There's nobody singing to me now.

*ordspya*
Vissa stunder, stunder som dessa, så märker jag ingen skillnad. Det känns precis som december 2008 då allt var kaos, då allt var ångest och smärta... Hur långt har jag egentligen kommit? Om jag fortfarande känner såhär - hur långt har jag kommit? Jag har slutat skära mig, ja, men jag har fortfarande suget efter det. Kommer det någonsin att sluta? Säg till mig att det blir bättre, för det känns inte alltid så. Det känns ibland som om jag förstört mitt liv och min framtid med mina ärr. Vad ska man göra? Är det som The Verve sjunger, I can't change? Kan jag någonsin bli fullständigt ångestfri och glad? Alla är ledsna ibland, jag vet det, men jag vet också att det är få som känner den här kvävande känslan av ångest, att det är få som står ut med den känslan utan att skada sig själva eller någon annan. Jag ser tillbaka på det som varit och undrar varför, jag förstår inte varför eller hur det kunde gå så långt. Det var så onödigt, men den här känslan går inte att beskriva. Den här depressionen, de här tankarna, det saknar ord och beskrivning - hur mycket jag än skulle skriva så skulle det inte gå att förklara. Du måste ha varit inne i det för att förstå. Jag läser min gamla blogg och kommer ihåg varje inlägg, hur jag såg ut, hur jag kände och vad jag ville få fram. Minnet kan vara en förbannelse ibland. Min värsta mardröm hade varit o komma tillbaka till den punkten. Jag önskar jag aldrig någonsin igen behöver uppleva sån smärta, sån ångest, ett sånt liv. Jag vet inte vad mer jag ska skriva.. Det är svårt att få fram ord.

Nu lyssnar jag på Bittersweet Symphony och den är mitt liv.

Finally!

Mitt hår blev ju inte som det skulle... och nu har jag äntligen fått det bra igen. Jag testade med en slinga i luggen först för att se om det fungerade vilket det gjorde! Först tonade jag med Poly Color tonings shampoo mörkblond för att få bort de lila nyanserna och få in mer en ljusbrun nyans (men det blev bara brunt men det hade jag väntat mig). Färgen är här i mitten ->






Och för att få det röda i det bruna la jag i Country Colors Copper Red. Här på bild <-- Och på slingan jag testade det på blev det brunrött utan några inslag av lila och det känns jätteskönt att det här äntligen fungerade! Jag har verkligen kämpat och lagt hundratals kronor på att få det rött och det känns som en stor lättnad att något jag försöker äntligen fungerar! Det lila i håret var fruktansvärt fult eftersom det var typ "blek-höst-missfärgat-lila" och inte glänsande eller fint lila och så rött i hårbotten -.- så det var ingen lila som var fin heller! Och i topparna var det rosalila (?) så det var typ 3-4 olika nyanser i håret som såg fruktansvärda ut.
Nu har jag tonings shampoot i håret och resultat kommer väl sen :)

För övrigt så har jag migrän och mensvärk idag :< det känns helt jävla uselt xD Funderar på om jag ska kolla på Simpsons eller något hela dagen och bara ligga och tycka synd om mig själv... efter att jag har färgat håret då ^^ :D

Färgat håret!

Piercing.

Igår piercade Lina snakebite på mig. Första hålet var inga problem - det gjorde inte ens ont. Då lugnade jag ner mig inför andra hålet, eftersom det första förmodligen är värst. Men - vi kunde ju inte ha plasten på på andra hålet också så kanylen gick väääldigt segt igenom och inte helt igenom heller. Mycket blod och mycket smärta dvs.. jag hörde och kände knaket när Lina körde igenom kanylen i brosket i läppen. Hua... Jag är ganska så svullen på den sidan av läppen nu. Förutom det så gick det fint! :) Svullet och ömt idag men jag överlever.

På repeat.

Låten går på repeat. Om och om igen. Den är så otroligt bra och hela låten beskriver allt. Allt. Allt...

Spit it out.

And if you're hurting
I will replace the noise with silence instead
Flushing out your head

When you're in pieces
Just follow the echo of my voice
It's okay
Tune into that frequency

The past is weakness
Don't beg the question when the answer is war
There are moments when I'm overcome

'cause it breaks my heart
That we live this way
I know people need love
'cause them people never play the game
And we talk the talk
We communicate
Them people need love
Those people never play the game

And it breaks my heart
And it breaks my heart
In love

Irritation.

Vaknade 9.13 på morgonen av att grannarna borrade någon slags melodi. Mitt morgonhumör är inte o leka med och i hemlighet smidde jag planer på att skrika "håll käften" i trappen eller banka i taket med en kvast som de alltid gör på filmer. Det blev inget sånt tyvärr utan jag tog mina hörproppar - och det blev tyst! :D Tack snälla Oskar som gav mig dem, dem hjälper verkligen mot det jobbiga oljudet men kan inte sova med dem för då hör jag inte ljudboken :/ dock vaknar jag inte av måsarna med dom....
Med detta sagt vill jag också säga - jag klagar, gnäller, tjatar och är bitter precis hur mycket jag vill på mina egna sidor dvs Facebook, bilddagboken och i min blogg och om någon har något problem med det så behöver man inte läsa. Folk ska inte ta saker på för stort allvar och idag har jag tack vare onödiga och irriterande kommentarer på FB gråtit lite - kokat lite och till slut tappat kraften lite. Tur att Madde kommer och räddar mig sen ^^

Idag har hänt en stor otroligt bra sak :D Isa kommer hit!!!! Verkar som om det blir den 16-17 och det krockar med min och Hampus ettårsdag :/
Jag saknar Hampus massor.

...

Ich kann nachts nicht schlafen. Ich liebe dich. Ich liebe dich so sehr.
Ich will besser werden und wir werden unsere Probleme zu lösen.
Du bist mein ein und alles.

<3

Hurt.

Det svider i ögonen, jag är så fruktansvärt trött. Det går trots det inte att sova. Det finns alltid någonting som ska ta plats i min hjärna, något som alltid ska kräva en himla massa tid och energi från mig. Ibland undrar jag om det är en gåva eller förbannelse att ha ett bra minne. Vissa saker skulle man vilja förtränga och vissa saker man trodde man hade förträngt kommer tillbaka när man minst anar det...

I helgen har jag och Hampus och Hampus familjs varit i Mahult i en stuga där och sovit över. Det var väldigt trevlig och jag tog mitt första dopp :D Första gången jag badar sådär i en sjö faktiskt, jag har aldrig riktigt vågat det tidigare. Jag har sån väldig otur... jag hade sett fram emot den här helgen i flera veckor, kanske tillochmed månader (när Hampus först nämnde det...) och så gick min kropp emot mig. Det blev som en fysisk mardröm för mig och jag tror inte jag haft så ont på så många ställen samtidigt tidigare, inte så mycket iallafall. Jag stod ut så länge jag kunde men på söndagsmorgonen stod jag inte ut mer - jag var tvungen o åka hem. Det kändes hemskt o lämna dem där, och jag var ledsen med gråten i halsen hela vägen hem. Framåt eftermiddagen blev jag lite bättre, men det betyder bara att jag inte längre kände mig döende. Det kändes lite som om Hampus blev ledsen för jag åkte, och det grät jag också för. Jag grät för jag hade ont i magen, ont i huvudet, ont i nacken, ont i ögonen och besvikelsen på min egen kropp som inte ens kunde ge mig en helg med älskling smärtfri. Jag antar att det är någon slags hämnd. Allt min kropp fått stå ut med kommer nu tillbaka, gånger tre, som de säger i The Craft.
Gud vad jag saknar dig älskling... Det känns inte rätt och sova när du inte ligger bredvid. Det känns inte rätt och vakna när det inte är du som väcker mig. Det känns inte rätt... utan dig. Jag älskar dig.

Nu ska jag försöka hitta något o titta på, se om jag vågar äta någonting för magen och sen sova.