There's nobody singing to me now.

*ordspya*
Vissa stunder, stunder som dessa, så märker jag ingen skillnad. Det känns precis som december 2008 då allt var kaos, då allt var ångest och smärta... Hur långt har jag egentligen kommit? Om jag fortfarande känner såhär - hur långt har jag kommit? Jag har slutat skära mig, ja, men jag har fortfarande suget efter det. Kommer det någonsin att sluta? Säg till mig att det blir bättre, för det känns inte alltid så. Det känns ibland som om jag förstört mitt liv och min framtid med mina ärr. Vad ska man göra? Är det som The Verve sjunger, I can't change? Kan jag någonsin bli fullständigt ångestfri och glad? Alla är ledsna ibland, jag vet det, men jag vet också att det är få som känner den här kvävande känslan av ångest, att det är få som står ut med den känslan utan att skada sig själva eller någon annan. Jag ser tillbaka på det som varit och undrar varför, jag förstår inte varför eller hur det kunde gå så långt. Det var så onödigt, men den här känslan går inte att beskriva. Den här depressionen, de här tankarna, det saknar ord och beskrivning - hur mycket jag än skulle skriva så skulle det inte gå att förklara. Du måste ha varit inne i det för att förstå. Jag läser min gamla blogg och kommer ihåg varje inlägg, hur jag såg ut, hur jag kände och vad jag ville få fram. Minnet kan vara en förbannelse ibland. Min värsta mardröm hade varit o komma tillbaka till den punkten. Jag önskar jag aldrig någonsin igen behöver uppleva sån smärta, sån ångest, ett sånt liv. Jag vet inte vad mer jag ska skriva.. Det är svårt att få fram ord.

Nu lyssnar jag på Bittersweet Symphony och den är mitt liv.