Insomnia.

Varför kan jag inte sova? Jag vaknar inte så sent men det spelar ingen roll - jag är aldrig trött på kvällen när jag borde. Har känt mig så deppig de senaste kvällarna - tänkt på sånt som jag tänkte på förr, känt sånt som jag kände förr... Ni vet de stunder då man bara vill gråta och man försöker, man grimaserar med ansiktet men inga tårar kommer och det sitter fast. Det går inte få ur mig...

Jag vet inte vad jag ska göra för jag egentligen inte vet vad som är jobbigt. Kanske är det praktiken... att jag är orolig inför den - för det är jag verkligen. Kanske är det skolan och allt som tillhör... Kanske är det mitt utseende och kanske är det för att jag och mamma ska köpa kläder i helgen vilket betyder att jag ännu en gång måste försöka få på mig L-jeans och inse att dem inte passar. Det går inte beskriva hur jobbigt det är att vara större och hur oaccepterad man är i vissa butiker. H&M har en avdelning "Big is Beautiful" men vem vill gå till en sådan avdelning och prova kläder? De behöver inte skrika ut att "här får tjockisarna köpa kläder - ni får inte ens handla på vanliga avdelningen utan måste ha en egen." Det är inte ens något som jag tror större tjejer uppskattar - tvärtom. Varför ska man behöva bli särbehandlad? Jag kommer ihåg när jag passade i 38, tillochmed 36 i vissa affärer. Att köpa kläder var något man såg fram emot men nu är det ingenting jag vill utan som jag försöker undvika. Det är därför jag bara går i joggingbyxor - för då är de större storlekarna redan stora och jag kan ha M bara att de är för korta då. Jag vet att det finns dem som tycker jag är vacker ändå, men det är ändå svårt att acceptera mig själv när världen där ute kanske inte gör det. Jag är ju en sådan människa som vill bli älskad utav alla och jag vill att alla ska tycka jag är fin men jag vet att de finns de som viskar bakom min rygg att jag är fet, att jag är ful, att jag är... grotesk. Det spelar ingen roll vad folk säger heller för det kommer alltid finnas något som säger till mig att jag är stor - vare sig det är en våg eller en storlek, det finns alltid något. Jag ser andra större tjejer, hur jävla fint de kan klä upp det och varför kan jag inte få hitta kläder som passar, kläder som sitter bra, kläder som framhäver det fina? Det är så svårt... och att mamma dessutom ska få se när jag inte passar i M-L längre så blir det tusen gången värre... Mamma är inte fördomsfull men det har alltid varit något i det hon sagt som fått mig att tro att hon tycker jag är för tjock, kanske för hon själv tränar och försöker uppmuntra mig men jag bara misstolkar det - såklart. Det är så... jag vet inte... jag vill bara begrava mig någonstans. Jag blir ledsen när andra smala människor klagar över sin vikt och går på dieter medan jag bara sitter kvar och blir större och större - varför kan inte jag också få vara smal och fin? Det låter så jävla löjligt och skriva det så men ibland tänker jag ju så... Jag kommer ihåg i februari när jag var så inställd på att gå ner i vikt och jag har förmodligen bara gått upp. Sanna sa att min mage blivit smalare men jag vet inte om jag vill tro det... Tror nog det är tvärtom... Får se om det blir några kläder som passar mig i helgen, förmodligen kommer jag vilja springa därifrån och skrika som jag brukar vilja göra.. Det är sån ångest. Det enda som känns bra o köpa är underkläder och diverse nattlinnen för det är det enda som har stora storlekar och som sitter bra då och jag älskar det faktum att jag har stora bröst - för då är det okej att vara tjock.

Jag funderar på om jag ska ut och gråta med cigg på taket, gunga eller om jag bara ska försöka sova... Tänka på annat...