HISTORIA: Del 4 - Lukt

Del 4 – Lukt
Den känslan som jag kände när jag skurit av Nillas pulsåder i halsen var obeskrivlig. Det kändes som om jag varit duktig, som efter att man har fått den klappen på huvudet när man visat sig vara extra aktiv på en skollektion. Jag kände varken panik eller ånger. När Nillas ögon blivit glasartade hade jag satt mig på golvet framför soffan, fortfarande med skalpellen i handen. Jag hade bränt henne med cigaretter utan att hon hade svimmat igen och jag hade skurit henne med mina mindre skalpeller utan att hon hade svimmat. Jag tror att hon hade förlikat sig med sitt öde efter ett tag, eller så hade hon inte gett upp hoppet om att jag kanske skulle låta henne leva. Jag ville inte att hon skulle förblöda så jag skar bara på de ställen jag visste att det inte fanns större blodådror. Nilla hade varit i stort sett medvetslös efter ett tag… När jag började skära i henne med min stora skalpell ryckte hon knappt till längre. Det var då som jag hade skurit av hennes pulsåder, efter timmar utav tortyr. Jag var inte särskilt kreativ men jag visste att om jag ville skada henne och orsaka henne grov smärta så behövdes inte kreativitet. Jag torkade mig i ansiktet och märkte att det inte kändes mindre fuktigt eller kladdigt, det blev bara värre. Jag såg ner på mina händer. Dessa händer hade precis tagit en människas liv. Det tog ett tag för mig att komma fram till vad jag tyckte om det moraliska att ta livet utav den som tagit livet utav någon annan. I början hade jag tyckt att om att tänkte i de banorna skulle alla vara mördare. Men om jag tog någon annans liv i syfte med att skapa rättvisa åt min familj så skulle det inte anses omoraliskt. Jag skulle inte lida utav dåligt samvete efteråt eftersom jag inte hade gjort någonting fel, egentligen. På medeltiden hängde de människor hit och dit, jag har mer bevis än vad de hade.

Det som hade varit svårast var att skära av Nillas huvud. Jag hade spenderat säkert flera timmar med att såga och skära. Mina sågar hade blivit slöa och jag var nog tvungen att köpa nya. Jag hade förmodligen fått flera utbrott under tiden eftersom jag var svagare än vad jag hade trott. Jag skulle inte stycka de andra kropparna, det tog för lång tid. Övning ger dock färdighet… Jag hade rökt kanske 15 cigaretter under tiden. Alla fimparna låg nu i min väska tillsammans med verktygen. Efter att jag hade sågat av hennes huvud tog jag tag i hennes hår och placerade huvudet på golvet. Jag stack sedan ut hennes ögon. Det sa plopp och plopp sen var de ute. Jag höll dem framför mig och jag fick plötsligt en impuls att spotta på dem men hindrade mig i sista sekund. Saliv = DNA och DNA = bevis och bevis = inte bra. Jag nålade fast dem på väggen, som teckningar. Jag skrev min lapp och satte upp på kylskåpet, sedan hade jag bara gått därifrån. Som om jag precis besökt en gammal vän.

Jag hade fått nyttig information av Nilla. Jag visste var jag skulle hitta de andra… åtminstone var de kunde tänka sig befinnas. Det skulle bli lättare nu… Mycket lättare.

I ETT HUS I MICKEDALA, 22.06 FREDAG KVÄLL

Daniel hade precis sagt god natt till sin dotter Signe och skulle precis gå in till vardagsrummet där hans fru väntade när det ringde i telefonen. Daniel blev smått sur inombords eftersom det skulle väcka Signe om hon redan hade somnat.
- Hallå?!
Sa han högt och irriterat i luren.
- Det är Tore. Hur mår familjen?
Daniel mindes mycket väl Tore, han var en utav de få människor som Daniel faktiskt fruktat när han var mindre. De hade varit bästa vänner under flera år men Tore sysslade med droger och kriminalitet, och Daniel som hellre ville sporta än dricka sprit på helgerna hamnade i dåliga umgängeskretsar och till slut blev han en utav dem. När Daniel var 19 hade han bestämt sig för att tjalla på Tore och de andra, för att han själv skulle kunna leva ett normalt liv igen. Han glömmer aldrig hur Tore hade reagerat när han fick veta vad Daniel planerade… Det hade slutat i en bruten käke, spräckt näsa och stora svarta blåmärken över hela kroppen. Sen dess vågade inte Daniel säga emot.
- Tore! Varför ringer du hit?
Daniel viskade. Hans fru Johanna hade varit svår att få tillbaka efter att Daniel missbrukat bort sina chanser hos sin familj, men till slut hade hon gett med sig, endast för den anledningen att Daniel inte skulle prata med de i ”gänget” igen.
- Har du läst tidningen idag? Artikeln om den 45-åriga kvinnan som blev styckmördad?
- Ja, det var fruktansvärt, hurså?
- Fruktansvärt? Lyssnar frugan på dig eller? Gå in i ett rum där ingen hör dig istället. Det var Nilla som blev mördad.
- Nilla? Menar du allvar?
Daniel mindes Nilla också. Hon hade varit den kraftiga kvinnan som hade deltagit i deras kriminella aktiviteter för några år sen. Daniel hade aldrig tyckt om henne… och blev, tragiskt nog, inte det minsta ledsen för att höra om hennes död.
- Ja, det var Nilla. Jag tyckte bara att du skulle veta det. For old times sake, du vet.
Tore skrockade lite i telefonen.
- Mm. Tack då.
- Vi hörs, du. Ta hand om familjen Danne. Tjena då…
Och så la Daniel på luren. Han kände hur hjärtat slog snabbare i bröstet och han tog ett djupt andetag. Johanna ropade inifrån vardagsrummet men Daniel gick inte dit. Han gick ut, satte sig på verandan och tog en cigarett, trots att Johanna avskydde det. Som ett djur kan känna lukten utav fara kände Daniel en skrämmande känsla inom sig. Det kändes som om detta bara var början på något stort och han försökte samla tankarna. Vreden och smärtan inom honom hade han blivit botad ifrån med hjälp utav hypnos, terapi och fem olika mediciner per dag. Trots att han hade försökt förtränga alla de hemska saker de gjort så kom minnesbilderna upp i huvudet på honom och han kände hur migränen bultade i huvudet. Han höll för tinningarna, fick tårar i ögonen och samlade sig. Sedan rökte en cigarett till. Daniel tog upp sin mobiltelefon ur fickan och gick iväg en bit in i den stora trädgården och satte sig på en trädgårdsstol. Han ringde upp Henrik, ifall Tore inte hade ringt redan och berättat vad som hade hänt. Fem signaler gick fram, men Henrik svarade inte.

LÄGENHET I ANDERSBERG, 22.10 FREDAG KVÄLL

Henrik ryckte plötsligt på huvudet och hörde telefonen ringa. Han försökte desperat flytta på sig men hans ben och armar satt fast med tejp och hur mycket han än ålade sig med kroppen nådde han inte fram till telefonen. De tre sår som den svartklädda kvinnan hade skurit i hans lår sved när försökte röra sig. Han grät och snyftade förtvivlat och hörde hur Cindy gnydde inifrån det låsta köket. Måtte hon inte göra illa Cindy… Henrik skulle döda henne om hon gjorde illa Cindy. Han skulle likt en superhjälte göra sig fri från tejpen och rädda henne innan det var försent. Plötsligt hörde han hur toaletten spolades inne på toaletten och hur kranen sattes på. Henrik började ännu en gång åla sig med kroppen men smärtan i benet och tejpen gjorde det nästan omöjligt att komma fram ens några centimeter. Han kände sig som en sprattlande fisk på land, bara att fiskar förmodligen hade större chans att komma undan än vad han hade. Steg hördes ifrån hallen och kvinnan kom in i vardagsrummet där Henrik låg. ”Så… var var vi någonstans?” Sa hon och höll uppe en skalpell i luften framför Henriks ansikte, sedan log hon.