Jag förstår mig inte på arga människor. Jag förstår mig inte på människor som är arga för ingenting, människor som är elaka mot andra människor både psykiskt och fysiskt. Hur kan man klassa sig själv som människa om man behandlar en annan människa som ren skit? Ännu svårare för mig att förstå - hur kan man som ett offer plötsligt göra andra till offer, när man vet vilken sorg och plåga det ger? Hur stor är du när du slår på den människa som ligger i fosterställning under dig, hur stor är du egentligen? Du är liten. Du är minst. Ibland skäms jag för mänskligheten och hur vi beter oss. Ord gör ondare än slag, det vet jag om någon annan. Jag önskar ibland att någon hade slagit mig istället för att säga elaka saker till mig. Sår läker, blåmärken försvinner. Vad man har hört och vad man har sett försvinner aldrig. Man kommer inte alltid ihåg de exakta orden som sades men känslan dessa orden lämnade efter sig - det är något vi aldrig glömmer. Mina ärr på mina armar är fysisk smärta som är lättare att hantera. Ångesten som sitter inuti är nästan omöjlig att hantera. Jag skulle aldrig låta min egen olycka gå ut över någon annan än mig själv. Jag hoppas alla resonerar så, någon dag. (man ska inte skära sig själv, det var inte min mening men alla med hjärna förstår)
What makes us human?
Are we so different from everything else?
Is there anything inside us that makes us truly unique?
Is it the ability to feel love?
Is it the ability to feel pain?
Is it the ability to feel hope?
Is it the ability to make our own choices, accepting our own mistakes?
Am I who I am because I choose to be, or am I just a simple combination of random events?
Would you still be the same person if you had not lived your life exactly as you did?
Has every minor element of your life helped to shape who you are today?
Do we have enough control to design the person we want to be?
What is it that makes us choose?
What makes you change?
What makes you human?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar