Det kan låta svårt att tro, med tanke på att jag är så ärlig och öppen, att det finns saker som jag inte berättat. Drömmar och tankar, hemligheter. Jag har hemligheter som ingen annan vet om. Bara för att jag är öppen så betyder det inte att jag berättar allt, jag vill inte berätta allt. Jag tror att man måste ha vissa hemligheter för sig själv samtidigt som man måste vara ärlig. Det är därför det är så svårt att skriva en självbiografi, eller ja… en slags liten självbiografi eftersom det faktiskt finns saker jag inte vill att någon annan ska veta.
Jag ska inte behöva skämmas så som jag gör ibland. Jag ska inte behöva vara rädd att berätta hur jag känner. Vi fick ju se vilken konsekvens ärlighet om sitt mående kan ha för några dagar sen. Man blir inte tagen på allvar om man är ärlig, är det så? Spelar det någon roll om man är ärlig på internet eller framför sina vänner? Det är inte fel att uttrycka sig på internet, varför tror folk att det är det? Varför tycker folk det? När man mår dåligt behöver man få ur sig allt för annars exploderar man till slut.
Vissa väljer att fotografera. Vissa väljer att skriva i en dagbok med lås. Vissa väljer att slåss. Vissa väljer att skriva i en öppen blogg. Vissa väljer att måla eller rita. Vissa väljer att lägga ut bilder på bilddagboken. Vissa väljer att skriva dikter. Vissa väljer att skära sig. Vissa väljer att supa sig fulla eller droga. Vissa väljer att vara elaka på internet. Vad är det för skillnad egentligen? Knappt någon alls. Det är bara metoden som är skillnaden men syftet är densamma. Egentligen kanske det inte finns någon som fejkar att denne är psykiskt sjuk? Är det inte hemskt egentligen, att folk tror att man fejkar? Är det inte hemskt att inte bli tagen på allvar? ALLA vill ha uppmärksamhet, det finns ingen som inte vill ha det. Medvetet eller omedvetet så strävar man efter bekräftelse och uppmärksamhet. Vissa väljer att bli fotograferade, halvnakna i Slitz…
Om det nu är så att alla vill ha uppmärksamhet, varför anses det som fel då? Vem vill inte bli förstådd, få tröst, få förståelse, få bekräftelse, få den känslan att man inte är så ensam som man tror?
Jag har lärt mig att inte ångra mina metoder. Min metod att skära sig var den sämsta metoden jag har testat, men jag försöker att inte ångra det. Hur mycket jag än kan hata mina ärr så kan jag inte helt ärligt säga att jag inte fick ut någonting utav det. Jag fick fly ifrån verkligheten, jag fick fly ifrån smärtan, jag fick få ur mig alla känslor, jag fick uppmärksamhet, men det är inte uppmärksamheten som jag tycker var det viktiga. Jag fick framförallt erfarenhet. Nu vet jag att skära sig inte är rätt metod. Jag har äntligen förstått att det inte är rätt metod, inte för mig och inte för någon annan. Det tog sex år för mig att förstå, det kan ta mindre eller mer tid för andra. Det viktiga är att alla borde lära sig att det inte är rätt metod. Jag vill hjälpa människor, jag vill stötta andra i samma situation. Jag vill få fram budskapet att det finns andra metoder, bättre metoder, metoder som hjälper mer och som inte skadar dig. Jag strävar inte längre efter uppmärksamhet för den har jag fått och den får jag fortfarande, på andra sätt. Jag strävar efter att få ut mina känslor på ett hälsosamt sätt och att hjälpa andra i samma situation som mig.
Jag vill inte skriva om att ärr är vackert eller att skära sig är en bra utväg för det är inte sant. Det är inte bra att skära sig, det är inte bra att skada sig själv för att handskas med smärtan inuti. Men det är inte fel att försöka handskas med smärtan inuti, det är aldrig fel att försöka hitta utvägar. Det handlar om överlevnad. Man gör det som krävs för att överleva.
Jag ser inte ner på dem som skär sig, jag ser inte ner på någon. Jag förstår, utan att låta självgod, mer än vad många andra förstår. Jag har varit där, jag har kommit därifrån. Alla kan komma därifrån, alla kan hamna där.
Det finns andra sätt att överleva på, sätt som är hälsosamma och som gynnar istället för att skada. Alla måste bara hitta det sättet som gynnar… Det kommer alla göra, det är aldrig försent.
Ja, jag själv som har varit ungefär som du. Tycker att skära sig aldrig är en bra utväg av problemen. Att någon gång i sitt liv oavsett vilket missbruk man har så finns det alltid ett slut.
SvaraRaderaJag tycker inte om det här med uppmärksamhets grejen. Att man bekräftar att folk mår dåligt och att det är okej. man borde bekräfta att må bra och göra bra saker utav sitt liv som okej.
Men i denna värld så fokuseras allt på allt som är dåligt eller orättvist. Det är inte bara själv skadade som råkar ut för det. Utan varje dag på nyheterna MÅSTE man skriva om allt som är orättvist och elakt. Det finns dock små guldkorn i nyheterna. Men samtidigt så fokuseras allt som att alla är skade glada och elaka.
Man gör sitt liv till det man vill. Och tror att alla måste tänka på vad dem säger eller tycker på internet eller var som helst. Ingenting är hemligt längre.
Definitivt! Man ska uppmärksamma de som mår bra - eller rättare sagt de som mått dåligt och numera mår bra. Man ska fokusera på hur man mår bra eller hur man mår dåligt för det vet i stort sett alla redan.
SvaraRaderaDu har så rätt, så rätt <3
Alla vet inte hur man finner lycka. Men det handlar inte om att vara uppe i varv eller vara produktiv eller rik.
SvaraRaderaDet handlar om att varje dag kan gå upp och ha en rutin så man vet varje dag vad man ska göra.
Tror att folk som mår dåligt kastar bort rutiner eller den friska delen av världen för de inte orkar med. Men det är faktiskt rutinerna som gör att man mår bra. Och var sak på sin plats. Alla har jobbigt med rutiner, men tror man måste pröva sig fram tills man hittar något som kallas för okej.
Allt behöver inte vara jätte bra eller jätte dåligt. Allt där i mellan som är okej, det är så alla lever och man måste nog acceptera det haha 'grå mekaniska' (som berny skriver om)
Jag förstår dig men det finns en sak som stör mig bland alla dom här "jag ska berätta om min psykiska ohälsa" bloggarna. När går man vidare? Hur länge ska det ältas fram och tillbaka? Det är då jag har svårt att ta saken på allvar och enbart ser en person som är desperat efter uppmärksamhet. Som på ngt sätt vill ge sken av hur spännande man är om man gör sig själv illa och tar psykofarmaka.
SvaraRaderaJag har själv mått dåligt i perioder men jag har inte känt något behov av att basunera ut det på Internet. Det kanske är en ny generation, vad vet jag, verkar som allt sker över Internet idag :P
Ja du.. för mig har det bara blivit så att jag skriver det på internet för att jag är van vid det. Och det är så enkelt. Man kan berätta det för någon utan att prata, ibland är det lättare att skriva men jag har många gånger undrat om en öppen blogg verkligen är rätt val.
SvaraRaderaJag tror att det är svårt att gå vidare när man fått stämpeln "emo" eller liknande på internet, men det går alltid om man bara vill.
Ja det har ju blivit så vanligt. Det är väl inte det bästa sättet att få ur sig känslor, men vem har inte en blogg eller facebook idag liksom?