Att tämja en drake.

Jag undrar om alla de minnen jag försökt att glömma verkligen ska förbli glömda. Man kanske bara ska lägga dem någonstans, gömma dem någonstans? Livet är en eldsprutande drake. Om jag försöker förtränga det mörka så kommer även en del av ljuset att försvinna. Hur skulle jag någonsin kunna vilja glömma min och Hampus första kyss, alla de gånger jag och mina vänner har skrattat, alla de gånger mamma eller pappa stöttat mig, alla de som uppmuntrat mig, de gånger jag faktiskt har känt lycka? Det finns alltid någonting att leva för, vad det än är så finns det där. Det går att tämja en drake. Det förflutna gör dig till den du är och vem hade jag varit utan mitt förflutna? Jag tror inte att jag hade varit en bättre människa utan det. Det var precis som jag sa till Mimmi ”du har fastnat i en illusion att du inte duger, att du är svag och att du är skör” och kanske är det samma med mig? Jag har fått för mig att jag är svagare än vad jag är. Även om en drake alltid är vild så kan man få den att sitta. Det gäller bara att försöka se det positiva. Det finns positiva saker med att ha ett liv bakom sig som jag har haft, för man lär sig en hel del om livet, vänskap och kärlek men även om sorg, olycka och mörker. Jag har fått stå ut med så mycket men det hade inte varit möjligt utan dem omkring mig. Draken har en munkavel så han inte kan spruta ut elden. Just nu ska jag lägga det mörka åt sidan och leva i ljuset för en stund. Eld lyser också upp...