http://nemo.myshowroom.se/eminem-2/
Bara jag som trodde det var en tatuering på Jungfru Maria fram tills nu? :S
onsdag 23 februari 2011
Egobilder, lol.
Lägger dom bara här för att veta var jag har dom :P I never seem to understand.
The time, the place, and who I am.
Define a way to stay alive,
It’s like I’m living a lie.
The time, the place, and who I am.
Define a way to stay alive,
It’s like I’m living a lie.
måndag 21 februari 2011
Snurrig text från 04.16...
Det kan låta svårt att tro, med tanke på att jag är så ärlig och öppen, att det finns saker som jag inte berättat. Drömmar och tankar, hemligheter. Jag har hemligheter som ingen annan vet om. Bara för att jag är öppen så betyder det inte att jag berättar allt, jag vill inte berätta allt. Jag tror att man måste ha vissa hemligheter för sig själv samtidigt som man måste vara ärlig. Det är därför det är så svårt att skriva en självbiografi, eller ja… en slags liten självbiografi eftersom det faktiskt finns saker jag inte vill att någon annan ska veta.
Jag ska inte behöva skämmas så som jag gör ibland. Jag ska inte behöva vara rädd att berätta hur jag känner. Vi fick ju se vilken konsekvens ärlighet om sitt mående kan ha för några dagar sen. Man blir inte tagen på allvar om man är ärlig, är det så? Spelar det någon roll om man är ärlig på internet eller framför sina vänner? Det är inte fel att uttrycka sig på internet, varför tror folk att det är det? Varför tycker folk det? När man mår dåligt behöver man få ur sig allt för annars exploderar man till slut.
Vissa väljer att fotografera. Vissa väljer att skriva i en dagbok med lås. Vissa väljer att slåss. Vissa väljer att skriva i en öppen blogg. Vissa väljer att måla eller rita. Vissa väljer att lägga ut bilder på bilddagboken. Vissa väljer att skriva dikter. Vissa väljer att skära sig. Vissa väljer att supa sig fulla eller droga. Vissa väljer att vara elaka på internet. Vad är det för skillnad egentligen? Knappt någon alls. Det är bara metoden som är skillnaden men syftet är densamma. Egentligen kanske det inte finns någon som fejkar att denne är psykiskt sjuk? Är det inte hemskt egentligen, att folk tror att man fejkar? Är det inte hemskt att inte bli tagen på allvar? ALLA vill ha uppmärksamhet, det finns ingen som inte vill ha det. Medvetet eller omedvetet så strävar man efter bekräftelse och uppmärksamhet. Vissa väljer att bli fotograferade, halvnakna i Slitz…
Om det nu är så att alla vill ha uppmärksamhet, varför anses det som fel då? Vem vill inte bli förstådd, få tröst, få förståelse, få bekräftelse, få den känslan att man inte är så ensam som man tror?
Jag har lärt mig att inte ångra mina metoder. Min metod att skära sig var den sämsta metoden jag har testat, men jag försöker att inte ångra det. Hur mycket jag än kan hata mina ärr så kan jag inte helt ärligt säga att jag inte fick ut någonting utav det. Jag fick fly ifrån verkligheten, jag fick fly ifrån smärtan, jag fick få ur mig alla känslor, jag fick uppmärksamhet, men det är inte uppmärksamheten som jag tycker var det viktiga. Jag fick framförallt erfarenhet. Nu vet jag att skära sig inte är rätt metod. Jag har äntligen förstått att det inte är rätt metod, inte för mig och inte för någon annan. Det tog sex år för mig att förstå, det kan ta mindre eller mer tid för andra. Det viktiga är att alla borde lära sig att det inte är rätt metod. Jag vill hjälpa människor, jag vill stötta andra i samma situation. Jag vill få fram budskapet att det finns andra metoder, bättre metoder, metoder som hjälper mer och som inte skadar dig. Jag strävar inte längre efter uppmärksamhet för den har jag fått och den får jag fortfarande, på andra sätt. Jag strävar efter att få ut mina känslor på ett hälsosamt sätt och att hjälpa andra i samma situation som mig.
Jag vill inte skriva om att ärr är vackert eller att skära sig är en bra utväg för det är inte sant. Det är inte bra att skära sig, det är inte bra att skada sig själv för att handskas med smärtan inuti. Men det är inte fel att försöka handskas med smärtan inuti, det är aldrig fel att försöka hitta utvägar. Det handlar om överlevnad. Man gör det som krävs för att överleva.
Jag ser inte ner på dem som skär sig, jag ser inte ner på någon. Jag förstår, utan att låta självgod, mer än vad många andra förstår. Jag har varit där, jag har kommit därifrån. Alla kan komma därifrån, alla kan hamna där.
Det finns andra sätt att överleva på, sätt som är hälsosamma och som gynnar istället för att skada. Alla måste bara hitta det sättet som gynnar… Det kommer alla göra, det är aldrig försent.
Citat Jonas Gardell - Jenny
Ibland tror jag att jag inte finns. Jag är en påhittad person på en internetsajt. Jag är en upphittad tjej på en hittegodsavdelning. När jag var liten drömde jag om att få komma bort på varuhuset så att de måste efterlysa mig i högtalarna. Att vara så fullständigt i centrum för allas oro och uppmärksamhet.
När jag var liten gjorde jag av misstag en ängel. Eller jag frammanade en ängel i snön i en glänta bortanför mitt barndomshem. Jag visste inte om ängeln ville mig väl eller illa. Jag visste också att fallna änglar finns. Och allting faller. Förr eller senare faller allt. Det visste jag inte då men det vet jag nu. Men frågan är om änglar verkligen är särskilt intressanta om de aldrig fallit från sin himmel? Är att vara hel verkligen det mest eftersträvansvärda? Som när man köpt ett nytt matbord och ängsligt oroar sig för den första fläcken eller repan. När den äntligen kommer kan man andas ut och börja vara som vanligt igen. Det måste finnas sprickor för att omvärlden på gott och ont ska kunna sippra in.
Oskulden är inte ett tillstånd utan ett icketillstånd. Det enda man kan göra med en oskuld är att förlora den. Det som kännetecknar paradiset är att ingenting kan hända där. Man kan inte röra sig. För om man är i paradiset och börjar röra sig, rör man sig med nödvändighet ut ur paradiset. Så där får man sitta blick stilla i rädsla för att vad man än gör så fördärvar man det paradisiska. Vågar inte äta vid sitt nya matbord av rädsla för att fläcka ner det. Och det enda man har är en poänglös oskuld som hindrar en från att leva, för om man lever måste man acceptera detta att det gives ingen oskuld.
Vi är alla borttappade på varuhuset. Ingen ropar i högtalarna.
Edit: Fast i boken står det "kille" istället för "tjej." Underbar bok, helt underbar.
söndag 20 februari 2011
SPARK! live @ Down Town
Underbar spelning igårkväll! Fick träffa nytt trevlig folk, bl.a. söta Isabelle och det var grymt roligt! :) Synd bara att det var så många som knuffades och höll på... gillar inte sånt.
Här är en video när Spark! spelar live
och bilder kommer upp på facebook och bdb sen =)
torsdag 17 februari 2011
Gubben i lådan.
Hatar egentligen mainstream och allt som har med det o göra... brukar avsky låtar som alla "fjortisar" tycker om men den här går inte att ogilla.. Så jävla bra.
Testar ny nyans!
Viva 873 Golden Honey
Hoppas den blir bra! Just nu ser den väldigt fin ut och hoppas att den blir lite mer gyllene... den jag hade sist blev mer askig, underligt nog o.O och efter ett tag försvann den fina färgen och blev lite mer... grönaktig och väldigt ljus :P
Det här blir nog finare =)
onsdag 16 februari 2011
Onsdaaagen.
Äntligen har jag internet igen amagad! Vi var ju tvungna att lämna in datorn så jag har haft två nätter utan ljudbok, herregud. Har nog blivit lite väl beroende utav det... Men kunde sova hyfsat bra iallafall, även om det var lite jobbigt, haha. Just nu lyssnar jag på Stephen King - Drömfångare som är baserad på en utav mina favoritfilmer - boken är lika bra! Men svårt att få tag i Stephen King ljudböcker... Kanske borde läsa mer.
Min mobil är trasig på något sätt. När jag fäller ut mobilen så släcks skärmen men den fungerar när jag har den ihopfälld o.O Har en Sony Ericsson Walkman, någon som haft samma problem?
Har varit i skolan idag och vi skulle arbeta med projektarbeterna, om det är någon som skulle tänka sig att vara med i en "dokumentär" om självskadetebeteende så säg gärna till! Går ju att vara anonym och så.. :P
PS. Har ju inte fått mer läsare :(
måndag 14 februari 2011
söndag 13 februari 2011
Stop crying your heart out.
Det är alltid någonting... alltid någonting...
Det är tydligen så att en av mina bästa vänner har sagt upp kontakten med mig, bara poff ut ur mitt liv ungefär. Fabolous, tänker jag. Där var en vänskap som jag hållt så högt i flera år och den bara försvann.
Jag orkar ingenting längre.
Jag vill inte vakna på morgonen, jag vill inte gå upp. Jag vill inte ha det som det är i skolan, jag vill inte ens gå dit längre, skiter i studenten för jag kommer aldrig kunna ta studenten med gott samvete ändå. Kanske inte ens får ta studenten överhuvudtaget om jag fortsätter såhär för jag är så jävla värdelös så jag inte ens kan vakna ordentligt på morgonen eller sova ordentligt på nätterna.
Jag vill inte bli lämnad mer, jag vill inte bli spottad på, bortkastad och bli illa behandlad igen.
Kan inte snälla någon där ute säga till mig vad jag gör för fel? Vad jag har gjort för att förtjäna det här? Varför händer det här just mig?
Varför skriker det i mitt huvud, varför vill jag skära mig, varför vill jag droga ner mig och aldrig vakna ifrån dimman, varför kan jag inte till fullo uppskatta det jag har?
Jag är trött på att gråta, jag är trött på att vara ledsen, jag är trött på att vara deprimerad och jag är trött på den här jävla skiten. Är så trött på att känna mig värdelös, är så trött på att hata min existens och önska att jag vaknade i någon annans kropp för bara en dag så jag kunde få känna hur det verkligen känns att vara lycklig JÄMT utan några jävla pauser och undantag som innefattar panikattacker och kaos.
Varför kan inte folk bara se? Se mig, se hur mycket jag kämpar, se vad jag gör för dem varje dag genom att bara andas och se hur mycket jag ställer upp för dem? För jag är en så jävla bra vän egentligen, jag är en jävligt bra vän, jag skulle aldrig lämna någon i sticket, jag skulle aldrig vara elak mot någon eftersom elakhet inte existerar för mig och jag skulle aldrig svika någon som jag verkligen tycker om och som verkligen är min VÄN. Fan jag... jag är väl en sån jävla bra vän egentligen?
Så varför lämnar folk mig? VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR??!?!?!??!?!?!?!??!
Det finns anledningar till att leva, att orka och att vara glad men ibland försvinner dem.
'Cause all of the stars have faded away
Just try not to worry, you'll see them someday
Take what you need and be on your way
And stop crying your heart out
Det finns anledningar till att leva, att orka och att vara glad men ibland försvinner dem.
'Cause all of the stars have faded away
Just try not to worry, you'll see them someday
Take what you need and be on your way
And stop crying your heart out
Vad fan?
Kan folk sluta vara så jävla omogna och bete sig som folk? Jag blir verkligen helt sjukt trött på dem som ska vara äldre än mig men som trots det ligger under mig i utvecklingen. Det finns just nu 3 stycken sådana fall i min närhet och det finns säkert fler om jag bara tittar riktigt noga. Kanske är det jag som är för smart? Herregud... kan folk inte bara PRATA om det istället för att bete sig som jävla småungar? Det här är lågstadiebeteende på hög nivå.
fredag 11 februari 2011
Ångest.
Låten "Hurt" med Nine Inch Nails eller Johnny Cash har nästan förlorat sin mening... eftersom den citeras överallt utav fjortisar som förmodligen inte ens förstår innebörden, som inte förstår smärtan som finns i låten. Och så har ju Berny Pålsson totalt förstört den, tyvärr. Jag gillar inte att citera låten egentligen, men den beskriver ju så in i helsike bra... den beskriver ju hur det känns och hur det är. Så jag citerar den ändå...
If I could start again
a million miles away
I would keep myself
a million miles away
I would keep myself
I would find a way
Jag lägger till en bild, som också beskriver hur det känns. Jag är så splittrad. Jag är överallt men samtidigt så är jag fast. Jag är osynlig men samtidigt så är jag i centrum. Jag är ledsen men jag gråter inte. Jag bara... känner den där känslan i bröstet som håller mig vaken... som hållt mig vaken så många gånger.
Någon som kan säga till mig vad som krävs?
Vad krävs för att det ska bli bättre?
torsdag 10 februari 2011
Läsare?
Bad day.
Usch. Det är en dålig dag idag... Känns inte bra med någonting nästan. Försöker komma på vad som kan vara fel men jag antar att det är pms som vanligt.. Men jag känner mig så kluven. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag känner. Jag är rädd att jag känner någonting för tillfället och agerar utifrån det och sedan kommer jag ångra mig. Jag står inför så mycket just nu, studenten och allt som kommer att bli ett eget liv och egna ansvar. Hur vill jag göra, vem vill jag bli, hur vill jag ha det osv. En massa frågor som jag inte har något svar på och som jag kanske inte kommer få svar på. Det känns som om tiden rinner ut och jag har inte ens gjort hälften utav det som jag vill göra innan jag blir "vuxen" och lever ett "vuxet liv." Jag vill göra en massa saker, jag vill träffa så mycket människor, jag är verkligen inte mogen för att bli vuxen. Jag är verkligen inte redo för att bli vuxen. Det enda som jag isåfall skulle se fram emot är en egen lägenhet... där jag kan bo alldeles själv, kunna kedjeröka på nätterna genom fönstret eller framför datorn och bara existera. Kunna ta det lugnt och känna inre ro.
Jag saknar så mycket som aldrig kommer bli igen, jag saknar en massa människor som inte är samma människor och de finns inte längre.
Ingenting känns som det brukade göra och jag vet inte om jag gillar dessa förändringar.
Det finns så mycket som jag innerst inne vill och inte vill, men jag vet inte hur jag ska kunna göra för att få det att bli som jag vill, åtminstone lite grann? Det är väl okej att vilja ha mer än det man har? Det är väl okej att vilja ha förändringar ibland?
Önskar jag kunde skriva ut allting som jag tycker är fel, men jag vet inte hur jag skulle kunna skriva det utan att någon misstolkar... Kanske ska börja med mina hemliga och kodade meddelanden som jag höll på med när jag var sjuk... Man kan säga att jag pratade ett språk som ingen annan förstod.
Känns som om jag håller på att få migrän också... Great.
Och jag undrar... om den jag är i spegeln inte är jag... Vem är jag egentligen?
onsdag 9 februari 2011
Filmrecension: Huset vid vägens ände
Namn: Huset vid vägens ände
Utgivningsår: 2003
Skådespelare: Mattias Ohlsson, Sandra Tordadottir, Henrik Danielsson och David Clausson
Producent/filmen är skapad utav: Martin Kjellberg och Nils Wåhlin
Betyg på imdb: 5.9 utav 10
Filmens längd: 1 timma och 13 minuter
Språk: Svenska
Genre: Rysare
Synopsis: Fyra konststuderande ungdomar lämnar civilisationen för att kunna ägna sig åt sitt skapande. De har hyrt ett hus långt från närmaste bebyggelse och det verkar vara en idyllisk plats för dem att utföra sitt arbete. Strax efter de anlänt börjar dock mystiska saker inträffa. Någonting har väntat på dem...
Recension: Det här är alltså en lågbudget film och inte direkt någonting för den som gillar att se lite ”finare filmer” utan gillar mer B-filmer även om den här inte ens klassas om B utan kanske D eller E, men det går ändå! Eftersom att den är så amatör-gjord så tycker jag att den blir mer verklig och mer obehaglig. Det som händer i filmen blir lite väl överdriver och overkligt på vissa få ställen men den skrämde verkligen upp mig första gången jag såg den.
Filmen har verkligen lyckats med sina otäcka stunder och det är väldigt mycket plötsliga saker som gör att man hoppar till. Filmen är verkligen inte oförutsägbar i mina ögon och har en bra röd tråd genom hela filmen.
Skådespelarna går kanske inte och mäta sig med hollywoods skådespelare men de gör ett riktigt bra jobb ifrån sig och får det att låta väldigt naturligt och flytande. Dialogerna mellan personerna är väldigt realistiskt och inga onödiga konversationer äger rum.
Det är bra filmmusik i filmen vilket gör det mer creepy på de scener som annars inte är särskilt otäcka.
Det som också är väldigt bra med den här filmen är att det inte är några överdrivna slash eller gore-scener som det så ofta är i skräckfilmer utan den här fokuserar mer på det mörka, kalla och gråa som många skräckfilmer idag faktiskt saknar.
Filmen har också ett bra och oväntat slut som involverar en polisutredning och då får vi också se en känd skådespelare som går att se i t.ex. Låt den rätte komma in.
Detta är en film som jag verkligen rekommenderar, speciellt till den som gillar B-skräckisar och övernaturliga grejer.
Övrigt: Den här filmen spelades in 2002/2003 men blev först en långfilm 2009. Den har blivit utgiven i Sverige och Norge och även snart i Danmark och Finland.
0-2 - Lägg inte ens ner tid på den här filmen...
3-4 - Duger, men inte någon höjdare direkt.
5-7 - Bra film! Helt klart sevärd.
8-10 - En utav de bästa filmerna jag sett!
Betyg: Filmen får 7 utav 10
Filmrecension: Psalm 21
Nu startar jag en ny kategori här i bloggen som heter Filmrecensioner eftersom jag verkligen älskar att göra film och bokrecensioner, dessutom så älskar jag verkligen film och det enda intresset jag i stort sett har är att "se på film."Namn: Psalm 21
Utgivningsår: 2009
Skådespelare: Jonas Malmsjö, Niklas Falk, Björn Bengtsson, Per Ragnar
Producent/filmen är skapad utav: Fredrik Hiller
Betyg på imdb: 4.5 utav 10
Filmens längd: 1 timma och 34 minuter
Språk: Svenska
Genre: Rysare
Synopsis: Prästen Henrik Hornéus har följt i sin predikande fars fotspår, men har lämnat den lilla norrländska byn Borgvattnet för en församling i Stockholm. Men det förflutna vill inte släppa taget och Hornéus plågas av brutala syner och mardrömmar där bland annat hans döda mor dyker upp. När han nås av beskedet att hans far omkommit under mystiska omständigheter beger han sig hemåt för att närvara vid begravningen och söka svar. Han möts då av en sektlik församling som tycks ruva på både en och annan mörk hemlighet - och i takt med att Hornéus börjar gräva i det förflutna blir demonerna allt mer aggressiva...
Recension:
Den här filmen råder det väldigt mycket delade meningar om och jag måste faktiskt hålla med dem som rosar den här filmen. Jag kan tänka mig att de som inte gillar den här filmen helt enkelt inte förstår vad filmen egentligen handlar om för det är en väldigt skum och komplicerad film. Jag tror dessutom att den här sortens film inte är särskilt uppskattad utav det svenska folket som är mer vana vid att se kriminal och humor-filmer. Jag tror verkligen att den här filmen skulle få bättre recensioner utomlands.
Om jag ska förklara det här för er då så handlar den om en dömande och hämndlysten Gud, Helvetet och synder. Om man verkligen ser igenom den här filmen så finner man den riktigt bra, därför skulle jag rekommendera att ni ser den två gånger eller tre innan ni bestämmer er för om ni tycker om den eller inte. Den har en djupare mening bakom sig och den meningen är inte uppenbar om man inte öppnar sig.
Filmen har ett väldigt bra citat ifrån prästen som det handlar om och han säger ”Jag kan inte tro på en Gud som är mindre barmhärtig än mig själv.” Vilket beskriver en hel del om vad filmen går ut på. Den här filmen är väldigt vågad och kommer förmodligen bli sågad utav religiösa grupper.
Filmen är en lågbudget film men jag tycker inte det märks särskilt mycket eftersom det är väldigt bra effekter trots detta. Effekterna kan jämföras lite med The Ring’s förvridna ansikten, det är ungefär på det sättet som den är otäck. .
Mycket citat ifrån Bibeln, mycket, mycket, mycket religion och religion-snack så för er som inte gillar sånt så se inte den här filmen, men ni som inte är totalt negativa och hatiska mot religion, som många är och då så kan jag lika gärna säga att ni har som har en mogen syn på religion så är det definitivt en film jag rekommenderar.
Filmen är också väldigt oförutsägbar med en riktigt bra story. Den handlar inte bara om religion utan även om familj och kärlek. Den är ganska otäck men inte så otäck så jag blev rädd efteråt men min syster blev väldigt skrämd när hon såg den tydligen, så det är nog olika från person till person.
Slutet på filmen var helt fantastiskt och en otroligt stark scen. Den tog mig ”verkligen med storm” som man säger och ett ändå ganska oväntat slut.
Och jag verkligen ÄLSKAR skådespelaren Jonas Malmsjö i den här filmen och hans karaktär Henrik.
Synopsis: Prästen Henrik Hornéus har följt i sin predikande fars fotspår, men har lämnat den lilla norrländska byn Borgvattnet för en församling i Stockholm. Men det förflutna vill inte släppa taget och Hornéus plågas av brutala syner och mardrömmar där bland annat hans döda mor dyker upp. När han nås av beskedet att hans far omkommit under mystiska omständigheter beger han sig hemåt för att närvara vid begravningen och söka svar. Han möts då av en sektlik församling som tycks ruva på både en och annan mörk hemlighet - och i takt med att Hornéus börjar gräva i det förflutna blir demonerna allt mer aggressiva...
Recension:
Den här filmen råder det väldigt mycket delade meningar om och jag måste faktiskt hålla med dem som rosar den här filmen. Jag kan tänka mig att de som inte gillar den här filmen helt enkelt inte förstår vad filmen egentligen handlar om för det är en väldigt skum och komplicerad film. Jag tror dessutom att den här sortens film inte är särskilt uppskattad utav det svenska folket som är mer vana vid att se kriminal och humor-filmer. Jag tror verkligen att den här filmen skulle få bättre recensioner utomlands.
Om jag ska förklara det här för er då så handlar den om en dömande och hämndlysten Gud, Helvetet och synder. Om man verkligen ser igenom den här filmen så finner man den riktigt bra, därför skulle jag rekommendera att ni ser den två gånger eller tre innan ni bestämmer er för om ni tycker om den eller inte. Den har en djupare mening bakom sig och den meningen är inte uppenbar om man inte öppnar sig.
Filmen har ett väldigt bra citat ifrån prästen som det handlar om och han säger ”Jag kan inte tro på en Gud som är mindre barmhärtig än mig själv.” Vilket beskriver en hel del om vad filmen går ut på. Den här filmen är väldigt vågad och kommer förmodligen bli sågad utav religiösa grupper.
Filmen är en lågbudget film men jag tycker inte det märks särskilt mycket eftersom det är väldigt bra effekter trots detta. Effekterna kan jämföras lite med The Ring’s förvridna ansikten, det är ungefär på det sättet som den är otäck. .
Mycket citat ifrån Bibeln, mycket, mycket, mycket religion och religion-snack så för er som inte gillar sånt så se inte den här filmen, men ni som inte är totalt negativa och hatiska mot religion, som många är och då så kan jag lika gärna säga att ni har som har en mogen syn på religion så är det definitivt en film jag rekommenderar.
Filmen är också väldigt oförutsägbar med en riktigt bra story. Den handlar inte bara om religion utan även om familj och kärlek. Den är ganska otäck men inte så otäck så jag blev rädd efteråt men min syster blev väldigt skrämd när hon såg den tydligen, så det är nog olika från person till person.
Slutet på filmen var helt fantastiskt och en otroligt stark scen. Den tog mig ”verkligen med storm” som man säger och ett ändå ganska oväntat slut.
Och jag verkligen ÄLSKAR skådespelaren Jonas Malmsjö i den här filmen och hans karaktär Henrik.
0-2 - Lägg inte ens ner tid på den här filmen...
3-4 - Duger, men inte någon höjdare direkt.
5-7 - Bra film! Helt klart sevärd.
8-10 - En utav de bästa filmerna jag sett!
Betyg: Som helhet får filmen 7 utav 10
Betyg: Som helhet får filmen 7 utav 10
tisdag 8 februari 2011
Videoinlägg #6 - Random as shit
Random... och den spelades in när jag hade rosa hår :P och ja... massa klipp från både 2010 och 2011, även ett litet kärleksklipp till min katt :)
Förlåt!
Förlåt att det dröjer så långt på min historia jag har lagt upp nu men haft så jävla mycket för mig :/ inte funnit tid att sätta mig ner o skriva klart... men det kommer, det kommer!
lördag 5 februari 2011
The Haunted.
Ja... det är ju så att jag färgar håret igen :P och det blir fel, hehe. Alltid blir det fel *sur* Men mitt hår är underbart och det ljusa löshåret blev också underbart men det långa löshåret = disaster. Borde köpa nytt och färga om för det hade blivit lättast och kanske billigast i längden också. Men men... visar upp bild sen när det är klart :)
Fått helt fnatt på den här nya serien som går på Animal Planet som heter "The Haunted." Eftersom jag är en riktig sucker för spökserier så är den här perfekt. Det är två berättelser i varje avsnitt och alla avsnittet har väldigt dramatiska och roliga namn, haha! "The touch of death, Demon attack, Terror" osv. Det började med att Madde och jag hittade det på youtube i torsdags och sen dess har jag varit fast.
Har funderat på det många gånger - varför jag aldrig har varit med om något övernaturligt... förutom i Linas gamla lägenhet... usch. Jag antar att jag har en slags spärr inom mig eller att jag bara tolkar allt som kunde varit övernaturligt till något naturligt. Är dock glad att jag inte sett mannen som jag såg i Linas hall i mitt eget rum... då hade jag nog skitit på mig - bokstavligen. Ska jag berätta? Har kanske berättat innan men kan berätta igen.... hehe. Hemma hos Lina sov jag mycket innan och hennes säng står på ett sånt sätt så man ser rakt ut i hallen. En natt kunde jag inte sova så jag kollade ut i hallen och såg en svart skugga i formen av en man stå där. Jag tolkade det som en hallucination och blev ganska irriterad... Sen rörde mannen på sig lite och "lutade sig fram" på något sätt, han kan ha hukat sig eller nåt, kommer inte ihåg. Jag blev inte ens rädd utan jag bara somnade. Flera nätter har vi också hört folk springa uppe på vinden fast det inte finns några lägenheter där uppe. Lina har tillochmed en gång när hon varit så arg på oväsendet gått upp och tittat men då fanns det ingentng där. Hemsökt? We'll never know eftersom Lina sagt upp den lägenheten nu. Väldigt spännande ämne dock... men har för mig jag skrivit om ämnet tidigare ^^
Förutom det så har jag aldrig varit med om någonting och ändå har jag alltid trott på sånt och då borde man vara lite mer öppen... men tror jag avfärdar såna saker som naturligt. Om en grej i min hylla ramlar ner utav sig själv tänker jag att den måste ha stått ostadigt länge och bara "gav upp" nu. Låter ju mer troligt än att ett spöke vält omkull det ^^
Fått helt fnatt på den här nya serien som går på Animal Planet som heter "The Haunted." Eftersom jag är en riktig sucker för spökserier så är den här perfekt. Det är två berättelser i varje avsnitt och alla avsnittet har väldigt dramatiska och roliga namn, haha! "The touch of death, Demon attack, Terror" osv. Det började med att Madde och jag hittade det på youtube i torsdags och sen dess har jag varit fast.
Har funderat på det många gånger - varför jag aldrig har varit med om något övernaturligt... förutom i Linas gamla lägenhet... usch. Jag antar att jag har en slags spärr inom mig eller att jag bara tolkar allt som kunde varit övernaturligt till något naturligt. Är dock glad att jag inte sett mannen som jag såg i Linas hall i mitt eget rum... då hade jag nog skitit på mig - bokstavligen. Ska jag berätta? Har kanske berättat innan men kan berätta igen.... hehe. Hemma hos Lina sov jag mycket innan och hennes säng står på ett sånt sätt så man ser rakt ut i hallen. En natt kunde jag inte sova så jag kollade ut i hallen och såg en svart skugga i formen av en man stå där. Jag tolkade det som en hallucination och blev ganska irriterad... Sen rörde mannen på sig lite och "lutade sig fram" på något sätt, han kan ha hukat sig eller nåt, kommer inte ihåg. Jag blev inte ens rädd utan jag bara somnade. Flera nätter har vi också hört folk springa uppe på vinden fast det inte finns några lägenheter där uppe. Lina har tillochmed en gång när hon varit så arg på oväsendet gått upp och tittat men då fanns det ingentng där. Hemsökt? We'll never know eftersom Lina sagt upp den lägenheten nu. Väldigt spännande ämne dock... men har för mig jag skrivit om ämnet tidigare ^^
Förutom det så har jag aldrig varit med om någonting och ändå har jag alltid trott på sånt och då borde man vara lite mer öppen... men tror jag avfärdar såna saker som naturligt. Om en grej i min hylla ramlar ner utav sig själv tänker jag att den måste ha stått ostadigt länge och bara "gav upp" nu. Låter ju mer troligt än att ett spöke vält omkull det ^^
torsdag 3 februari 2011
Tju.
Igår var jag, Mimmi och Simon på en föreläsning om vampyrer i Immanuelkyrkan. Det var väldigt intressant och spännande! Sen sov Mimmi hos mig och vi kollade på film och hade jättekul. Idag var vi på stan och köpte hårfärg! Har köpt baby pink med stargazer och jag tror det blir jättebra på mitt hår men inte på löshåret... Funderar på att ha en slags gyllenblondljusbrun aktig färg fram tills min födelsedag den 23 mars då jag kan köpa helt nytt löshår och göra ett nytt försök med att få ljusrosa. Det verkar nämligen inte bli någon bra färg på löshåret... och jag vill inte ha kort hår och har inte råd med nytt löshår :/ Jobbigt... Jag har ungefär 200 kr till på kontot så frågan är om jag vågar testa o bleka löshåret en gång till eller ha det ljusbrunt/cendré aktigt hår...
Ungefär som Mary-Kate Olsen har på bilden här <---------- För det är ungefär den färgen som löshåret är i atm fast lite mer orangeaktigt.
Jobbigt jobbigt jobbigt :P Har haft den hårfärgen tidigare och då tyckte jag om det men är mer för starkare färger just nu. Eller så ber jag snällt om nytt löshår utav mamma...
tisdag 1 februari 2011
In flames - SYSTEM.
I can not frame, that's why I lose control
I aim, I stumble and I fall
Our adaptation can't be faithful
Your world does not attract me
This is the end, you see
There's no more truth in me
As if you would deserve it
You are my enemy
I can't ignore the way you make me bleed
I hate when you throw my thoughts against the wall
Got to wake up and make a stand
Desperation forces another mistake
I count again...
I know who's to blame
My life in vain
Who said I was sane?
I count again...
I know who's to blame
My life in vain
Who said I was sane?
Follow your instinct
It usually takes you home
Don't let these words tear you down (down)
You see me hanging by the end of the rope
I tell you...
Slow, I go
When the wait seems to be over
All that I know
Is that my life has become such a wait for you
I blame and run, sadly all too oftenI dive into the day without your sympathy
I tend to try but lack the focus
Becoming a distant memory
What once was is quickly forgotten
All wrapped up inside
Delete all resemblance
I feel your relief
Slow, I go
When the wait seems to be over
All that I know
Is that my life has become such a wait for you
Follow your instinct
It usually takes you home...
Slow, I go
When the wait seems to be over
All that I know
Is that my life has become such a wait for you
Slow I go when the wait seems to be over
All that I know is that my life has become such a wait for
You...
Migrän.
Migrän, finns det något värre? Det som är värst är inte alltid huvudvärken utan illamåendet jag känner och att jag ibland ser prickar framför ögonen som påminner om efter att man tagit foto på sig själv och ser blir bländad av blixten.
Är dessutom pigg så kan inte somna om... men ska inte sitta här vid datorn mer.
Just nu känner jag att huvudvärken nästan är borta, men känner en spänning i huvudet och illamåendet är fruktansvärt... Jag som verkligen avskyr att må illa. Det är en utav de värsta känslorna som finns.
Jag skulle ju fixa skolan den här veckan... blir så jävla ledsen, allvarligt. Ligger o hatar allt...
Är dessutom pigg så kan inte somna om... men ska inte sitta här vid datorn mer.
Just nu känner jag att huvudvärken nästan är borta, men känner en spänning i huvudet och illamåendet är fruktansvärt... Jag som verkligen avskyr att må illa. Det är en utav de värsta känslorna som finns.
Jag skulle ju fixa skolan den här veckan... blir så jävla ledsen, allvarligt. Ligger o hatar allt...
HISTORIA: Del 4 - Lukt
Del 4 – Lukt
Den känslan som jag kände när jag skurit av Nillas pulsåder i halsen var obeskrivlig. Det kändes som om jag varit duktig, som efter att man har fått den klappen på huvudet när man visat sig vara extra aktiv på en skollektion. Jag kände varken panik eller ånger. När Nillas ögon blivit glasartade hade jag satt mig på golvet framför soffan, fortfarande med skalpellen i handen. Jag hade bränt henne med cigaretter utan att hon hade svimmat igen och jag hade skurit henne med mina mindre skalpeller utan att hon hade svimmat. Jag tror att hon hade förlikat sig med sitt öde efter ett tag, eller så hade hon inte gett upp hoppet om att jag kanske skulle låta henne leva. Jag ville inte att hon skulle förblöda så jag skar bara på de ställen jag visste att det inte fanns större blodådror. Nilla hade varit i stort sett medvetslös efter ett tag… När jag började skära i henne med min stora skalpell ryckte hon knappt till längre. Det var då som jag hade skurit av hennes pulsåder, efter timmar utav tortyr. Jag var inte särskilt kreativ men jag visste att om jag ville skada henne och orsaka henne grov smärta så behövdes inte kreativitet. Jag torkade mig i ansiktet och märkte att det inte kändes mindre fuktigt eller kladdigt, det blev bara värre. Jag såg ner på mina händer. Dessa händer hade precis tagit en människas liv. Det tog ett tag för mig att komma fram till vad jag tyckte om det moraliska att ta livet utav den som tagit livet utav någon annan. I början hade jag tyckt att om att tänkte i de banorna skulle alla vara mördare. Men om jag tog någon annans liv i syfte med att skapa rättvisa åt min familj så skulle det inte anses omoraliskt. Jag skulle inte lida utav dåligt samvete efteråt eftersom jag inte hade gjort någonting fel, egentligen. På medeltiden hängde de människor hit och dit, jag har mer bevis än vad de hade.
Det som hade varit svårast var att skära av Nillas huvud. Jag hade spenderat säkert flera timmar med att såga och skära. Mina sågar hade blivit slöa och jag var nog tvungen att köpa nya. Jag hade förmodligen fått flera utbrott under tiden eftersom jag var svagare än vad jag hade trott. Jag skulle inte stycka de andra kropparna, det tog för lång tid. Övning ger dock färdighet… Jag hade rökt kanske 15 cigaretter under tiden. Alla fimparna låg nu i min väska tillsammans med verktygen. Efter att jag hade sågat av hennes huvud tog jag tag i hennes hår och placerade huvudet på golvet. Jag stack sedan ut hennes ögon. Det sa plopp och plopp sen var de ute. Jag höll dem framför mig och jag fick plötsligt en impuls att spotta på dem men hindrade mig i sista sekund. Saliv = DNA och DNA = bevis och bevis = inte bra. Jag nålade fast dem på väggen, som teckningar. Jag skrev min lapp och satte upp på kylskåpet, sedan hade jag bara gått därifrån. Som om jag precis besökt en gammal vän.
Jag hade fått nyttig information av Nilla. Jag visste var jag skulle hitta de andra… åtminstone var de kunde tänka sig befinnas. Det skulle bli lättare nu… Mycket lättare.
I ETT HUS I MICKEDALA, 22.06 FREDAG KVÄLL
Daniel hade precis sagt god natt till sin dotter Signe och skulle precis gå in till vardagsrummet där hans fru väntade när det ringde i telefonen. Daniel blev smått sur inombords eftersom det skulle väcka Signe om hon redan hade somnat.
- Hallå?!
Sa han högt och irriterat i luren.
- Det är Tore. Hur mår familjen?
Daniel mindes mycket väl Tore, han var en utav de få människor som Daniel faktiskt fruktat när han var mindre. De hade varit bästa vänner under flera år men Tore sysslade med droger och kriminalitet, och Daniel som hellre ville sporta än dricka sprit på helgerna hamnade i dåliga umgängeskretsar och till slut blev han en utav dem. När Daniel var 19 hade han bestämt sig för att tjalla på Tore och de andra, för att han själv skulle kunna leva ett normalt liv igen. Han glömmer aldrig hur Tore hade reagerat när han fick veta vad Daniel planerade… Det hade slutat i en bruten käke, spräckt näsa och stora svarta blåmärken över hela kroppen. Sen dess vågade inte Daniel säga emot.
- Tore! Varför ringer du hit?
Daniel viskade. Hans fru Johanna hade varit svår att få tillbaka efter att Daniel missbrukat bort sina chanser hos sin familj, men till slut hade hon gett med sig, endast för den anledningen att Daniel inte skulle prata med de i ”gänget” igen.
- Har du läst tidningen idag? Artikeln om den 45-åriga kvinnan som blev styckmördad?
- Ja, det var fruktansvärt, hurså?
- Fruktansvärt? Lyssnar frugan på dig eller? Gå in i ett rum där ingen hör dig istället. Det var Nilla som blev mördad.
- Nilla? Menar du allvar?
Daniel mindes Nilla också. Hon hade varit den kraftiga kvinnan som hade deltagit i deras kriminella aktiviteter för några år sen. Daniel hade aldrig tyckt om henne… och blev, tragiskt nog, inte det minsta ledsen för att höra om hennes död.
- Ja, det var Nilla. Jag tyckte bara att du skulle veta det. For old times sake, du vet.
Tore skrockade lite i telefonen.
- Mm. Tack då.
- Vi hörs, du. Ta hand om familjen Danne. Tjena då…
Och så la Daniel på luren. Han kände hur hjärtat slog snabbare i bröstet och han tog ett djupt andetag. Johanna ropade inifrån vardagsrummet men Daniel gick inte dit. Han gick ut, satte sig på verandan och tog en cigarett, trots att Johanna avskydde det. Som ett djur kan känna lukten utav fara kände Daniel en skrämmande känsla inom sig. Det kändes som om detta bara var början på något stort och han försökte samla tankarna. Vreden och smärtan inom honom hade han blivit botad ifrån med hjälp utav hypnos, terapi och fem olika mediciner per dag. Trots att han hade försökt förtränga alla de hemska saker de gjort så kom minnesbilderna upp i huvudet på honom och han kände hur migränen bultade i huvudet. Han höll för tinningarna, fick tårar i ögonen och samlade sig. Sedan rökte en cigarett till. Daniel tog upp sin mobiltelefon ur fickan och gick iväg en bit in i den stora trädgården och satte sig på en trädgårdsstol. Han ringde upp Henrik, ifall Tore inte hade ringt redan och berättat vad som hade hänt. Fem signaler gick fram, men Henrik svarade inte.
LÄGENHET I ANDERSBERG, 22.10 FREDAG KVÄLL
Henrik ryckte plötsligt på huvudet och hörde telefonen ringa. Han försökte desperat flytta på sig men hans ben och armar satt fast med tejp och hur mycket han än ålade sig med kroppen nådde han inte fram till telefonen. De tre sår som den svartklädda kvinnan hade skurit i hans lår sved när försökte röra sig. Han grät och snyftade förtvivlat och hörde hur Cindy gnydde inifrån det låsta köket. Måtte hon inte göra illa Cindy… Henrik skulle döda henne om hon gjorde illa Cindy. Han skulle likt en superhjälte göra sig fri från tejpen och rädda henne innan det var försent. Plötsligt hörde han hur toaletten spolades inne på toaletten och hur kranen sattes på. Henrik började ännu en gång åla sig med kroppen men smärtan i benet och tejpen gjorde det nästan omöjligt att komma fram ens några centimeter. Han kände sig som en sprattlande fisk på land, bara att fiskar förmodligen hade större chans att komma undan än vad han hade. Steg hördes ifrån hallen och kvinnan kom in i vardagsrummet där Henrik låg. ”Så… var var vi någonstans?” Sa hon och höll uppe en skalpell i luften framför Henriks ansikte, sedan log hon.
Den känslan som jag kände när jag skurit av Nillas pulsåder i halsen var obeskrivlig. Det kändes som om jag varit duktig, som efter att man har fått den klappen på huvudet när man visat sig vara extra aktiv på en skollektion. Jag kände varken panik eller ånger. När Nillas ögon blivit glasartade hade jag satt mig på golvet framför soffan, fortfarande med skalpellen i handen. Jag hade bränt henne med cigaretter utan att hon hade svimmat igen och jag hade skurit henne med mina mindre skalpeller utan att hon hade svimmat. Jag tror att hon hade förlikat sig med sitt öde efter ett tag, eller så hade hon inte gett upp hoppet om att jag kanske skulle låta henne leva. Jag ville inte att hon skulle förblöda så jag skar bara på de ställen jag visste att det inte fanns större blodådror. Nilla hade varit i stort sett medvetslös efter ett tag… När jag började skära i henne med min stora skalpell ryckte hon knappt till längre. Det var då som jag hade skurit av hennes pulsåder, efter timmar utav tortyr. Jag var inte särskilt kreativ men jag visste att om jag ville skada henne och orsaka henne grov smärta så behövdes inte kreativitet. Jag torkade mig i ansiktet och märkte att det inte kändes mindre fuktigt eller kladdigt, det blev bara värre. Jag såg ner på mina händer. Dessa händer hade precis tagit en människas liv. Det tog ett tag för mig att komma fram till vad jag tyckte om det moraliska att ta livet utav den som tagit livet utav någon annan. I början hade jag tyckt att om att tänkte i de banorna skulle alla vara mördare. Men om jag tog någon annans liv i syfte med att skapa rättvisa åt min familj så skulle det inte anses omoraliskt. Jag skulle inte lida utav dåligt samvete efteråt eftersom jag inte hade gjort någonting fel, egentligen. På medeltiden hängde de människor hit och dit, jag har mer bevis än vad de hade.
Det som hade varit svårast var att skära av Nillas huvud. Jag hade spenderat säkert flera timmar med att såga och skära. Mina sågar hade blivit slöa och jag var nog tvungen att köpa nya. Jag hade förmodligen fått flera utbrott under tiden eftersom jag var svagare än vad jag hade trott. Jag skulle inte stycka de andra kropparna, det tog för lång tid. Övning ger dock färdighet… Jag hade rökt kanske 15 cigaretter under tiden. Alla fimparna låg nu i min väska tillsammans med verktygen. Efter att jag hade sågat av hennes huvud tog jag tag i hennes hår och placerade huvudet på golvet. Jag stack sedan ut hennes ögon. Det sa plopp och plopp sen var de ute. Jag höll dem framför mig och jag fick plötsligt en impuls att spotta på dem men hindrade mig i sista sekund. Saliv = DNA och DNA = bevis och bevis = inte bra. Jag nålade fast dem på väggen, som teckningar. Jag skrev min lapp och satte upp på kylskåpet, sedan hade jag bara gått därifrån. Som om jag precis besökt en gammal vän.
Jag hade fått nyttig information av Nilla. Jag visste var jag skulle hitta de andra… åtminstone var de kunde tänka sig befinnas. Det skulle bli lättare nu… Mycket lättare.
I ETT HUS I MICKEDALA, 22.06 FREDAG KVÄLL
Daniel hade precis sagt god natt till sin dotter Signe och skulle precis gå in till vardagsrummet där hans fru väntade när det ringde i telefonen. Daniel blev smått sur inombords eftersom det skulle väcka Signe om hon redan hade somnat.
- Hallå?!
Sa han högt och irriterat i luren.
- Det är Tore. Hur mår familjen?
Daniel mindes mycket väl Tore, han var en utav de få människor som Daniel faktiskt fruktat när han var mindre. De hade varit bästa vänner under flera år men Tore sysslade med droger och kriminalitet, och Daniel som hellre ville sporta än dricka sprit på helgerna hamnade i dåliga umgängeskretsar och till slut blev han en utav dem. När Daniel var 19 hade han bestämt sig för att tjalla på Tore och de andra, för att han själv skulle kunna leva ett normalt liv igen. Han glömmer aldrig hur Tore hade reagerat när han fick veta vad Daniel planerade… Det hade slutat i en bruten käke, spräckt näsa och stora svarta blåmärken över hela kroppen. Sen dess vågade inte Daniel säga emot.
- Tore! Varför ringer du hit?
Daniel viskade. Hans fru Johanna hade varit svår att få tillbaka efter att Daniel missbrukat bort sina chanser hos sin familj, men till slut hade hon gett med sig, endast för den anledningen att Daniel inte skulle prata med de i ”gänget” igen.
- Har du läst tidningen idag? Artikeln om den 45-åriga kvinnan som blev styckmördad?
- Ja, det var fruktansvärt, hurså?
- Fruktansvärt? Lyssnar frugan på dig eller? Gå in i ett rum där ingen hör dig istället. Det var Nilla som blev mördad.
- Nilla? Menar du allvar?
Daniel mindes Nilla också. Hon hade varit den kraftiga kvinnan som hade deltagit i deras kriminella aktiviteter för några år sen. Daniel hade aldrig tyckt om henne… och blev, tragiskt nog, inte det minsta ledsen för att höra om hennes död.
- Ja, det var Nilla. Jag tyckte bara att du skulle veta det. For old times sake, du vet.
Tore skrockade lite i telefonen.
- Mm. Tack då.
- Vi hörs, du. Ta hand om familjen Danne. Tjena då…
Och så la Daniel på luren. Han kände hur hjärtat slog snabbare i bröstet och han tog ett djupt andetag. Johanna ropade inifrån vardagsrummet men Daniel gick inte dit. Han gick ut, satte sig på verandan och tog en cigarett, trots att Johanna avskydde det. Som ett djur kan känna lukten utav fara kände Daniel en skrämmande känsla inom sig. Det kändes som om detta bara var början på något stort och han försökte samla tankarna. Vreden och smärtan inom honom hade han blivit botad ifrån med hjälp utav hypnos, terapi och fem olika mediciner per dag. Trots att han hade försökt förtränga alla de hemska saker de gjort så kom minnesbilderna upp i huvudet på honom och han kände hur migränen bultade i huvudet. Han höll för tinningarna, fick tårar i ögonen och samlade sig. Sedan rökte en cigarett till. Daniel tog upp sin mobiltelefon ur fickan och gick iväg en bit in i den stora trädgården och satte sig på en trädgårdsstol. Han ringde upp Henrik, ifall Tore inte hade ringt redan och berättat vad som hade hänt. Fem signaler gick fram, men Henrik svarade inte.
LÄGENHET I ANDERSBERG, 22.10 FREDAG KVÄLL
Henrik ryckte plötsligt på huvudet och hörde telefonen ringa. Han försökte desperat flytta på sig men hans ben och armar satt fast med tejp och hur mycket han än ålade sig med kroppen nådde han inte fram till telefonen. De tre sår som den svartklädda kvinnan hade skurit i hans lår sved när försökte röra sig. Han grät och snyftade förtvivlat och hörde hur Cindy gnydde inifrån det låsta köket. Måtte hon inte göra illa Cindy… Henrik skulle döda henne om hon gjorde illa Cindy. Han skulle likt en superhjälte göra sig fri från tejpen och rädda henne innan det var försent. Plötsligt hörde han hur toaletten spolades inne på toaletten och hur kranen sattes på. Henrik började ännu en gång åla sig med kroppen men smärtan i benet och tejpen gjorde det nästan omöjligt att komma fram ens några centimeter. Han kände sig som en sprattlande fisk på land, bara att fiskar förmodligen hade större chans att komma undan än vad han hade. Steg hördes ifrån hallen och kvinnan kom in i vardagsrummet där Henrik låg. ”Så… var var vi någonstans?” Sa hon och höll uppe en skalpell i luften framför Henriks ansikte, sedan log hon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)