Vill du prata om det, så finns jag här.
Meningen som jag upprepar nästan varje dag, men som ingen tycks förstå. Jag vet att det inte är lätt att öppna sig när man är ledsen, men jag vill finnas där för mina vänner och de jag bryr mig om. Men ingen säger något och jag får gå runt och undra, och då vet jag hur mina vänner kände sig när jag inte sa något. Och jag ångrar att jag inte öppnade mig.
När ska folk förstå att det finns goda människor, att det finns människor som vill hjälpa? Jag är en av dem, jag vill iallafall vara det och jag tror att jag är det.
Jag känner mig... lite värdelös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar