Vi fick hem omdömen från skolan igår och hur man låg till i ämnena. Det började riktigt bra när jag läste. Ligger på VG i engelska, svenska och medieproduktion! Sen läste jag vidare... IG i alla andra ämnen? IG?! Hur kan jag som kämpat så mycket få IG varning? Det visade sig att det bara handlade om uppgifter - som ligger på datorn - inte hade blivit inlämnade. Okej, tänkte jag, då lämnar jag in dom vilket jag gjort nu. Trots det så föll min självkänsla något enormt. Jag som hade kämpat, jag som hade kämpat så hårt och trott att jag lyckats! Förra veckan var jag i skolan varje dag - varje lektion! Det har jag inte gjort sen sexan - sjuan. Det är så stort för mig att lyckas och få credit för det men det kändes inte alls så igår. Jag grät, jag förbannade mig själv som slarvat och inte lämnat in - men jag visste någonstans i bakhuvudet att det skulle bli bra betyg så fort jag lämnat in dom. Det stod också att jag tog för lite ansvar men det är inte så lätt, men jag ska verkligen klara tvåan nu, det vet jag att jag kan.
Det är någonting som händer just nu, någonting inom mig och jag känner igen det. Borderline. Mitt uppmärksamhetsbehov höjs, min självkänsla sänks, jag känner igen det så väl. Jag blir svartvit. Jag vill göra impulsiva saker igen, göra det jag känner för när jag känner för det trots konsekvenserna som följer. Och jag känner mig tom och försvunnen. Ibland kan jag stanna upp - vara ingen alls och försvinna in i mig själv. Hela jag går upp och ner, ena stunden är jag glad och helt plötsligt ändras allt och jag blir nedstämd och TOM. Jag vet att jag självdiagnostiserat mig själv på något vänster men jag har heller inte fått se min diagnos och jag känner igen mig på alla punkterna Borderline. Borde inte jag själv veta och känna vilken diagnos och sjukdom jag har? Kanske inte. Jag bara känner igen mig i alla punkter... På något sätt. Jag vet också att jag kan hantera detta utan tabletter, det har jag ju klarat innan så varför inte klara det en gång till?
Och Hampus, älskade Hampus. Han är världens bästa pojkvän, så himla underbar. Idag satt jag på golvet på toaletten och grät i telefonen, han lyssnade och han förstod. Han lät mig prata och han bara fanns där, som en stabil och säker klippa. Jag älskar dig Hampus Jörgensen, mannen i mitt liv och den jag vill spendera mitt liv med. Det bästa jag vet och det bästa som har hänt mig! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar