Nära.

Just nu är jag i en uppmärksamhetsperiod, och det suger. Jag hatar när jag känner mig betydelselös och osynlig, det är som om varje bit inuti mig slits sönder, och jag känner att jag inte är någon alls. Det blir som om jag inte existerade, eller som om jag försvunnit, för det är det som är värst - minnet av att en gång känt mig sedd, förstådd och... underbar. Att folk brukade tycka att jag var underbar, och jag kunde känna det! Jag kunde känna att de menade det - när de gav mig komplimanger - och jag behövde inte tänka om de hade en annorlunda baktanke. Jag gillar inte när det blir så... jag hatar det.

Jag behöver ha dig nära, så nära som det bara gå. Jag vill känna det, ännu en gång.

Förväntningar.

Jag vill förväntar mig alldeles för mycket... och hoppas på för mycket, gällande allt.

Jag ska iallafall - just nu färga håret och göra mat och sen stressa iväg till skolan som en annan jävel.

BAJ.

April, come she will.

August, die she must,
The autumn winds blow chilly and cold;
September I´ll remember.
A love once new has now grown old...

Nya bilder.

Dag 6.

Dag 1: 10 saker du vill göra innan du dör.
Dag 2: 9 saker om dig själv.
Dag 3: 8 sätt att vinna ditt hjärta.
Dag 4: 7 saker du tänker på ofta.
Dag 5: 6 kvinnor du tycker är väldigt snygga.
Dag 6: 5 saker du gillar att göra.
Dag 7: 4 saker du tycker är tändande.
Dag 8: 3 saker du tycker är avtändande.
Dag 9: 2 favoritlåtar.
Dag 10: 1 bekännelse.

1. Prata i skype med folk jag tycker om.

2. Umgås med Crippe eller vänner/familj.

3. Lyssna på ljudböcker.

4. Åka bil/buss/tåg riktigt långt och lyssna på musik samtidigt.

5. Sova.

Hemma igen.

Jag har varit hos Crippe till och från i flera veckor nu, men det har känts bra. Det har känts tryggt. Nu är jag hemma igen och ska sova här fram till lördag då jag ska hem till honom igen. Då ska vi ut och äta med hans mor som en försenad födelsedagsmiddag till mig :) Det ska bli jättetrevligt!

Nu lyssnar jag på Painbastard och väntar på att pappa ska komma. Mitt löshår på 60 cm jag beställde i måndags kom idag så idag blir det hårfixardag!

Painbastard.

Ett av mina nya fynd! Painbastard. De gör väldigt bra instrumentala industrial-låtar och de har helt otroligt mycket känsla i sin musik.

Länkar till några låtar:

Så.

Bestämt mig för att börja blogga igen, men kommer nog bara skriva 1-2 inlägg sen ja... skita i det. Behöver något nytt.

Kanske ska starta ny blogg dårå?

Jag överlevde.

Jag har varit med om en hel del,

men jag överlevde.

Ser ni mig nu, era jävla patetiska, äckliga fittor, ser ni mig?! JAG LEVER,

JAG FUCKING LEVER,

och ni blodsugande, ångestdrivande horungar kommer inte åt mig längre.

Nä fyfan,

ni kan ruttna i eran skit ensamma nu.

Jag finns fan inte där för er längre.

Jag är ingen jävla docka ni kan leka med längre.

NI ÄR SNART I HELVETET,

och jag i himlen.

Så som det ska vara.

Ni är ingenting,

jag är allt.

Ni är fan ingenting,

och jag är fan allt.

Confessions...

Sanningar och hemligheter. Bekännelser. Jag behöver detta.

Jag mådde bra ett tag.

När jag slutade gå på Althea ungdom mådde jag faktiskt helt okej.

Det såg ljust ut. Men sen...

Det blev dåligt igen...

Jag planerade att ta självmord först nära min 18-års dag,

sen ändrade jag mig och planerade det istället till min 19-års dag.

Alla trodde att jag mådde så bra.

Det var ju det jag ville att de skulle tro.

Jag ljög, dolde, lurade, bedrog... alla i min omgivning.

Ni skulle bara veta hur dåligt det var, allting,

hur nedtryckt jag blev psykiskt nästan dagligen,

hur mycket jag hatade mig själv.

Och hur mycket jag förnedrade mig själv genom att låtsas,

genom att vara någonting jag inte var egentligen,

var med människor jag inte ville vara med,

som jag visste inte var rätt för mig,

som bara gjorde skada, kanske medvetet och omedvetet,

men det var så JAG upplevde det.

Jag tog aldrig självmord.

Jag vet inte varför, men jag ville det.

Jag planerade och planerade,

förberedde mig,

men det blev aldrig av.

Jag höll istället allt inne.

Det var ingen som visste, verkligen INGEN.

En av de få saker jag aldrig berättat för någon, fram tills nu.

Jag var olycklig, så otroligt olycklig.

Och jag var det så länge.

För ett-två år sen trodde jag inte att jag skulle bli så gammal som jag är idag.

Jag trodde aldrig att jag skulle komma såhär långt.

Jag har vuxit så mycket.

Blivit så mycket starkare i mig själv.

Lärt mig att säga ifrån.

Lärt mig att säga nej.

Lärt mig att JO det finns SÄMRE människor och BÄTTRE människor,

det finns verkligen riktigt elaka människor,

som bara vill folk illa. Det är sant.

Lärt mig att man inte kan vara alla till lags,

och att alla inte förtjänar en hundrande chans,

och människor som skadar mig har ingen plats i mitt liv.

Det trodde jag aldrig.

Jag är inte självmordsbenägen längre.

Jag var det ända sen jag var 11-12 år gammal,

men inte längre.

Det är en sådan lättnad.

Och jag är stolt.

Stolt över mig själv.

Faktiskt.