Del 3 – Syn
Min teori om att utföra brott dagtid skulle vara lättare visade sig vara sann. De som väl är hemma ifrån jobbet har annat att göra och tänka på och eftersom natten för med sig en tystnad så skulle Nillas framtida skrik inte höras lika mycket nu. Nilla hade svimmat av redan när jag hade fimpat henne på armen. Alla de gånger jag själv satt en brinnande cigarett mot min arm gjorde mig till en expert på hur det kändes och jag visste att det inte gjorde så ont. Jag blev besviken. Hade Nilla så låg smärtgräns? Jag visste att det inte skulle gå som enligt mina planer, förmodligen som något helt annat men att Nilla skulle svimma var ingenting jag hade tänkt på. Jag hade förväntat mig mer motstånd, skrik och värdelösa sparkar och vridningar utav kroppen men inte det. Hon som hade sett utan att agera skulle inte få komma undan så enkelt. Jag gick emot Nillas kök och hällde upp ett glas vatten. Jag gick tillbaka till Nilla och kastade vattnet i ansiktet på henne och hon vaknade igen. Jag stirrade rakt in i hennes ögon, som om de vore tv-rutor där hennes minnen utav min familjs död spelades upp som en film om och om igen. Heter du Gunilla Hansson? Frågade jag. Hon nickade och försökte prata. Jag höll bara upp mitt finger framför munnen sådär som kändisar gör när de vill vara sexiga. Känner du igen den här familjen? Jag visade ett foto på min familj. Hon stirrade och skakade på huvudet. Jag flinade och frågade igen. Hon blundade och skakade på huvudet. Jag tryckte upp hennes ögonlock med mina fingrar och tvingade henne att se det som hon ville blunda för. Jag tåg fram en synål ifrån min bakficka och visade den för henne. Jag kunde se hur nålen blänkte i solens ljus ifrån fönstret. Hon började grymta och försökte vrida på huvudet men min hands kraft höll hennes huvud kvar framför nålen. Jag förde min nål framför hennes ena öga. Nålen var så nära ögongloben att minsta lilla förändring i min hand skulle sticka in den. Hon grymtade och försökte skrika med tygbiten i sin mun och jag tog undan nålen. Nu ska vi göra såhär, sa jag. Du ska berätta för mig var de andra finns. Deras namn och efternamn och var jag kan hitta dem, så kanske jag skonar ditt liv. Kan du agera tjallare för mig, Nilla? Nilla nickade med paniken i ögonen och jag tog undan tygbiten samtidigt som jag placerade nålen framför hennes öga igen. Minsta lilla ljud eller rörelse ifrån dig så kör jag in nålen i ditt öga, sa jag. Nilla svarade ”ja” och jag frågade henne de frågor jag ville ha svar på och jag fick svar. Det var nästan för enkelt.
Nilla pustade plötsligt ut och började bli lugn när jag vände mig om för att tända en ny cigarett. Ilskan bubblade upp inom mig igen och jag vände mig om. Jag kunde känna hur svart och kall min blick var. Jag stirrade henne rakt i ögonen och sa ”tror du verkligen jag är färdig med dig?” och Nilla spärrade upp ögonen och började rycka i kroppen. Jag satte på TV’n och Oprah Winfrey show var på. Jag höjde volymen tillräckligt mycket för att bedöva diverse ljud som skulle vara misstänksamma men inte tillräckligt högt för att störa grannarna och orsaka misstänksamhet det med. Jag rullade ut mina verktyg. Tre skalpeller, en sax, två sågar, kanyler i olika storlekar, nålar i olika storlekar och framförallt den stora kökskniven. Nilla började plötsligt skaka och försöka ta sig ur soffan där jag bundit fast henne. Jag tog min ena skalpell och handlade snabbt.
TORSDAG, TRE DAGAR EFTER NILLAS DÖD
Polis Franzén stod och tittade på de olika delar som en gång varit en kvinna en vid namn Gunilla Hansson och kände hur spyan försökte ta sig upp i halsen. Han höll för munnen och näsan och vände sig om till sin kollega Carlsson.
- Har du sett det här? Frågade han. Det är det jävligaste jag har sett i alla mina år som polis och jag har sett jävliga saker ska du veta.
Carlsson skakade på huvudet.
- Offret heter alltså Gunilla Hansson och bor i den här lägenheten. Kriminalarna har varit här och de hittade inga fingeravtryck… och det vore ju ganska enkelt i den här röran kan man tycka. De behöver inte sitt ”speciella puder” och sådär…
- Motiv?
- Inte vad någon vet än. Jag skulle gissa på att Gunilla inte bara drack utan kanske även höll på med droger och var skyldig fel person pengar.
Gunillar armar låg prydligt jämte varandra vilket gjorde Franzén ännu mer illamående utav obehag. Gunillas ben hade kapats av men låg vid hennes torso, som en trasdocka som inte blivit ihopsydd än. Det var stora mängder blod på golvet, på väggarna och när han lyfte på huvudet kunde han även se små röda prickar i taket. På armarna kunde Franzén se cigarettmärken och skärsår med olika storlekar och djup. Han såg samma märken på hennes ben och mage.
- Är det där skador offret själv åsamkat sig?
- Nej med tanke på vinklarna så tror jag inte det. Jag tror att hon blev torterad innan hon blev mördad.
- Vad är dödsorsaken? Har de fastställt den än?
- Nej vi har inte fått svar än och det tar nog lite längre tid att få det svaret med tanke på kroppens tillstånd. En obduktion blir nog svår.
En bit ifrån Gunillas armar låg hennes huvud.
- Var är hennes ögon?
- Där.
Carlsson pekade mot väggen. På väggen satt ett par ögon ditsatta med synålar rakt genom iris.
- Vem var det som larmade?
- Grannen. Tydligen hade offrets TV stått på dag och natt och stört grannarna på nätterna. När hon gick och knackade på så var det ingen som öppnade. Grannen ringde då hyresvärden som öppnade dörren och ja... de fann den här... röran. Jag har sett värre saker, Franzén. För några år sedan så var det fyra familjer som blev praktiskt taget slaktade men vi hittade aldrig vem eller vilka som var mördarna. Det var värre än det här... men det ligger nära varandra.
En brottsfotograf ropade plötsligt ifrån köket. Franzén och Carlsson halvsprang dit. Fotografen pekade på kylskåpet där ett kuvert satt fast med en magnet. På kuvertet stod det ”TILL POLISEN NÄR NI KOMMER HIT.” Carlsson satte på sig ett par handskar, bad fotografen att fotografera innan han tog ner kuvertet och öppnade det.
”Ärade polismän i Halmstad. Ögon som ser men agerar blint är inga ögon alls. Bara fyra sinnen kvar.”
Franzén rynkade på ögonbrynen.
- Jaha. Vad ska det där betyda?
- Att mördaren inte är färdig än...
lördag 29 januari 2011
Bittersweet symphony.
Hampus säger alltid att jag är ”bra på att ta upp det som är gammalt” och att jag inte kan gå vidare pga. det men jag fungerar inte så. Jag kan inte låtsas som om det aldrig har hänt. Om jag förnekar hur situationen såg ut t.ex. 2007 eller 2008 så kommer jag inte gå vidare utan förtränga – och då kommer det tillbaka sen när jag minst anar det och minst vill ha det. Minnena som plötsligt dyker upp i huvudet vill jag gärna ska försvinna men jag kan inte få dem att försvinna och jag har ändå funnit en slags ro med dem. Vi har begravt våra stridsyxor för längesen. Jag önskar självklart att jag hanterat det annorlunda, att jag hade agerat annorlunda och då kanske det hade slutat helt annorlunda. När jag inte var hög, när jag inte var full och när jag inte var desperat efter uppmärksamhet eller inne i min ångest så var jag samma person. Ångesten, drogerna, rakbladen och alkoholen var en mask som bara dolde vem jag var, men det var aldrig jag. På så vis kan jag inte säga att jag har förändrats för det har jag inte. Jag har utvecklats. Det är väldigt stor skillnad men misstas ofta för samma sak. Jag har fått en kontroll som jag ofta tror att jag inte har men den är ju där. Utan den där kontrollen skulle jag ha hanterat min nuvarande ångest likadant som förut. Alla år av terapi har verkligen gjort sin skillnad och det har skett mirakel med mig, egentligen.
Jag satt ute och rökte nyss och det är kallt ute. Det blåser kallt. Jag tittade upp mot himlen och kände en värme spridas genom hela kroppen. Då visste jag att Gud var nära och att det kanske inte är så hopplöst som jag tror. Av någon anledning som jag inte kan förklara, men som säkert många troende känner igen, så kände jag det inom mig att jag har ett ”stöd.” Det låter kanske dumt i någon ateists öron… I så fall ber jag snällt att icke-troende inte ska läsa mer för jag struntar i era åsikter om Guds existens och hur korkad jag är enligt er för jag tror på Gud. Jag blir så ledsen när folk ser ner på mig när jag nämner Gud eller skriver om Gud för jag förstår inte hur man kan kalla en troende dum, korkad, idiot eller löjlig. Känslan av att Gud existerar finns inom mig och det är en vetskap JAG känner som ni inte måste känna. Respekt, my friends. Visa respekt. Känslan jag fick där ute är en känsla jag känt flera gånger och det behöver inte vara Gud själv utan kanske en av Guds änglar som varit i min närvaro. Jag kunde i alla fall känna värmen och trygghetskänslan. Det känns bra. Just nu känns det bra. Jag hoppas det känns bra på måndag också så jag kan gå till skolan och komma igång med allt.
fredag 28 januari 2011
John Ajvide Lindqvist.
"Det är patetiskt att vara tacksam. Löjligt, men jag tycker att man måste vara det. Har man minsta anledning och vara tacksam så ska man se till att vara det, för allt kan ju tas ifrån oss på ett ögonblick. Monstren kan komma när som helst. Och här går jag ut på vidskepelsens sanka mark men jag tror till och med att om man inte är tacksam för det man har så är risken större att det tas ifrån en. Om jag har något som kan kallas en religiös övertygelse så är det den - Att monstren dras till lukten av otacksamhet."
John Ajvide Lindqvist ur hans sommarprogram som gick på Sveriges Radio. Det går att lyssna på här http://sverigesradio.se/laddahem/p1/sommar/mp3/2006/sr_sommar_i_p1_060702.mp3
Och med dem orden blev jag helt ställd, för det är ju så. Herregud vad jag beundrar dig John, för att du är så klok och för att du träffar rätt varenda gång. Varje text du publicerar finner jag någonting jag utan tvekan kan relatera till och något som jag anser vara "komplett sanning" och nästan som en liten uppenbarelse. Underbart, utan tvekan. DU är underbar. Så jag säger tack - för allt du har gett mig med dina böcker och allt du kommer fortsätta ge mig med dina böcker. Tack.
Fynd!
Idag har jag och mamma varit på flygstaden och köpte nya skor! Ett par snygga kängor (äntligen har jag hittat rätt) och de blev mina för bara 300 kr. Köpte även rosa skosnören till men vet inte om jag ska ha i dom eller inte ^^
Sen så köpte mamma ett par jättefina skor för bara 50 kr (eftersom det blev hälften av pengarna på det billigaste paret) Och sen handlade vi mat. Känns skönt att vara ute lite... funderar på om jag ska ut o gunga nu även om det är kallt bara för att det fortfarande är "dag".
torsdag 27 januari 2011
Overcast.
I thought that I had control
I thought I could keep control
I thought I would want control
I thought I'd never lose control
Jag önskar jag kunde skriva upp en lista på allt och alla som gör att jag hatar att gå upp på morgonen, men människorna på den listan skulle nog bli ganska arga på mig. Men det hade varit grymt skönt att få det ur sig. Kanske ska skriva listan på papper och sedan elda upp? Eller är det lite väl sådär "jag kastar en förbannelse över personerna på denna lista" grej? Nja kanske inte... Men det finns så sjukt mycket just nu som gör att jag hatar att vakna upp på morgonen. Jag vaknade nio idag ifrån en underbar dröm, och jag sömnade om och sov till tolv trots att jag visste att det inte var någon bra idé. Orkar verkligen inte med verkligheten just nu... det är för mycket och jag är så konstant stressad - och ingen riktigt förstår hur det känns för ingen vill riktigt prata om det. Jag vet inte.. jag är bara så jävla utmattad.
onsdag 26 januari 2011
Kategorier.
Puh... nu ser ni är att jag ar lagt till kategorier till min blogg... Så det blir lite mer ordning och reda i bloggen. Det tog lång tid och var jobbigt... Men om man nu vill leta efter speciella inlägg så finns dem säkert i någon utav kategorierna. Allmänna inlägg har ingen kategori - som det här eller vardagsinlägg.
HISTORIA: Del 2 - Balans
Del 2 – Balans
De veckorna som följde kändes som en lång dimmig tunnel. Jag kunde se ljuset, jag kunde se det som var framför mig men det låg så långt borta. De ville inte prata med mig om mordet på hela min familj men jag kunde se på deras läppar när de stod utanför mitt rum på sjukhuset att de inte hade hittat mördaren eller mördarna. När de kom in till mitt rum för att försöka få fram ett ord ur mig kunde jag se i deras ögon att de var desperata efter en ledtråd, efter någonting som kunde få de att lösa morden, som om min familjs död var ett brädspel i stil med Cluedo. Vem var mördaren? Vad var mordvapnet? Varför blev de mördade? De berättade för mig att våra TV apparater blivit stulna såsom våra datorer och andra dyrbarheter. Ett rånmord, det lät alldeles för löjligt för att vara sant.
När ytterligare familjer mördades i Halmstad kopplade polisen ihop det med en seriemördare men med tanke på de olika skoavtrycken lät det som någon liga. De misstänkte att det fanns en dominant person i gruppen som förmodligen är den som mördar, medan de andra tar på sig alla dyrbara föremål de hittar i lägenheten. De gissade på 4 personer, varav en måste vara en kvinna, eller man med små fötter, eftersom skoavtrycket mättes som en storlek 38.
Det tog inte lång tid förrän de hade misstänkta inne på förhör. De misstänka var 3 män och en kvinna, varav många utav dem hade välkända ansikten som jag kommer ihåg att jag har sett tidigare. Det fanns inga fysiska bevis som DNA så de kunde inte binda dem till morden. Om jag någonsin hatat polisen tidigare så var det ingenting jämfört med vad jag gjorde nu. Jag förväntade mig att det skulle ta två dagar sen visste de vilka de var, var de fanns och tillochmed vilken sorts tandkräm de använde. Det är inte som på film, trots allt. Efter att de misstänka hade släppts så slutade morden att ske och polisen misstänkte att ligan flyttat sig till en annan plats i Sverige. Jag väntade men jag fick inte höra något mer.
TRE ÅR SENARE
Gunilla ”Nilla” Hansson satt i sin lägenhet en bit ifrån Stadsbiblioteket i Halmstad med en vodkaflaska framför sig. Hon hade aldrig haft ett problem med alkohol tidigare, i alla fall hade hon inte ansett det som ett problem. De senaste åren hade bestått utav just det – problem med alkohol. I början hade hon blivit så full varje kväll att hon inte kunde gå till sitt medelmåttiga jobb dagen efter och till slut hade hon, tack vare välsignade Sverige, blivit sjukskriven och kunde nu supa ifred. Deras plan var perfekt. De skulle komma undan med det alla 4 och bli rika på stöldgods, och Nilla hade inte ens blinkat när hon fick höra hur det skulle gå till. Det kunde fortfarande komma tillbaka till henne, skriken och tjuten ifrån männen, kvinnorna och framförallt barnen de hade dödat i sin väg till ett perfekt liv. Ibland måste man gå över lik för att komma någonstans hade Tore sagt när de sparkat ihjäl den där gamla tanten i Falkenberg för att få pengar till ännu en försenad hyra. Till en början var det ju bara meningen att de skulle råna affärer, banker, juvelbutiker, som riktiga gangsters i filmer. Efter att de varit tvungna att hugga ner ett butiksbiträde hade Tore velat ändra taktik. Han tyckte de skulle gå på familjer, eftersom familjer inte hade övervakningskameror och ofta inte larm till sina lägenheter. Det hade varit enklare så. Det gällde att välja ut de perfekta offren, med hjälp utav spaningar utanför deras hus eller lägenheter. Det var spaningana som Nilla hade tyckt mest om. Hon kände sig som en actionspion i en film.
Nilla hade inte rört någon utav offren, hon hade inte haft den fysiska kraft som krävdes. Det hade blivit lättare med åren att leva sitt liv i kriminalitet och ju mer åren gick, desto mer känslokall hade Nilla blivit. Nilla ersatte nu sina känslor med sprit och för det ville hon inte ha några moralpredikningar om. Hon hade en del pengar kvar så hon kunde behålla sin lägenhet, men det räckte inte länge. Om hon kanske skulle ta och samla ihop grabbarna igen… och börja om. De visste alla 4 att efter polisförhören hade de inte en chans att fortsätta. De kunde visserligen flytta därifrån, men de skulle hitta dem igen. De må vara kriminella men de var inte dumma. De visste hur de skulle gå till väga. Nilla köpte sin lägenhet i stan, de andra bosatte sig runt omkring i Halmstad. Hon hade nyligen läst i tidingen att Daniel precis fått sitt andra barn. Trevligt för honom, tänkte Nilla och fyllde på glaset med vodka. Tore hade hon inte pratat med på två år, men hon misstänkte att han bodde någonstans i Vallås. Och så var det ju Daniel… med frun och barnen… och Henrik med sin förbannade hund, som han förmodligen spenderat mer pengar på än sig själv. Nilla skrattade, tog några glas till och somnade i soffan.
Vid ett på eftermiddagen vaknade Nilla utav att hennes händer hade förlorat känslen. Huvudvärken sprängdes i hennes huvud och hennes första tanke var att flytta på sina händer, som hon förmodligen hade lagt sig på. När hon skulle flytta på händerna märkte hon att det inte gick. Det tog två sekunder för henne att förstå att hennes händer var bundna, kan det vara med tejp? Hon öppnade ögonen, försökte prata med kunde inte röra på munnen. I munnen hade hon en tygbit och framför sig såg hon en svartklädd figur stå och titta ut genom fönstret med vad som såg ut att vara en cigarett. Nilla försökte ropa och skrika i panik men det kom ingenting ut ur henne. Figuren vände sig om och Nilla såg att det var en ungdomlig kvinna, kanske i 20 års-åldern. Nilla tystnade och kvinnan gick fram och fimpade cigaretten på Nillas ena arm. Nilla svimmade av utav skräcken, smärtan och bakfyllan och hennes huvud la sig bakåt mot soffan.
De veckorna som följde kändes som en lång dimmig tunnel. Jag kunde se ljuset, jag kunde se det som var framför mig men det låg så långt borta. De ville inte prata med mig om mordet på hela min familj men jag kunde se på deras läppar när de stod utanför mitt rum på sjukhuset att de inte hade hittat mördaren eller mördarna. När de kom in till mitt rum för att försöka få fram ett ord ur mig kunde jag se i deras ögon att de var desperata efter en ledtråd, efter någonting som kunde få de att lösa morden, som om min familjs död var ett brädspel i stil med Cluedo. Vem var mördaren? Vad var mordvapnet? Varför blev de mördade? De berättade för mig att våra TV apparater blivit stulna såsom våra datorer och andra dyrbarheter. Ett rånmord, det lät alldeles för löjligt för att vara sant.
När ytterligare familjer mördades i Halmstad kopplade polisen ihop det med en seriemördare men med tanke på de olika skoavtrycken lät det som någon liga. De misstänkte att det fanns en dominant person i gruppen som förmodligen är den som mördar, medan de andra tar på sig alla dyrbara föremål de hittar i lägenheten. De gissade på 4 personer, varav en måste vara en kvinna, eller man med små fötter, eftersom skoavtrycket mättes som en storlek 38.
Det tog inte lång tid förrän de hade misstänkta inne på förhör. De misstänka var 3 män och en kvinna, varav många utav dem hade välkända ansikten som jag kommer ihåg att jag har sett tidigare. Det fanns inga fysiska bevis som DNA så de kunde inte binda dem till morden. Om jag någonsin hatat polisen tidigare så var det ingenting jämfört med vad jag gjorde nu. Jag förväntade mig att det skulle ta två dagar sen visste de vilka de var, var de fanns och tillochmed vilken sorts tandkräm de använde. Det är inte som på film, trots allt. Efter att de misstänka hade släppts så slutade morden att ske och polisen misstänkte att ligan flyttat sig till en annan plats i Sverige. Jag väntade men jag fick inte höra något mer.
TRE ÅR SENARE
Gunilla ”Nilla” Hansson satt i sin lägenhet en bit ifrån Stadsbiblioteket i Halmstad med en vodkaflaska framför sig. Hon hade aldrig haft ett problem med alkohol tidigare, i alla fall hade hon inte ansett det som ett problem. De senaste åren hade bestått utav just det – problem med alkohol. I början hade hon blivit så full varje kväll att hon inte kunde gå till sitt medelmåttiga jobb dagen efter och till slut hade hon, tack vare välsignade Sverige, blivit sjukskriven och kunde nu supa ifred. Deras plan var perfekt. De skulle komma undan med det alla 4 och bli rika på stöldgods, och Nilla hade inte ens blinkat när hon fick höra hur det skulle gå till. Det kunde fortfarande komma tillbaka till henne, skriken och tjuten ifrån männen, kvinnorna och framförallt barnen de hade dödat i sin väg till ett perfekt liv. Ibland måste man gå över lik för att komma någonstans hade Tore sagt när de sparkat ihjäl den där gamla tanten i Falkenberg för att få pengar till ännu en försenad hyra. Till en början var det ju bara meningen att de skulle råna affärer, banker, juvelbutiker, som riktiga gangsters i filmer. Efter att de varit tvungna att hugga ner ett butiksbiträde hade Tore velat ändra taktik. Han tyckte de skulle gå på familjer, eftersom familjer inte hade övervakningskameror och ofta inte larm till sina lägenheter. Det hade varit enklare så. Det gällde att välja ut de perfekta offren, med hjälp utav spaningar utanför deras hus eller lägenheter. Det var spaningana som Nilla hade tyckt mest om. Hon kände sig som en actionspion i en film.
Nilla hade inte rört någon utav offren, hon hade inte haft den fysiska kraft som krävdes. Det hade blivit lättare med åren att leva sitt liv i kriminalitet och ju mer åren gick, desto mer känslokall hade Nilla blivit. Nilla ersatte nu sina känslor med sprit och för det ville hon inte ha några moralpredikningar om. Hon hade en del pengar kvar så hon kunde behålla sin lägenhet, men det räckte inte länge. Om hon kanske skulle ta och samla ihop grabbarna igen… och börja om. De visste alla 4 att efter polisförhören hade de inte en chans att fortsätta. De kunde visserligen flytta därifrån, men de skulle hitta dem igen. De må vara kriminella men de var inte dumma. De visste hur de skulle gå till väga. Nilla köpte sin lägenhet i stan, de andra bosatte sig runt omkring i Halmstad. Hon hade nyligen läst i tidingen att Daniel precis fått sitt andra barn. Trevligt för honom, tänkte Nilla och fyllde på glaset med vodka. Tore hade hon inte pratat med på två år, men hon misstänkte att han bodde någonstans i Vallås. Och så var det ju Daniel… med frun och barnen… och Henrik med sin förbannade hund, som han förmodligen spenderat mer pengar på än sig själv. Nilla skrattade, tog några glas till och somnade i soffan.
Vid ett på eftermiddagen vaknade Nilla utav att hennes händer hade förlorat känslen. Huvudvärken sprängdes i hennes huvud och hennes första tanke var att flytta på sina händer, som hon förmodligen hade lagt sig på. När hon skulle flytta på händerna märkte hon att det inte gick. Det tog två sekunder för henne att förstå att hennes händer var bundna, kan det vara med tejp? Hon öppnade ögonen, försökte prata med kunde inte röra på munnen. I munnen hade hon en tygbit och framför sig såg hon en svartklädd figur stå och titta ut genom fönstret med vad som såg ut att vara en cigarett. Nilla försökte ropa och skrika i panik men det kom ingenting ut ur henne. Figuren vände sig om och Nilla såg att det var en ungdomlig kvinna, kanske i 20 års-åldern. Nilla tystnade och kvinnan gick fram och fimpade cigaretten på Nillas ena arm. Nilla svimmade av utav skräcken, smärtan och bakfyllan och hennes huvud la sig bakåt mot soffan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)