Fira för mycket och lite till.

Först är det jul, sen nyår. Tar det någonsin slut? Jag har ingen lust att fira varenda liten högtid nu, för julen drog ut min sista energi jag hade. Jag vill inte ut och festa på nyår, jag vill inte ens göra någonting, jag vill ha det som en vanlig dag, en vanlig helgdag. Jag har blivit en innemänniska på senare tiden, kanske är det för jag känner mig mer mogen och inte behöver den uppmärksamhet och bekräftelse man får av fest och alkohol. Finns det ingen som har det som jag? Som umgås med sin pojkvän mestadels av tiden och sen umgås med vänner sällan men tillräckligt mycket? Jag vet inte, jag känner mig inte särskilt ensam eller ledsen, bara... trött. Och det tar aldrig slut, det är alltid något som måste göras. Jag vill bara sitta inne nu på lovet, för detta lovet är det enda lovet då jag kan slappna av, om man jämför med sommaren som var en kamp och lycka på samma gång. Jag tänkte mycket innan på att jag och Hampus aldrig gjorde någonting men samtidigt vill jag inte göra någonting heller, det känns skönt så som det är nu, iallafall oftast. Det är skönt att ligga i hans famn och bara slappna av, slippa stressen andra kan ge och bara ligga i hans närvaro och suga in hans energi med fingertopparna. Det är underbart...

Jag måste verkligen bygga upp mitt självförtroende, det var så lågt i förrgår att jag grät och vägrade gå utanför dörren. Hampus kom och sov hos mig och fick mig att må bättre, men det känns inte som om han trivs att vara här. Han är en hemmamänniska, precis som jag, och tyvärr är det kanske något som inte alltid är bra att ha gemensamt. Jag grät och jag skrek och för första gången på länge tänkte jag på att skära mig, hur skönt det hade varit att bli av med ångesten som bultade i bröstet, hur skönt det hade varit att bara ge efter den här gången. Jag skar mig inte, Hampus ringde istället och väggen jag trodde var borta var uppe igen. Muren och väggen som tar alla komplimanger och alla fina ord, de bara studsar bort från mig och jag kan inte ta åt mig. Mitt nyårslöfte blir att inte skämmas för mina ärr, inte skämmas för hur jag ser ut och min vikt och ett stort mål är att kunna gå till skolan utan smink - utan att få panik. Ännu en gång får jag kämpa med mig själv, ännu en gång får jag kriga med mig själv... Det är så utmattande med dessa ständiga krig och kamper, jag orkar snart inte med mig själv och mina demoner, jag får helt enkelt ge efter. Men jag vet också att ge upp nu vore det dummaste jag kunde göra, när jag kommit såhär långt. Det är som om allt jag kämpat för var förgäves, och jag kämpar hellre än känner att jag gjort allt förgäves.

Har köpt tre korsetter, kanske dessa kan få mig att lämna tjocketröjorna hemma. Önska mig lycka till =)