Ett APU-helvete.

Det finns inte mycket som berör mig nuförtiden, inte åt det negativa. Stress är en av de saker jag inte klarar av. Minsta lilla stress och jag börjar gråta, och ger upp. När jag märker att det inte blir som jag tänkt, och att jag inte hinner, så ger jag upp. Det är precis vad som händer just nu. Stress, panik, ångest. Uppgiften i skolan var individuell, jaha? Det kunde väl jag eller vi fått reda på tidigare och inte några dagar innan den ska vara klar? Och jag kan inte ringa till folk, jag KAN INTE ringa till folk. Jag har inga problem med att prata med folk irl, det är absolut inga problem längre, men telefon klarar jag inte av. När folk tvingar mig att göra något jag absolut inte klarar av, så blir det panikångest och geuppkänsla.

För det första så svek vår APU-plats oss, så i två veckor gjorde vi ingenting. Den här veckan blev jag sjuk och då fick vi en uppgift, och Mimmi ringde runt. Jag ville hjälpa till, och få det som en gruppuppgift men jag var så sjuk att jag inte ens kunde tänka på något annat, och när jag väl fick tänka så var det bara cdbok som gällde. Just nu är jag mer arg att jag inte hjälpte Mimmi med frågorna, men kanske det som gjorde det hela individuellt också. Jag är superstressad, migränsjuk och svag i kroppen eftersom jag inte kunnat äta eller dricka ordentligt.

Åt helvete med APUn och uppgifterna, jag skiter i om jag får IG nu för det är ingen idé ändå. Jag har inte orken längre, jag hade det i början men nu är den borta. Rakblad har jag inga, men om jag hade haft hade dom varit väldigt inbjudande just nu. Det var allt, tack o adjö.

Döden

Att mina nära och kära inte får veta vad jag kände för dem, hur mycket jag älskade dem, hur mycket jag uppskattade dem är en större rädsla för mig än döden själv. Så lät mina tankar igårkväll när jag skulle sova. Jag är numera ständigt rädd för döden. Förut var döden något jag omedvetet eller medvetet strävade efter, något som jag längtade efter. Det var ofta inte döden själv utan reaktionen från alla omkring mig som lockade. "Hon mådde verkligen dåligt" och att okända människor skulle bli berörda av mitt öde och mitt liv, det var det som jag ofta tänkte på. Numera är döden min värsta mardröm. Att någon i min närhet skulle dö, eller att jag själv skulle dö. Att jag någon gång ska möta Döden, den värsta av alla fiender gör mig smått svimfärdig och otroligt rädd.

Jag vill inte dö ung, jag vill inte att någon omkring mig ska dö ung. Jag vill bli dement, bli så gammal att jag inte förstår att döden närmar sig, det hade varit det perfekta slutet enligt mig. Det finns så mycket som jag vill göra, så mycket som jag vill uppleva och hinna med, jag kan bara inte dö än och jag kan bara dö när jag är nära 100 år, för då har jag gjort allt jag velat göra. Jag har aldrig känt mig färdig eller redo för att dö, jag har aldrig känt mig klar, inte ens när jag försökte ta livet av mig. Min största rädsla är inte att jag ska dö själv, utan att någon i min närhet ska dö. Jag har mardrömmar om hur pappa dör, hur mamma dör, hur Hampus dör, hur mina vänner dör och det inte finns någonting jag kan göra för att förhindra deras öden. Hur står man ut? Hur kan man leva ett liv när man vet att döden närmar sig med varje sekund? Jag är inte oförsiktig, jag röker och jag äter dåligt och kommer säkert få hälsoproblem pga det i framtiden. Jag måste skärpa mig, jag vet det, men jag är bara 17 år och snart 18, jag vill känna att jag har mer tid på mig men ibland känns det så värdelöst att kämpa när man vet att man vilken minut kan falla ner död.

Kanske är det så som i Det sjunde inseglet, att man får träffa Döden, spela ett spel och se om man överlever? Jag vill inte att min rädsla för döden ska förstöra mitt liv, att det ska vara ett hinder men ibland blir det så...

Peter Pan syndrome.

Inatt sov jag hos älskling, och det var helt underbar för övrigt <3 Men inatt kunde jag inte sova och jag blev rädd för spöken. Jag låg och ville inte vända mig mot rummet - för där skulle det stå ett spöke. Jag kände mig som 5 år igen och jag ville inte väcka Hampus, för det skulle låta så löjligt. Det var inte så skrämmande, mer barnsligt. Jag kände att jag saknade något. Efter ett tag kom jag på mig själv med att hålla om en kudde, som ett gosedjur. Då kom jag på det - jag saknade min tiger. Min stora vita tiger fick jag när jag var 10-11, dvs rätt så gammal, men det var han som lyssnade på mig när jag var ledsen och jag vet inte hur många gånger jag pratat med tigern och kramat den om natten. Tigern fick mig att känna mig trygg när jag var rädd och ledsen. När jag var yngre och var rädd för spöken låtsades jag att han var en riktig stor, vit tiger och bet alla spöken som kom nära. Då kunde jag somna.
Det jag vill komma fram till är att vissa saker kan man aldrig bli för gammal för, och en av de sakerna är gosedjur. Gosedjur är inte som vanliga djur eftersom man kan bestämma hur man vill över dem, och dom går att prata med, gråta på och hålla om hur hårt man vill. I mina ångestattacker var det tigern jag höll i och jag höll så hårt jag kunde, och det var okej.

Vi är nog alla som Peter Pan ibland - vuxna barn. Man slutar ju faktiskt aldrig vara ett barn till någon.

EMO!

Hur många gånger ska man behöva upprepa det? Antingen är det så att folk inte lyssnar, de förstår inte eller så vill de inte inse vad emo egentligen betyder. Emo är egentligen inte ett fungerande ord utan en förkortning av Emotional hardcore vilket är en musikstil (det klassas inte som en genre, men stil) och man kan inte vara en musikstil. Att vara emo är lika vettigt som att man skulle kunna vara rnb eller hiphop, vilket man inte är. Många förväxlar emo med klädstilen fashioncore vilket betyder att man ser ut som dem som spelar emotional hardcore, dvs svart men med färgglada accessoarer, ungefär. Jag vet att jag kommer säga det här igen men önskar jag kunde säga "för sista gången" men man kan inte VARA en eller ett emo, det går inte, det är omöjligt! Och bara för man skär sig betyder det inte att man är "emo" som många nu vill kalla vill det, för det har ingenting med musikstilen eller klädstilen o göra, för det är inte så att alla med fashioncore stilen skär sig eller de som lyssnar på emotional hardcore, det är som att säga att alla som lyssnar på reggae är negrar vilket de inte är!

Jag är så trött på att ständigt behöva säga till folk att man inte kan vara emo, men samtidigt är emo något som ofta används, och därför kan man själv inte låta bli att använda det ibland. Nu ska jag kolla på Simpsons, och sen sova.

Barn vill vara små vuxna.

Jag läser överallt om att Suri Cruise blir behandlad som en docka, som något att klä upp och visa upp för allmänheten. Hon har läppstift, långklänningar och högklackade skor IBLAND. Notera ibland. Det gjordes en röstning i Chictidningen och majoriteten röstade "Nej det är inte okej med barn som har högklackade skor!" Låt mig då berätta om hur jag var när jag var liten. Så fort vi fick pengar att köpa något så köpte jag smink för barn, princessklänningar och plastskor med klack och glitter på. Min mamma tyckte inte jag skulle ha sånt till dagis eller skolan men jag ville så gärna ha det, för det var så fint. Och jag var inte ensam om att tycka så. Kanske är det just så att Suri faktiskt får ha på sig vad hon vill? Och barn är som små vuxna, man vill gärna vara en vuxen prinsessa, så varför inte? Det gav mig inte childhooddramas av att använda smink eller högklackade skor, tvärtom! Det var ju superkul! Det är en himla massa snack om hur barn ska bete sig, hur de ska se ut osv men låt barn ha på sig vad de vill och vara som de vill istället för att - faktiskt - klä upp dom som små dockor och det är inte i prinsessklänningar, högklackat och läppstift!

Låt Suri ha smink och högklackade skor för det önskade jag att jag fick när jag var liten!

Rätt eller fel?

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6430307.ab
Mobbare får igen, rätt eller fel? Texten under är inspirerad av artikeln.

Varför kan vissa människor bete sig som svin och ändå komma undan med det? Jag har, i mina år, sett människor behandla andra människor som djur, som boskap, som ren skit och jag har inte sett någon utav dem få konsekvenser för sina handlingar. Kanske är det så att det bara är jag som inte sett eller märkt deras straff, men jag tycker ändå att jag som offer eller anhörig till ett offer borde få se resultat. Jag känner jämt att mina handlingar får konsekvenser, kanske för mitt samvete är lika stort som Jupiter, men ändå. Det är helt omöjligt för mig att med gott samvete vara rent utav elak mot någon annan människa. När jag ser något jag anser orätt, kan jag, vid otroligt sällsynta tillfällen säga ifrån men det är inte ofta. Det var en tjej på bilddagboken som la upp bilder på sina bara bröst och använda uttryck som Berny Pålsson gjorde. Tjejen blev arg när jag anmälde hennes bilder, skrev argt på bilddagboken och i sin blogg. Jag skulle kunna skriva miljoner argument mot vad hon sa, men jag gjorde det inte, för jag hade sagt och gjort mitt. Enligt mig ska inte minderåriga få titta på vuxna människors bröst på bilddagboken, hade jag själv varit 12-13 hade jag tyckt det varit stötande. Förutom sådana tillfällen så är jag snäll, iallafall från mina egna ögon. Jag kan prata skit om folk, javisst, men nu när jag är lite äldre så tycker jag att prata skit om andra är oftast omoget och onödigt. Ibland måste jag få ur mig mina aggressioner, det gör jag till Hampus för jag vet att han lyssnar när jag vill prata illa om någon, eller så säger jag det till min syster Emma. Varför kan inte alla människor se på det på det sättet? Det låter naivt men varför kan inte alla bara vara snälla mot varann? Tänk om vi skulle kunna slippa mobbning, våldtäkt, mord, fördomar och liknande? Det skulle vi slippa om alla var trevliga mot varann. Man kan inte gilla alla, men att spy ur sig elaka ord till varenda människa om andra människor är omoget, sårande och idiotiskt.

Skulle jag någon gång se eller höra att någon av mina vänner blir behandlade illa, skulle jag antingen, som jag gjort hittills, ta det lugnt och bara finnas där för min vän istället för att vända allt till ett stort bråk, eller få ett utbrott. Saker som är fel kan göra mig så arg, men jag vet hur man behärskar sig. Jag tror på våld, till en viss del. Just nu som jag skriver går reklamen för Friends på teve och alla börjar stirra på mobbaren, så att han slutar. Istället - varför säger ingen något? Varför är det ingen som kommer fram och ger ungen - eller hans föräldrar - en fel käftsmäll? Elaka barn - elaka vuxna - kan det botas med våld? Förmodligen inte, men det kan göra något väldigt mycket för någon som blivit mobbad eller liknande. Hämnd. Det betyder så otroligt mycket att få hämnd, det är, förutom äkta kärlek, den bästa känslan som finns.

Rätt eller fel?

Nightmares.

Jag vaknade upp från något som jag vill kalla en mardröm. Hade det varit ett år sen hade jag gråtit hela natten, skurit mig och gått sönder pga den drömmen. Nu lämnade den mig bara tom, men samtidigt full av tankar. Men det är tankar jag inte kan få grepp om, som jag inte kan tyda eller förstå och jag som blev frisk tack vare min syn att se på saker logiskt och tänka ut en förklaring, en anledning och hantera det därefter. Men nu.. vet jag inte vad jag ska hantera för jag inte vet vad drömmen betyder, eller vilken nytta den nu skulle ha gjort. Det påminde lite om Sookies dröm med Eric.. Fast det är ju bara jag som vet vad jag menar med det, och det kan misstolkas, och det får det väl göra då...

Nu började jag gråta, äntligen. Det måste komma ut. Det får komma ut i våldsam ångest, bara det kommer ut.

"Låt mig gråta, det är okej.
MADNESS

Allt känns skit igen,
och jag vill inte prata om det.
Och alla ni som brytt er innan - som inte gör det längre -
ni kan dra åt helvete och dö något av en plågsam död,
för jag vill inte bli påmind om hur lite jag betydde för er,
och hur jobbig jag var, hur glada ni blev när ni blev av med mig,
och framförallt - hur värdelös jag var.
Jag hoppas ni som det handlar om, känner er utpekade. "

Jag saknar alla som betydde något - då. Och när jag i allt kaos och ångest kunde finna något värdefullt så måste det vara speciellt? Synd att det där "speciella" inte bryr sig längre och inte ens ser mig längre. Är det straffet jag ska behöva ta för att jag äntligen är frisk? Jag vet inte... Ni var väl inte så speciella som jag trodde. Ni var.. och är.. inget mer...

Nu skriker jag ut mina känslor och ångest i ljudlösa skrik under täcket med kudden i munnen, det känns som förut. Mina ögon kan inte fokusera och jag skakar... Please God save me from this, just this time, I will be a good girl, I promise, please God.. please..

12 vargar skjutna, av vilken anledning?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6407793.ab

Först:
Skjut mamman och barnen, bara för att. Sen skjuter vi personalen för att de gjorde en hägnad så bräcklig att vargarna kunde ta sig ut. Detta är vilda djur vi pratar om, inte tamhundar, inte utställningshundar utan vilda vargar. Ska vi skjuta hela flocken bara för att en tog sig ut? Det är lika smart som att säga att vi grillar inte även mördaren utan även hela mördarens familj på 5 personer, bara för att. Vargarna betedde sig ute i det vilda precis som de ska, de är rovdjur och river får och river hjortar, för det ligger i deras natur. Alla djur är skapade av en anledning och en del av ekosystemet, och alla har lika stor del, så varför ska vi skjuta 12 stycken utrotningshotade djur för att storstadsfamiljer ska se på vilddjur? Det är helt otroligt att vi ska behandla djur på det här sättet, det gäller samma sak med päls. Det är inte djuren som är ivägen för oss, det är vi som är ivägen för djuren. Våra samhällen blir större och större och vi blir bara mer och mer giriga på mark, och då måste vargarna + andra svenska rovdjur trängas bort och det blir ju till slut så att de blir en fara för oss. Vi skulle kunna leva i harmoni tillsammans, om vi människor inte höll på och ta det som inte tillhör oss. Det låter som ett moralsnack, men det kan det gott göra.

(jag fick samma utbrott när tigern som attackerade sin skötare skjöts bara för skötaren gjort fel..)