Explosion.

Har märkt att livet inte tycker om mig 2011. Ibland undrar jag varför jag fortfarande andas, varför jag orkar gå upp på morgonen och hur jag kan sova på nätterna. Allt har samma rutin. Jag har blivit en robot. Den här veckan har varit kaos utan stopp och allt omkring mig bara faller isär. Alla människor är robotar. Alla har sina egna problem och då blir mina bara en del i smeten. Alla bara skriker, hugger, biter, river och kastar omkring mig och jag har ont i varenda del utav min hjärna. Alla bara missuppfattar allt jag säger och skriver och så blir det jag som gör fel och får be om ursäkt. Låter det som om jag bara tycker synd om mig själv? Enligt en hel del så är det det enda jag tycks göra; tycka synd om mig själv och vara ledsen.

Har redan fått höra flera gånger att jag bara gnäller, att jag bara måste bli tröstad, att jag bara tänker på mig själv när jag mår dåligt, att jag bara vill ha uppmärksamhet osv. Förstår folk inte hur jävla ont det gör att höra såna saker? Det gör så jävla ont, som en jävla kniv i hjärtat varje gång något sånt nämns till mig men folk verkar tro att det är okej. Det är aldrig okej, ALDRIG. Mina känslor är till 110% äkta och om någon har problem med det så behöver du inte umgås med mig eller vara i min närhet för då behöver inte jag människor som dig. Jag blir inte direkt gladare av att ni säger det till mig, det gör mig bara mer och mer ledsen och om ni nu bryr er om mig så ska ni visa ert stöd utan att överdriva o säga att "ni finns där för mig och att jag är en sån jävla börda" för jag har fan inte bett om att vara en börda för er och det är bara ert eget fel om jag blir en börda för er. Jag är fan inte dum i huvudet, jag är fan inte 5 år gammal och jag kan vara ledsen utan att ta livet av mig eller göra något annat dumt.

När fan blev jag så jävla bitter? Jag känner inte ens igen mig själv längre.