Dissapoint.

8 mars 2009.
"Det är det enda jag vill, det enda jag bryr mig om. En önskan och en vilja som aldrig kommer bli sann. Det är bara en dröm. Drömmar blir aldrig verkliga, jag vet det. Men, förlåt, verkligen. Jag vill nog säga förlåt till mig själv också, förlåt till mitt hjärta eller ja, bara till mig. Förlåt Jonna för att jag gör såhär mot dig och för att jag skär i dig. Men du måste förstå hur svårt det är. Förlåt för allt."

20 november 2008
"Det sitter en elak liten person i mitt huvud som skrattar åt mig. Den lilla personen… man kan tro att det är jag, men jag skulle aldrig vara så elak mot mig själv. Eller, skulle jag? Otroligt nog så är mina armar full av färska skärsår, skärsår som min bästa vän rakbladet gjort. De behöver slipas till för såren gapar inte lika glatt mot mig längre. Jag kanske inte tog i tillräckligt hårt, jag kanske skulle ha tagit i hårdare? Jag klarar ju inte ens av att skära mig ordentligt. Patetiska, jävla, lilla nolla. Du är inte värd någonting... alls... "

4 oktober 2008
"Det krafsar i väggarna, jag blir rädd och lyssnar. Det är någon som vill komma in. Det är någon som vill komma in i mig, äta upp mig inifrån och ställa till med problem så alla som älskar mig inte längre vill ha mig. Det håller på att hända. Vassa klor som river i väggarna, klöser för att försöka komma ut, men de är fast. "

3 oktober 2008
"Jag tänker på droger hela tiden. Varenda vardaglig sak påminner om droger. Jag har ont i huvudet, jag tar en panodil, ett piller ner i halsen… Det känns bekant. Tänk om det vore en stilnoct eller lyrica… Jag röker en cigarett, det påminner om hasch, om det ändå vore lite hasch i den här cigaretten. Jag kommer ihåg när jag tog amfetamin genom näsan, det kommer jag alltid ihåg så fort jag kliar mig på näsan eller snörvlar. Det var inte direkt underbart, den gången, men droger som droger och varenda rus är uppskattat. Vartenda rus.. är.. uppskattat."

20 oktober 2008
"Vinden gör att dörren bankar och det låter som om något tungt närmar sig. Eller som om någon kastar stenar i golvet på övervåningen. Det gör mig nervös och rädd.

Jag vill bara lägga mig ner på golvet, stirra upp i taket och räkna eller något… Bara jag slipper tänka. Jag vill försvinna ifrån verkligheten, ta ett piller och bara njuta av ruset. Det hade varit underbart. En överdos… Ännu mer underbart!
"

Så var det förr... Så är det inte nu... Och det är jag så glad över. Men vid vissa stunder, som dessa, så är de här igen, alla tankar och all ångest. Det är inte ofta, men ibland. Som nu..