan ibland går inte en D kupa att dölja helt enkelt.

Vi tog även foton till Simons skolarbete där jag iförd endast ett lakan var i koppel och hade en porrig, dominant Mimmi som höll i kopplet. Hon hade även en piska som var med som accessoar. Jag undrar om vi verkligen får ta såna bilder till ett skolarbete för det ska vara så skyggt, så mycket landskap och blommor men aldrig människor och riktiga modellbilder - såna bilder som jag ÄLSKAR att ta och vara med på. Det är ingen skam att tycka man är snygg på bilder och det är heller ingen skam att älska att ta porriga, avklädda men samtidigt konstnärliga bilder, även om man är 17 år. Ålder har ingenting med en människa o göra och åldern kan inte bestämma hur redo eller mogen man är för vissa saker. Samtidigt kan jag tycka att folk tror jag är alldeles för mogen än vad jag egentligen är. Jag är faktiskt bara 17 år gammal och även om jag nästan aldrig beter mig som det så borde jag inte skämmas eller känna mig fåraktig om jag väl var lite barnslig ibland. Låt mig titta på tecknade filmer - låt mig älska någon även om det för er är för tidigt - låt mig få en fjortisfylla ute på stan - låt mig göra konstiga röster och säga barnsliga saker - låt mig se flummig ut på en bild - låt mig vara SJUTTON ÅR SOM JAG FAKTISKT ÄR. Det är många som glömmer bort sin ålder men jag tänker aldrig få bort det barn som finns inom mig. Jag kommer aldrig sluta ha kul bara för att min ålder säger åt mig att jag inte får.

Först.

Först:
Min gamla och andra blogg heter azombiehidesmyface.blogspot.com och är i stort sett en väldigt deprimerad blogg, som innehåller de mest djupaste tankar och framförallt är den väldigt ärlig. Jag kommer fortsätta uppdatera i den, men då gäller det mest just de där deprimerande tankarna och också fortsättningen på hur mitt liv sett ut. Den här bloggen är mer positiv och vardaglig samtidigt som den planeras att innehålla mycket mer. Jag har en äldre blogg som har adressen iqbefriiad.blogspot.com men den är otroligt gammal och jag använder inte den längre men har kvar den för minnets skull.