HISTORIA: Del 2 - Balans

Del 2 – Balans
De veckorna som följde kändes som en lång dimmig tunnel. Jag kunde se ljuset, jag kunde se det som var framför mig men det låg så långt borta. De ville inte prata med mig om mordet på hela min familj men jag kunde se på deras läppar när de stod utanför mitt rum på sjukhuset att de inte hade hittat mördaren eller mördarna. När de kom in till mitt rum för att försöka få fram ett ord ur mig kunde jag se i deras ögon att de var desperata efter en ledtråd, efter någonting som kunde få de att lösa morden, som om min familjs död var ett brädspel i stil med Cluedo. Vem var mördaren? Vad var mordvapnet? Varför blev de mördade? De berättade för mig att våra TV apparater blivit stulna såsom våra datorer och andra dyrbarheter. Ett rånmord, det lät alldeles för löjligt för att vara sant.

När ytterligare familjer mördades i Halmstad kopplade polisen ihop det med en seriemördare men med tanke på de olika skoavtrycken lät det som någon liga. De misstänkte att det fanns en dominant person i gruppen som förmodligen är den som mördar, medan de andra tar på sig alla dyrbara föremål de hittar i lägenheten. De gissade på 4 personer, varav en måste vara en kvinna, eller man med små fötter, eftersom skoavtrycket mättes som en storlek 38.

Det tog inte lång tid förrän de hade misstänkta inne på förhör. De misstänka var 3 män och en kvinna, varav många utav dem hade välkända ansikten som jag kommer ihåg att jag har sett tidigare. Det fanns inga fysiska bevis som DNA så de kunde inte binda dem till morden. Om jag någonsin hatat polisen tidigare så var det ingenting jämfört med vad jag gjorde nu. Jag förväntade mig att det skulle ta två dagar sen visste de vilka de var, var de fanns och tillochmed vilken sorts tandkräm de använde. Det är inte som på film, trots allt. Efter att de misstänka hade släppts så slutade morden att ske och polisen misstänkte att ligan flyttat sig till en annan plats i Sverige. Jag väntade men jag fick inte höra något mer.

TRE ÅR SENARE

Gunilla ”Nilla” Hansson satt i sin lägenhet en bit ifrån Stadsbiblioteket i Halmstad med en vodkaflaska framför sig. Hon hade aldrig haft ett problem med alkohol tidigare, i alla fall hade hon inte ansett det som ett problem. De senaste åren hade bestått utav just det – problem med alkohol. I början hade hon blivit så full varje kväll att hon inte kunde gå till sitt medelmåttiga jobb dagen efter och till slut hade hon, tack vare välsignade Sverige, blivit sjukskriven och kunde nu supa ifred. Deras plan var perfekt. De skulle komma undan med det alla 4 och bli rika på stöldgods, och Nilla hade inte ens blinkat när hon fick höra hur det skulle gå till. Det kunde fortfarande komma tillbaka till henne, skriken och tjuten ifrån männen, kvinnorna och framförallt barnen de hade dödat i sin väg till ett perfekt liv. Ibland måste man gå över lik för att komma någonstans hade Tore sagt när de sparkat ihjäl den där gamla tanten i Falkenberg för att få pengar till ännu en försenad hyra. Till en början var det ju bara meningen att de skulle råna affärer, banker, juvelbutiker, som riktiga gangsters i filmer. Efter att de varit tvungna att hugga ner ett butiksbiträde hade Tore velat ändra taktik. Han tyckte de skulle gå på familjer, eftersom familjer inte hade övervakningskameror och ofta inte larm till sina lägenheter. Det hade varit enklare så. Det gällde att välja ut de perfekta offren, med hjälp utav spaningar utanför deras hus eller lägenheter. Det var spaningana som Nilla hade tyckt mest om. Hon kände sig som en actionspion i en film.

Nilla hade inte rört någon utav offren, hon hade inte haft den fysiska kraft som krävdes. Det hade blivit lättare med åren att leva sitt liv i kriminalitet och ju mer åren gick, desto mer känslokall hade Nilla blivit. Nilla ersatte nu sina känslor med sprit och för det ville hon inte ha några moralpredikningar om. Hon hade en del pengar kvar så hon kunde behålla sin lägenhet, men det räckte inte länge. Om hon kanske skulle ta och samla ihop grabbarna igen… och börja om. De visste alla 4 att efter polisförhören hade de inte en chans att fortsätta. De kunde visserligen flytta därifrån, men de skulle hitta dem igen. De må vara kriminella men de var inte dumma. De visste hur de skulle gå till väga. Nilla köpte sin lägenhet i stan, de andra bosatte sig runt omkring i Halmstad. Hon hade nyligen läst i tidingen att Daniel precis fått sitt andra barn. Trevligt för honom, tänkte Nilla och fyllde på glaset med vodka. Tore hade hon inte pratat med på två år, men hon misstänkte att han bodde någonstans i Vallås. Och så var det ju Daniel… med frun och barnen… och Henrik med sin förbannade hund, som han förmodligen spenderat mer pengar på än sig själv. Nilla skrattade, tog några glas till och somnade i soffan.

Vid ett på eftermiddagen vaknade Nilla utav att hennes händer hade förlorat känslen. Huvudvärken sprängdes i hennes huvud och hennes första tanke var att flytta på sina händer, som hon förmodligen hade lagt sig på. När hon skulle flytta på händerna märkte hon att det inte gick. Det tog två sekunder för henne att förstå att hennes händer var bundna, kan det vara med tejp? Hon öppnade ögonen, försökte prata med kunde inte röra på munnen. I munnen hade hon en tygbit och framför sig såg hon en svartklädd figur stå och titta ut genom fönstret med vad som såg ut att vara en cigarett. Nilla försökte ropa och skrika i panik men det kom ingenting ut ur henne. Figuren vände sig om och Nilla såg att det var en ungdomlig kvinna, kanske i 20 års-åldern. Nilla tystnade och kvinnan gick fram och fimpade cigaretten på Nillas ena arm. Nilla svimmade av utav skräcken, smärtan och bakfyllan och hennes huvud la sig bakåt mot soffan.