I used to be a little boy, too old for my shoes.

Okej serious mood on, för ett tag nu i alla fall.

Har spenderat hela eftermiddagen med att gråta, någonting som jag inte trodde att jag kunde göra längre. Låt oss bara säga att idag inte har varit en bra dag för mig, på något sätt överhuvudtaget – förutom den lilla stunden då jag fick träffa Idah.

Jag vill att det ska hända mer, att jag ska utvecklas snabbare än vad jag gör. Jag har inte alla de erfarenheter ungdomar i min ålder har och jag har andra erfarenheter som ungdomar i min ålder inte borde ha. Jag vill inte känna ångest på natten längre, vill inte känna ångest på morgonen längre, jag vill inte kunna känna ångest överhuvudtaget längre. Om man kunde radera en känsla inom sig själv så skulle det vara min ångest som sedan 11 års ålder har styrt mitt liv åt helt fel håll och den har fått mig att gå på vägar jag inte ville gå på eller borde ha gått på. Den har fått mig att se livet som något annat än ett liv, som en plåga, som en mardröm i vaket tillstånd och som om någon varje dag använt alla tortyrredskap som finns på mig.

Jag erkänner, jag har haft för höga krav, för stora förväntningar, varit otroligt naiv gällande detta. Men spelar det någon roll? Det jag känner inom mig blir inte annorlunda bara för att jag är medveten, det gör nästan saken värre. Ibland känner jag mig som så att jag är alldeles för medveten och har alldeles för mycket insikt i mig själv och på något sätt önskar jag att vore mer trögtänkt och kanske inte förstå allting som pågår omkring mig hela tiden.

Jag har alldeles för mycket koll och på tok för lite kontroll.

Jag vill se förändringen NU, jag vill att förändringen ska ske över en natt, över en vecka, över en månad men tyvärr – såna här förändringar tar längre tid än så. För mig har jag märkt att det tagit flera år och kommer kanske ta ett eller flera år till om jag ska bli fullt återställd. Jag ser på andra ungdomar omkring mig och jag blir så avundsjuk på deras förmåga att klara av vardagens hinder, något som jag alltid haft problem med. Jag vill vara som dem, utan bekymmer utan bara ha den attityden ”I don’t give a fuck” och att det bara ska flyta på, för mig också, som det gör för dem. Ja – alla har problem idag men det finns dem som har mindre och det finns dem som klarar av problemen otroligt mycket bättre än mig.

Jag sa det till mamma innan, jag skulle kunna ligga och undra ”vad har jag gjort för att förtjäna detta?” men det skulle inte ge mig något svar, det skulle inte göra mig klokare. Det finns inget svar på den frågan för jag har inte gjort något speciellt som fått mig att förtjäna detta helvete, egentligen. Men gör den vetskapen att jag känner mig bättre inombords? Nej.

Och om vi nu ska avsluta med lite positivitet. Jag går upp på morgonen, det gjorde jag inte tidigare. Jag går inte upp varje morgon, men i princip alla. Jag går till skolan, även om jag missat hela 3 lektioner sen skolstarten, men jag går dit mer nu än tidigare. Jag känner inte att jag vill dö längre för det vill jag inte, men jag vill leva lite mer än vad jag lever, något som jag helt enkelt måste acceptera tar tid. Jag vill vara normal. Jag vill leva. Det finns dagar då jag verkligen känner mig nöjd, stunder då jag känner lycka och jag uppskattar de stunder och dagar så otroligt mycket. De fanns inte innan.

Nu ligger min underbara bebis Kitty bredvid mig och tycker jag ska gosa med henne, då får jag väl göra det.

Tjingeling.