Det svider i ögonen, jag är så fruktansvärt trött. Det går trots det inte att sova. Det finns alltid någonting som ska ta plats i min hjärna, något som alltid ska kräva en himla massa tid och energi från mig. Ibland undrar jag om det är en gåva eller förbannelse att ha ett bra minne. Vissa saker skulle man vilja förtränga och vissa saker man trodde man hade förträngt kommer tillbaka när man minst anar det...
I helgen har jag och Hampus och Hampus familjs varit i Mahult i en stuga där och sovit över. Det var väldigt trevlig och jag tog mitt första dopp :D Första gången jag badar sådär i en sjö faktiskt, jag har aldrig riktigt vågat det tidigare. Jag har sån väldig otur... jag hade sett fram emot den här helgen i flera veckor, kanske tillochmed månader (när Hampus först nämnde det...) och så gick min kropp emot mig. Det blev som en fysisk mardröm för mig och jag tror inte jag haft så ont på så många ställen samtidigt tidigare, inte så mycket iallafall. Jag stod ut så länge jag kunde men på söndagsmorgonen stod jag inte ut mer - jag var tvungen o åka hem. Det kändes hemskt o lämna dem där, och jag var ledsen med gråten i halsen hela vägen hem. Framåt eftermiddagen blev jag lite bättre, men det betyder bara att jag inte längre kände mig döende. Det kändes lite som om Hampus blev ledsen för jag åkte, och det grät jag också för. Jag grät för jag hade ont i magen, ont i huvudet, ont i nacken, ont i ögonen och besvikelsen på min egen kropp som inte ens kunde ge mig en helg med älskling smärtfri. Jag antar att det är någon slags hämnd. Allt min kropp fått stå ut med kommer nu tillbaka, gånger tre, som de säger i The Craft.
Gud vad jag saknar dig älskling... Det känns inte rätt och sova när du inte ligger bredvid. Det känns inte rätt och vakna när det inte är du som väcker mig. Det känns inte rätt... utan dig. Jag älskar dig.
Nu ska jag försöka hitta något o titta på, se om jag vågar äta någonting för magen och sen sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar