Future?

Börjat tvivla lite på om jag verkligen vill jobba inom psykiatrin. Vet inte varför men har funderat på det ett tag och nu står jag lite inför "noll" igen när det verkligen börjar närma sig och jag måste bestämma vad jag vill bli och vad jag vill göra. Framtiden för mig är ganska självklar på vissa punkter: lycka, pretty much svensson-liv, jag ska skaffa hund som jag alltid velat ha, egen lägenhet, familj eventually och med ett enda ord: NORMALITET. En del utav normaliteten har kommit till mig och jag känner mig mer som en vanlig människa än som ett psykfall, någonting jag aldrig känt mig som tidigare. Men det är liksom... skönt... att äntligen känna det. Tidigare har jag varit lite rädd för normaliteten samtidigt som jag strävat efter den men nu välkomnar jag den med öppna armar. Spänning och liknande är inte alls lika inbjudande, inte alls om jag ska vara ärlig.

Ångesten kommer och går, fortfarande. Men den är lättare att hantera nu. Känner jag mig nedstämd eller har ångest så går jag ut och gungar, pratar med Crippe, kollar på någon film eller liknande och sen är det borta. Jag vet att ångesten kommer att försvinna så småningom, det känner jag inom mig nu. Jag känner mig inte förlorad längre.

Jag har sovit hos Crippe nu i flera dagar och jag trivs verkligen med honom. Det är.. så avslappnat men ändå inte tråkigt - är inte det underbart egentligen? Att man inte behöver vara med varandra hela tiden men ändå vara i varandras sällskap, man behöver inte vara gulligull hela tiden men ändå finns gnistan kvar och jag kan inte få nog utav honom. Det är... något jag aldrig känt förut. Trivsel och trygghet. Normalitet och kärlek utan gränser. Och bara det att jag inte vill hem och vara ensam ser inte jag som något negativt utan tvärtom - det är ett framsteg! För jag har alltid haft hemlängtan var jag än befunnit mig men nu känner jag mig som en riktig människa och folk, umgänge och LIV känns mer som "jag." Det är faktiskt riktigt bra!