Jag har börjat skriva en privat dagbok på datorn, det behövs ibland. Förmodligen är mycket av det jag skriver bara dumheter, och inte alls så som jag tycker egentligen. Man måste få ner alla dumma och dåliga tankar, så de försvinner, istället för det bättre. De bättre tankarna vill jag gärna ha kvar. Mitt dåliga självförtroende dyker bara upp ibland, och det kan gå dagar utan att jag hatar mig själv och dagar då jag bara hatar mig själv. Jag har det hellre så än som innan, för att vara ärlig.

Praktiken går sådär, jag gillar att vara i skolan för Mimmi är där, och Hampus såklart. Jag ska ha skolmöte på måndag och jag är så nervös, även om jag vet vad de kommer säga. Frågan är bara vad jag ska svara, vad jag ska säga och hur jag ska försvara mig. Att säga att man haft migrän och varit deppig är inte alltid en så bra ursäkt just nu, men det är faktiskt så det varit. Pappa ska följa med, och med pappa i närheten vet jag att det kommer gå bra. Han vet precis hur han ska säga och vad han ska säga för att det ska låta bra och rätt. Mamma är lite svårare, men hon är ju bra på andra saker. Jag gjorde iallafall klart en uppgift, bara några kvar. Det var inte så svårt som jag trodde, men andra uppgiften jag försökte mig på blev bara fel och jag hade inga idéer om hur det skulle se ut, men det gör inget. Bara jag kommer igång så går det bra.

Del från privata dagboken, 2 februari:
"Jag kommer få underkänt på praktiken och både mamma och pappa ska med, och rektorn och någon pedagog. Jag får ångest bara jag tänker på det, alla dessa jävla möten och måsten, alla jävla ständiga kamper som vägrar ta slut. Det är alltid något som ska gå fel, och aldrig får jag ta det lugnt och bara VILA, det som jag behövt i nästan fem år nu. Har alla det så eller är det bara jag som tycker det är så jobbigt? Jag vet inte, för jag pratar inte med folk längre, inte på samma sätt som innan. Hälften av alla mina vänner försvann när jag blev frisk, förmodligen mer än hälften. De glömde bort mig..."

Jag saknar alla mina vänner, som också var trasiga, och jag saknar att prata om det, för det gör jag inte längre. Jag behöver prata om det, fortfarande.

Jag älskar Hampus, och det är allt som betyder något just nu. Vi ska förlova oss, men jag vet inte när. Jag vet inte hur jag ska formulera mig utan att han ska ta illa vid sig, och det är det sista jag vill. Jag vill kunna prata med honom om dåliga saker och lösa problem som finns i vårt förhållande (för sådana finns i alla) utan att han ska bli ledsen. Jag har förklarat för honom massor med gånger att min egna tid betyder så mycket för mig, men han är tvärtemot och vill ses jämt, och jag vill alltid vara nära honom, det är inte det, men jag vill också vara hemma och göra mina egna saker, mina rutiner osv. Jag vill att han ska förstå att jag älskar honom mer än mest, och att jag inte kan se mig själv med någon annan i framtiden än honom, och att jag ofta föreställer mig honom som äldre, med våra barn och med mig vid hans sida. Det är så underbart när vi väl ses, såvida inte jag inte fått min egna tid och det är då jag blir på dåligt humör och snäser åt honom. Jag vill inte vara arg i närheten av honom, och det är inte honom jag är arg på utan hela situationen att jag inte fått rensa mina tankar vid gungorna eller sett de filmerna jag velat se själv, eller lyssnat på min cdbok, eller sovit några nätter själv, eller tagit de egobilder som jag gillar o ta... Det har absolut inget med honom o göra, för jag älskar den mannen mer än vad jag någonsin älskat någon innan, och den enda jag velat förlova mig med, och den enda jag känt mig fullt trygg med. Jag vill att han ska förstå, att han ska lita på mig trots att vi inte ses så ofta, och jag vill att han ska sluta vara ledsen, men det känns inte som om det finns något jag kan göra åt det. Jag skriver det här för jag vet att han läser, och jag vill inte ta det i sms eller i verkligheten för jag vet inte om jag kan säga det rätt eller bra. Hampus, när du läser det här, så ska du veta att jag älskar dig och att jag aldrig vill göra slut med dig, och det kommer jag inte göra heller. Du måste lita på att jag älskar dig jämt och du måste förstå att min egna tid är så otroligt viktig för mitt välmående, och att du också måste hitta saker förutom mig som gör dig glad. <3 Jag älskar dig, snälla bli inte ledsen, jag älskar dig så väldigt mycket. Snälla, ta inte illa vid dig.