Ett APU-helvete.

Det finns inte mycket som berör mig nuförtiden, inte åt det negativa. Stress är en av de saker jag inte klarar av. Minsta lilla stress och jag börjar gråta, och ger upp. När jag märker att det inte blir som jag tänkt, och att jag inte hinner, så ger jag upp. Det är precis vad som händer just nu. Stress, panik, ångest. Uppgiften i skolan var individuell, jaha? Det kunde väl jag eller vi fått reda på tidigare och inte några dagar innan den ska vara klar? Och jag kan inte ringa till folk, jag KAN INTE ringa till folk. Jag har inga problem med att prata med folk irl, det är absolut inga problem längre, men telefon klarar jag inte av. När folk tvingar mig att göra något jag absolut inte klarar av, så blir det panikångest och geuppkänsla.

För det första så svek vår APU-plats oss, så i två veckor gjorde vi ingenting. Den här veckan blev jag sjuk och då fick vi en uppgift, och Mimmi ringde runt. Jag ville hjälpa till, och få det som en gruppuppgift men jag var så sjuk att jag inte ens kunde tänka på något annat, och när jag väl fick tänka så var det bara cdbok som gällde. Just nu är jag mer arg att jag inte hjälpte Mimmi med frågorna, men kanske det som gjorde det hela individuellt också. Jag är superstressad, migränsjuk och svag i kroppen eftersom jag inte kunnat äta eller dricka ordentligt.

Åt helvete med APUn och uppgifterna, jag skiter i om jag får IG nu för det är ingen idé ändå. Jag har inte orken längre, jag hade det i början men nu är den borta. Rakblad har jag inga, men om jag hade haft hade dom varit väldigt inbjudande just nu. Det var allt, tack o adjö.