Älskad.

Lillkatten står här bredvid mig och tittar på mig. Det är verkligen min lilla kise och den som jag kommit närmast och den som kommit närmast mig. Han kommer jämt när jag ropar, han ska alltid ligga i mitt knä och vill sova hos mig på nätterna. Något litet som får mig att känna mig älskad.

Jag vet att jag är älskad. Inte bara av katten utan av andra också, det är nu som jag kunnat ta emot deras ord på riktigt. Människor är underbara, de kan göra så mycket gott samtidigt som de kan förstöra ens värld, men oftast handlar det bara om en person eller två. Jag ignorerar de som ensamt försöker trycka ner mig, jag bryr mig inte ens när det är flera stycken. Det kommer alltid finnas folk som har problem med mig och det är okej, jag vill inte vara älskad utav alla, för de som verkligen älskar mig är de personerna som jag lägger ner tid på. Det är sånt som man uppskattar nu, som man inte kunde uppskatta innan.

Jag har missat så mycket och nu tar jag igen det. Trots att jag ibland kan känna att jag är påväg ner igen så glömmer jag inte bort livets små "underverk". Jag vet att jag trots allt är sjuk och att jag inte kommer kunna fly så lätt, men det går att hantera och det blir bara lättare och lättare även om det förra inlägget inte styrker det faktum.

Hampus<3

Too cool for school?

Vi fick hem omdömen från skolan igår och hur man låg till i ämnena. Det började riktigt bra när jag läste. Ligger på VG i engelska, svenska och medieproduktion! Sen läste jag vidare... IG i alla andra ämnen? IG?! Hur kan jag som kämpat så mycket få IG varning? Det visade sig att det bara handlade om uppgifter - som ligger på datorn - inte hade blivit inlämnade. Okej, tänkte jag, då lämnar jag in dom vilket jag gjort nu. Trots det så föll min självkänsla något enormt. Jag som hade kämpat, jag som hade kämpat så hårt och trott att jag lyckats! Förra veckan var jag i skolan varje dag - varje lektion! Det har jag inte gjort sen sexan - sjuan. Det är så stort för mig att lyckas och få credit för det men det kändes inte alls så igår. Jag grät, jag förbannade mig själv som slarvat och inte lämnat in - men jag visste någonstans i bakhuvudet att det skulle bli bra betyg så fort jag lämnat in dom. Det stod också att jag tog för lite ansvar men det är inte så lätt, men jag ska verkligen klara tvåan nu, det vet jag att jag kan.

Det är någonting som händer just nu, någonting inom mig och jag känner igen det. Borderline. Mitt uppmärksamhetsbehov höjs, min självkänsla sänks, jag känner igen det så väl. Jag blir svartvit. Jag vill göra impulsiva saker igen, göra det jag känner för när jag känner för det trots konsekvenserna som följer. Och jag känner mig tom och försvunnen. Ibland kan jag stanna upp - vara ingen alls och försvinna in i mig själv. Hela jag går upp och ner, ena stunden är jag glad och helt plötsligt ändras allt och jag blir nedstämd och TOM. Jag vet att jag självdiagnostiserat mig själv på något vänster men jag har heller inte fått se min diagnos och jag känner igen mig på alla punkterna Borderline. Borde inte jag själv veta och känna vilken diagnos och sjukdom jag har? Kanske inte. Jag bara känner igen mig i alla punkter... På något sätt. Jag vet också att jag kan hantera detta utan tabletter, det har jag ju klarat innan så varför inte klara det en gång till?

Och Hampus, älskade Hampus. Han är världens bästa pojkvän, så himla underbar. Idag satt jag på golvet på toaletten och grät i telefonen, han lyssnade och han förstod. Han lät mig prata och han bara fanns där, som en stabil och säker klippa. Jag älskar dig Hampus Jörgensen, mannen i mitt liv och den jag vill spendera mitt liv med. Det bästa jag vet och det bästa som har hänt mig! <3

Celebrity cutters.

Att skada sig själv är ingenting som bara vi "vanliga" människor gör. Trots att jag vet många andra i min omgivning som har och haft samma problem som jag så har jag alltid känt mig som en outsider, ett freak och ensam om mina problem. Det spelade ingen roll hur många jag pratade med, jag kände aldrig att det var någon som förstod mig. Men nu - vet jag att jag inte är ensam om mina ärr och mitt förflutet. Det finns kändisar som skurit sig eller som skär sig. Jag hittade bilder på Demi Lovato, tjejen från Camp Rock med djupa skärsår på handleden, Anna Paquin, Sookie Stackhouse från True Blood med ärr på armarna, Lindsay Lohan och Amy Winehouse. Är självdestruktivitet verkligen så vanligt? Och om det är så vanligt, vill jag bli räknad som en av dom, en i mängden? Nej. Att skära sig är ingen lek, som jag sagt många gånger innan men det verkar vara ett modernt sätt att få uppmärksamhet. Och om man mår dåligt så är att skära sig själv ingen självklarhet, du blir tagen på lika mycket allvar om du inte gör det. Det är inte hur det ser ut som räknas utan hur du känner. Jag vet människor som mår sämre än mig eller som har mått sämre än mig med inte ett enda ärr på armarna men deras mående har inte tagits på mindre allvar för det.

Det känns nästan som om att ha ärr på armarna är en självklarhet och jag vet inte hur jag ska reagera när jag ser någon mer sår eller ärr för man vet inte om denne personen är seriös eller icke seriös. Och tro mig, det finns dom som bara skär sig för att sedan kunna skriva om det eller för att passa in, och efter ett tag märker man skillnaden. När folk skriver till mig "jag har också skurit mig" eller liknande vet jag inte hur jag ska ta det, för jag vet inte om jag ska hjälpa eller ignorera. Vill de vara som mig eller vill de hitta tröst och känna sig mindre ensamma? Det är så svårt och jag blir inte bara arg utan också ledsen när jag ser folk som inte tar det på allvar för då kanske inte jag blir tagen på allvar, fast jag vet och känner innerst inne att jag mått dåligt på riktigt? Till slut kanske det blir så att jag inte tar de "riktiga" på allvar och tvärtom?

Jag skäms för de som låtsas, jag skäms för de som tycker det är en trend. Jag skäms.

Sluta snacka om hur man ska se ut!

"Big girls are beautiful!"
"Jag vill vara smal som modellerna!" blahablahablaha...
Jag är så TRÖTT på det här tjatet om hur man ska se ut eller vilket utseende som är finast. Det finns ingenting som stärker teorin om att modeller är snyggare än överviktiga för alla har olika syn och smak. Jag är dessutom inte bara trött på de som är smala utan även de som är större som måste stoltsera med det "jag är stor och jag är snygg" liknande. Jag säger hellre såhär "jag är människa och jag är snygg!" Alla människor är vackra, även de som finns med på uglypeople.com för de som är fula i dina ögon - kanske är vackra i någon annans. Och det är så alla borde tänka, istället för att starta facebookgrupper om att överviktiga tjejer är snygga eller tvärtom, älska dig som du är för att du är människa!

Nu ska jag kolla på Vampire Secrets.

Och jag älskar Hampus Jörgensen.