Protège moi.

Hon som bara ville bli älskad.
Sen när blev det så viktigt vad andra tyckte? Varför ska man lyssna på vad andra säger, på vad andra tycker, på vad andra tänker? Det verkar som om det enda viktiga just nu är andra människor och knappast sig själv, varför är det så? Vi är alla påverkade av andra men måste det verkligen vara så? Jag försöker att inte ha fördomar, men det blir så lätt så ändå. Jag vill bara vara perfekt, jag vill bara vara älskad, jag vill bara vara den som alla beundrar, som alla tycker om. Jag har alltid känt mig som den som ingen ville umgås med, den som ingen ville prata med, den som ingen ville göra skolarbeten med, den som alltid fick skulden, den som ingen lyssnade på och så vidare. När får jag känna att jag är den som faktiskt är omtyckt av de omkring mig? Jag känner stor avundsjuka till andra som får uppmuntran för jag vill så gärna ha det med, men även är jag glad för deras skull. Vad gör mig till en så dålig människa, är jag verkligen så usel och så ond som jag ibland ser mig själv vara? Ofta har jag undrar vad jag har gjort för att förtjäna detta men innerst inne har jag alltid vetat att detta helvete jag fått har jag förtjänat på ett eller annat sätt, men jag har aldrig funnit en rimlig anledning till det.

Vad ska man behöva göra för att bli den man vill vara? Eller... hur ska man göra för att man ska bli uppskattad, för den man verkligen är?

VRIS - Vargens rätt i samhället, inget alls?

Vi alla finns utav en anledning och varje djur har sin del i näringskedjan. Varför ska vi skjuta ett djur som bara beter sig precis som det ska? Vargen gör inget hot mot människan, i stort sett, och inget hot mot vårat liv eftersom vi kunnat leva tillsammans i tusentals år. Varför skulle vi inte kunna göra det nu? För att vi, människan, utnyttjat naturen alltför mycket och trängt in vargarna i våra samhällen. Skogarna blir mindre och mindre, mer och mer befolkat.

Jag läste här:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article6615591.ab
Och läste argumenten. Vad är det för jävla argument?
"Det skulle påverka möjligheten för djurägare, fäbobrukare och fårägare, att ha betesdjur. Samexistensen mellan varg och betesdjur är en omöjlighet. Det insåg våra förfäder för 300 år sedan. "
Vargar äter andra djur, och ser självklart betesdjur som mat, och jag tror knappast att de river får och andra djur för nöjes skull, de gör det för att äta dem och för att överleva. Det tillhör naturen, varför ska vi ställa oss ivägen för naturen? Dessutom - varför har vi betesdjur? För att få mjölk eller kött ifrån dem, allstå tror jag att hela detta argumentet handlade om markering av revir, från människans sida och ser vargen som en fiende på det stadiet, när de inte gör något större hot mot oss.
"Jakt med löshund blir nästintill omöjligt. Löshundsjakt är kultur och en viktig fritidssysselsättning och livskvalitet för många. Det skulle vara mycket tråkigt om den försvann. Många bor på landsbygden just för att kunna bedriva jakt. "
Det är kultur och viktig fritidssysselsättning. Ska mörda vara sysselsättning och kultur? Jakt för mig är MORD. Att döda något utan anledning är mord, varesig det är människa eller djur. Hade vargarna fått vara ifred hade vi inte behövt jaga och hålla antalet djur på en lagom siffra, det hade naturen tagit hand om själv, men självklart måste vi ingripa på sämsta möjliga sätt och förstöra för naturens gång. Det finns andra rovdjur och andra saker som kan få hunden som springer lös att dö eller skada sig, och om vi ska anpassa oss åt endast två raser - hunden och människan - skulle det sluta i katastrof.
"Det skulle också innebära att människor inte vågar gå ut i skog och mark av rädsla för rovdjur, vilket vore mycket sorgligt. Jag är själv inte rädd för varg, men jag förstår att människor kan vara det. Om rädslan är befogad eller ej är irrelevant. Känslan är faktisk."
Om vi ska tänka på det sättet, i dem banorna så ska vi också undvika bil, buss och tåg eftersom fler människor dör av bilolyckor än rovdjur, så då kan vi lika gärna leva som vi gjorde förr i tiden, utan el och andra faror för människan, så hade det kanske gått bättre? Nej - det duger inte. Vargen ska dö, inte bilen som skadar och dödar fler människor, förstör mer för människan och jorden än vargen någonsin kommer kunna göra. Jag tror knappast att människor helt plötsligt blir rädd för vargar, istället för tex björnar som är större och farligare, eller vildsvin som är väldigt argsinta, eller lodjur (som det iof inte finns mycket utav heller) och rävar och andra rovdjur. Varför ska vargen få ta smällen?

Sånt här gör mig väääldigt sugen på att bli en hippie, och försöka rädda djuren. Sånt här gör mig otroligt arg och ledsen, och jag skäms för att tillhöra människorasen när jag ser vad vi gör mot världen. Fruktansvärt.
Over and out

Hurt.

Jag hatar det faktum att jag ser ut såhär, men jag kan inte göra något åt det... Så fort jag försöker blir jag bara besviken. Varför kan man inte bara få vara någon annan, se ut som någon annan? Jag hatar mina ärr, jag hatar mina bristningar och min feta kropp. Det går bara inte att sluta äta skit, jag har försökt.. Försöker väl inte tillräckligt mycket. När vet man att man gör rätt? Det känns inte som om jag kommer lyckas bli nöjd med mig själv. Jag känner mig äldre än vad jag är. Min kropp är äldre än vad den ska vara. Jag har varit med om saker, min kropp har varit med om saker som inte ens en 60åring har gjort.

Jag sitter här och gråter, för jag är för lat för att göra någonting åt det. Jag kan inte gå ut och gunga, det är för kallt och för sent. Jag är så avundsjuk på alla andra, fina och snygga människor, och så kommer jag och ser ut som... ingen alls. Jag tror aldrig att jag har varit nöjd med min kropp, någonsin. Jag kommer ihåg redan som liten, kanske 8 år, att jag gjorde situps i vardagsrummet när ingen var hemma för jag tyckte jag var så mycket större än de andra tjejerna i skolan. Jag har blivit kallad fet och äcklig så många gånger att jag inte ens kommer ihåg hur många eller utav vilka, listan skulle vara för lång. Jag har under hela mitt liv fått höra att jag inte duger, att min kropp är ful och tjock, och jag har inte alltid hållit med dem som sagt det, och jag har ibland vetat om att de haft fel. Ibland skulle jag vilja byta med de där smala och plattbröstade tjejerna på tv, i tidningarna, på internet... Jag ska inte jämföra, men jag gör det ändå. Hur ska jag beskriva det? Det går inte att beskriva. Just nu vill jag bara tyna bort, vara så liten att jag inte syns, bara jag slipper det här dräkten jag har på mig. Jag vet inte vad någon kan säga som kommer få mig att lyssna, och jag vet att jag är jobbig som klagar, men jag måste få ur mig det... för det här är bara hemskt.. Det är sorgligt. Och jag är, tillskillnad från många andra, överviktig och vet om det. Jag klagar för jag vet att det är sant, jag är inte smal som säger att jag är tjock utan jag är någon som är tjock som vet om det. Vad ska jag göra? Jag står inte ut.