Jag har aldrig tidigare publicerat något jag har skrivit själv som är fiktion, men nu gör jag det för jag fick en snilleblixt, haha. Säg gärna till mig vad ni tycker... Och texten är - om någon skulle få för sig att kopiera den - copyrightad och ägs utav mig. Blabla...
Del 1 - Sinnen
Jag visste samma sekund som jag la min hand på det kalla handtaget in till lägenheten att det var någonting som inte stämde. Jag antar att dessa små aningar man får ibland borde tas på mer allvar, eftersom att jag har börjat märka nu att de ofta stämmer. Jag har alltid avfärdat sådant till skrock, om ens det utan bara psykologiskt babbel och trams. Kylan ifrån handtaget spred sig upp genom min arm till min nacke och gav mig en il nerför ryggraden och jag ryste till. Jag hann känna känslan i bara någon sekund förrän min inlärda rutin som satt i handen öppnade dörren och jag klev in. Det var mörkt i lägenheten, men inte ett sådant mörker som man ser när lamporna är släckta utan det svarta mörkret, som inuti en grotta. Det var det svarta mörkret som är alla barns och var alla vuxna barns värsta mardröm. Så fort min fot hade landat på hallmattan kände jag att mattan var torr, som om mattan vore täckt av vissna höstlöv. Jag fumlade efter lampknappen och när jag till slut hittade önskade jag att jag aldrig hade tänt den. Jag önskade att jag aldrig hade öppnat dörren.
Det första mina ögon mötte var blodfläckarna på golvet. Mina ögon tårades för hur chockad jag än var så förstod jag. Som om någon hade berättat den mest fasanfulla berättelsen jag någonsin hört i mitt öra, som om jag fått en skräckuppenbarelse i huvudet så kunde jag se hur det hade gått till. Jag följde blodspåren med blicken och blicken ledde mig först till vardagsrummet och sedan till hallmattan där mina fötter stod. Hallmattan hade en stor röd torkad fläck som jag hade min ena fot på. Jag flyttade lite på foten och hörde hur det krasade. Trots att alla mina instinkter sa åt mig att springa därifrån så gick jag in i vardagsrummet. De få steg som togs för att komma in i vardagsrummet kändes som de längsta stegen jag någonsin tagit. Det kändes som flera mil och trots det önskade jag att vägen var längre, för jag ville aldrig komma fram och se det som fanns i vardagsrummet. Kropparna kunde bara beskrivas som en enda stor röra, ett paket köttfärs slängt runt omkring i vardagsrummet, en kletig och bisarr modern konsttavla. Det blonda hår som stack fram ifrån en utav köttklumparna med armar och ben kände jag igen som min mammas hår, det hår som jag under flera av mina år som barn hade luktat på, flätat, borstat, dragit mina fingrar igenom… Jag såg sedan den andra kroppen som jag såg på storleken var mindre än de andras och jag såg att det var min lillasysters. Jag som hade sagt att min lillasyster var jobbig, att hon var i min väg, att hon var liten och inte kunde någonting och att hon var korkad. Jag ville ens se på den tredje kroppen för jag visste redan vem den tillhörde. Min pappas kropp låg en längre bit ifrån de andras. Jag sänkte blicken ner mot mina fötter igen, för synen av min familjs döda kroppar stack som nålar i ögonen. Framför mina fötter låg min pappas glasögon där ena glaset hade sprickor i sig. Jag tog upp dem, och jag tror varken jag blinkade eller tog ett enda andetag under den tiden som gått mellan jag kom in i lägenheten och hittade kropparna. Nu kom det ut ett pip ifrån min hals och detta pip som endast gåt att beskriva som ett pip, var det pip som jag vaknade utav varje natt, som gjorde att jag ville stoppa kanyler i öronen ända in till hjärnan, det pip som var ett fruktansvärt ljud, men ändå bara ett pip. Jag satte mig ner på knä med pappas glasögon i händerna, som det mest ömtåliga och värdefulla objekt världen någonsin skådat, som en helig graal. Jag satt så och tittade runt omkring i rummet och tänkte inte på någonting, jag kände ingenting och jag vet inte ens hur lång tid jag satt så eftersom jag var så nollställd. Till slut kom det, det som jag väntat på. Till slut kom mina skrik. Jag skrek ett långt ”nej!” och krossade det andra glaset i glasögonen när jag krampaktigt försökte få tag på något i luften, eller någonting på golvet. Jag hade ingenting kvar och jag visste det. Jag skrek och jag skrek, jag skrek inga ord utan jag skrek bara ut min sorg som var för stor för mitt bröst att bära. Jag skrek och jag kastade ur mig sorgen igenom en stor spya, jag skrek lite till, jag kräktes igen, jag skrek och gnydde, kräktes igen och kastade mig omkring på golvet i krampattacker. Jag rullade håret i min egen spya, i min familjs blod och jag förstörde förmodligen mycket av de bevis som fanns i rummet när jag uttryckte min smärta.
När polisen som förmodligen blivit ringd utav någon av grannarna i lägenheterna kom så låg jag kvar på golvet, med glasögonen i handen. Jag hade tystnat och jag hade slutat kräkas. Jag bara låg och stirrade, som en grönska, som bara en organism även om jag inte ens vill kalla mig det, för jag kände inte att det fanns någonting inuti mig som levde. Jag var död och jag var utplånad, jag hade försvunnit tillsammans med min familj. En polis tog tag i mina armar och bar ut mig genom dörren, fuktig utav tårar, spya och blod. Allt gick som i slow motion, som i alla de katastrof-filmerna som gått på TV eller bio. Det kändes som om jag var en skådespelare i en film som bara hade gått för långt in i sin roll, som bara låtsades men hade lyckats få in leken i verkligheten, som om det som definierade vem som var jag - inte existerade överhuvudtaget. Jag visste det kanske inom mig när de bar ut mig, jag kanske redan visste det när jag kom in i vardagsrummet att det inte var sista gången en sådan scen skulle visa sig för mina ögon, att det inte var sista gången skrik och förtvivlan skulle tränga sig in i mina öron eller sista gången smaken utav äckel skulle sätta sig på min tunga, eller sista gången lukten utav blod och människokött skulle andas in i min näsa.
:S
SvaraRadera