Fira för mycket och lite till.

Först är det jul, sen nyår. Tar det någonsin slut? Jag har ingen lust att fira varenda liten högtid nu, för julen drog ut min sista energi jag hade. Jag vill inte ut och festa på nyår, jag vill inte ens göra någonting, jag vill ha det som en vanlig dag, en vanlig helgdag. Jag har blivit en innemänniska på senare tiden, kanske är det för jag känner mig mer mogen och inte behöver den uppmärksamhet och bekräftelse man får av fest och alkohol. Finns det ingen som har det som jag? Som umgås med sin pojkvän mestadels av tiden och sen umgås med vänner sällan men tillräckligt mycket? Jag vet inte, jag känner mig inte särskilt ensam eller ledsen, bara... trött. Och det tar aldrig slut, det är alltid något som måste göras. Jag vill bara sitta inne nu på lovet, för detta lovet är det enda lovet då jag kan slappna av, om man jämför med sommaren som var en kamp och lycka på samma gång. Jag tänkte mycket innan på att jag och Hampus aldrig gjorde någonting men samtidigt vill jag inte göra någonting heller, det känns skönt så som det är nu, iallafall oftast. Det är skönt att ligga i hans famn och bara slappna av, slippa stressen andra kan ge och bara ligga i hans närvaro och suga in hans energi med fingertopparna. Det är underbart...

Jag måste verkligen bygga upp mitt självförtroende, det var så lågt i förrgår att jag grät och vägrade gå utanför dörren. Hampus kom och sov hos mig och fick mig att må bättre, men det känns inte som om han trivs att vara här. Han är en hemmamänniska, precis som jag, och tyvärr är det kanske något som inte alltid är bra att ha gemensamt. Jag grät och jag skrek och för första gången på länge tänkte jag på att skära mig, hur skönt det hade varit att bli av med ångesten som bultade i bröstet, hur skönt det hade varit att bara ge efter den här gången. Jag skar mig inte, Hampus ringde istället och väggen jag trodde var borta var uppe igen. Muren och väggen som tar alla komplimanger och alla fina ord, de bara studsar bort från mig och jag kan inte ta åt mig. Mitt nyårslöfte blir att inte skämmas för mina ärr, inte skämmas för hur jag ser ut och min vikt och ett stort mål är att kunna gå till skolan utan smink - utan att få panik. Ännu en gång får jag kämpa med mig själv, ännu en gång får jag kriga med mig själv... Det är så utmattande med dessa ständiga krig och kamper, jag orkar snart inte med mig själv och mina demoner, jag får helt enkelt ge efter. Men jag vet också att ge upp nu vore det dummaste jag kunde göra, när jag kommit såhär långt. Det är som om allt jag kämpat för var förgäves, och jag kämpar hellre än känner att jag gjort allt förgäves.

Har köpt tre korsetter, kanske dessa kan få mig att lämna tjocketröjorna hemma. Önska mig lycka till =)

Possibility.

Förra lovet var inte som jag hade hoppats eller som jag hade trott, men det betyder inte att detta lovet blir likadant. Jag är rädd, men inte så rädd att min rädsla kommer förstöra, annars har den ju en tendens att göra det. Det verkar som om jag alltid förstör, på något sätt. Eller är det bara så att jag klandrat mig själv för alla fel? Det är så svårt att vara sin egen psykolog, att behöva gräva i sin hjärna alldeles själv och på så sätt hitta lösningar på problem. Ibland kan det kännas som om det blir för mycket, men jag vet att jag står ut, för jag har utforskat nästan varenda centimeter av min hjärna nu och jag vet att jag är stark. Jag får bara inte tappa mig själv. Jag vet att jag behöver mina deppstunder för att hålla ut, för annars kan jag aldrig uppskatta när jag väl är glad. Trots att jag vet så slutar jag inte vara rädd att jag ska falla tillbaka. Jag måste få ha dom stunderna, jag måste få ha ångest ibland och vara ledsen, låt mig gråta för ingenting ibland, jag vet att jag inte är sjuk igen. Det känns inte alltid så, men så fort man kör en genomgång på allt som hänt på Althea ser man framstegen så tydligt, jag måste bara se dom själv sen när jag slutar gå där. Är lite orolig för hur det kommer gå.

Mitt självförtroende stigs med photoshop, annars inte. Jag känner mig aldrig snygg i spegeln längre, och jag blir så ledsen på mig själv. Det är som förut men enda skillnaden är att jag accepterar hur jag ser ut och går ut ändå. Hampus hjälper mig så mycket med det... Jag känner mig fin i hans närvaro för i honom ser jag att han tycker jag är fin, hur skabbig jag själv än känner mig. Om jag inte haft honom som hjälpt mig med just den saken hade jag förmodligen gjort något på impuls och färgat håret eller liknande. Jag vill se ut som för många, vara som andra, men jag duger precis som jag är - egentligen. Jag måste se det hela tiden och inte bara skriva det här.

So tell me when my sigh is over
You’re the reason why I’m close
Tell me when you hear me falling
Theres a possibility
It wouldn’t show

Hearing damage

http://www.youtube.com/watch?v=P7nz6-UVrmU underbar.

Sov från tre till tre idag, jag har så svårt att sova på nätterna nuförtiden, det påminner så mycket om förra vintern. Jag försöker ha normala sömnvanor men är så svårt. Sover mycket lättare på dagen, det är så underligt! Vill ju vara i skolan nuförtiden, så vill ju sova på nätterna och vara vaken på dagarna, hela jag fungerar så mycket bättre då. Nu är klockan tio, jag tänkte gå ut och gå lite och sen sova.

Hade så ont i halsen när jag vaknade, måste sovit med öppen mun eller något.. Så kanske jag börjar blir sjuk? ;P Mamma mådde också dåligt, perfekt nu till jul o allt.

Drömde mardröm inatt, blivit mycket sånt... Jag får försöka stå ut, jag menar - trots att det kan påverka mig och mitt mående så VET jag att drömmar inte är på riktigt och att jag inte är synsk - så det är inte inblickar på framtiden, jag har inget att frukta egentligen.