Många gånger frågar jag mig själv "räcker det inte nu?" eller rättare sagt - jag frågar mina känslor eller livet i allmänhet. På senare tid känns det som om det bara varit problem efter problem och allting omkring mig rasar samman. Jag är trött på att gråta varje dag, jag är trött på att känna såhär. Jag känner mig som den mest ensammaste i världen för jag kan inte med ord beskriva hur det här känns. För någon timme sen kände jag hur jag bara föll, det kändes som om jag blev biten och riven utav den stora hunden som blivit en beskrivning av min ångest, mitt hjärta slog snabbare och det där så välkända trycket över bröstet kom. Jag försökte andas men allt som kom fram var små pip. Mina ben började reflexmässigt röra på sig och jag vaggade fram och tillbaka i kramper... Panikångest går inte beskrivas med ord. Ångest kan sitta i flera dagar men panikångest varar inte länge men ångesten som lämnas kvar efteråt gör mig likgiltlig. Jag går ifrån rasande - förtvivlad - ledsen - likgiltligt lugn. Jag vet inte vilket som är värst... förmodligen den där sista känslan... för den är bara ett stort ingenting. Ett stort svart hål. Just nu är jag ingenting. Jag vet ingenting. Jag känner ingenting mer än avsmak för livet. Jag vet att det finns så mycket att älska här i livet, så mycket att leva för. Men ibland måste jag få hata livet lite... och önska att det vore lite mer.
Ännu en gång har mitt rum och min säng blivit min plats, där jag bara ligger. Ligger och existerar inte.
Jag tänker aldrig sluta kämpa för livet. Livet kan vara så mycket bättre och jag vet det för jag har sett det - inte bara hos mig utan hos andra. Om andra kan få nästan konstant lycka så kan jag också få det. Ingenting är egentligen omöjligt.
När man fått stå ut med så mycket som jag har på bara 18 år och livet fortfarande går emot en så undrar man ju... förtjänar jag verkligen det här? Jag kanske gör det. Motgångar gör en stark. Jag förtjänar att vara stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar