Ärr.

Wings of fire embrace me
Trying to analyze the signs on the wall
Still it means nothing
On the floor, with my head in my hands,
Trying to understand,
But there's no answers.
There's no answers.

Det kallas det förflutna av en anledning. Jag har glömt för lite saker, kommit ihåg för mycket saker. Jag försöker lämna det förflutna och allt som det innebär med att göra något annat, kanske se en film? Men i filmen finns det något som påminner om något som kopplar mig tillbaka på samma ruta igen. Det snurrar i huvudet – det är för mycket tankar som ligger där, för mycket som inte får plats, det känns som om det ska sprängas ut ur mitt huvud i en stor explosion. Jag ser ner på mina armar och fan vad jag hatar mig själv för att jag har gjort som jag har gjort. Om ett ärr är ett ord så är min kropp ett helt jävla lexikon. Det enda jag ser är ärr, påminnelser om det förflutna och en ständig påminnelse om att jag aldrig kommer kunna träffa nya människor utan att behöva vara rädd för vad de ska tycka. En påminnelse om att jag varit sjuk – att jag varit störd, vriden, tom, galen, korkad och svart. Mina ben skakar och jag ser på dem – där är det också ärr. Stora tjocka ärr som jag drar fingrarna över. De sticker ut ifrån resten av benet och de är som farthinder på en slät väg. Det är precis det de är! Farthinder som hindrar mig från att köra det snabbaste jag kan för att komma någonstans för en gångs skull. Jag är fast. Varje dag är en ny kamp på något sätt och om jag kanske blundar och ligger still en hel dag så kan jag låta bli att hata min kropp. Varje dag begår jag nya misstag som jag sedan ligger här och tänker på och ångrar. Jag mår illa, mår illa över synen på mig själv och allt som jag är. Jag är bara ett stor vandrande trasdocka som blivit ihopsydd om och om igen. Det var längesen någon ville leka med mig. Jag tänker på framtiden, en framtid utan ärr. Jag tänker på en framtid som inte finns. Nu stirrar jag ut i mörkret och letar efter de ansikten som inte dömer mig trots mina ärr. De är få men jag vet att de finns där, någonstans i mörkret. När allt blir såhär – varför kan jag inte se dem? Jag blir blind inför allt som är bra och det enda som tar upp min syn är mörkret, det svarta, den stora sorgen och ÅNGESTEN som biter i bröstet. Jag försöker kämpa ut ångesten men den sitter fast som om den blivit ditnålad. Precis som mina ärr är den för alltid och jag vet inte hur jag ska göra för att bli kvitt den. Vissa ser på ärr som om det inte vore någonting alls och de fortsätter skär sig trots att de fortfarande har ett val. De har ett val att kunna leva ett normalt liv och gå inte och säg att du inte har ett FÖR DET HAR DU. DU HAR EN EGEN VILJA – ETT VAL ATT INTE SKÄRA DIG OCH FÖRSTÖRA DITT LIV FÖRALLTID. Förstör inte ditt liv som jag har gjort. Mitt liv är för alltid skamligt och det finns inte många som kommer kunna acceptera mig. På grund av mina ärr kommer jag att bli hatad, bli spottad på, bli nekad ett jobb, bli nekad vänskap, bli nekad kärlek och det finns ingen anledning mer än mina ärr. Sluta skär när du väl kan. Jag hatar mig själv och jag hatar mina ärr, för alltid.