Jag tyckte jag behövde det här... en snabb genomgång av vad som hänt i skolan, så att jag kan få allt nedskrivet någonstans, och kanske då blir det lättare för andra att förstå hur detta knäcker mig.
Händelse 1:
Min och Mimmis praktik ger oss inga uppgifter på två veckor, och lärarna i skolan säger då att det är bäst att vi struntar i det.
Händelse 2:
Vi får nya uppgifter och en innehåller en intervju med reklamföretag, då vi ska ringa och boka tid för intervju om deras jobb, och vi får inget hjälp i skolan utan ska klara det här själva när vi knappt förstår uppgiften vi fått. Vi ber om hjälp men ingen kommer trots att vi ber många gånger. Vi velar runt med att ringa någon och Erika skäller på Mimmi, för att "vi inte tar något eget ansvar".
Reaktion: Jag är jätterädd för att prata i telefon, svarar inte ens i hemtelefonen hemma om jag inte känner igen numret. Jag klarar inte av att få skäll av vuxna, har aldrig gjort och kommer förmodligen aldrig göra, så jag blir jätterädd och nervös inför hela veckan.
Händelse 3:
Vädret blir dåligt och jag ligger hemma med migrän i en hel vecka som förmodligen är stressrelaterad också inför intervjuerna och om jag ska få skäll i skolan eller inte. Mimmi jobbar på i skolan, och fixar en intervju.
Händelse 4:
Får ett sms på söndagskvällen att intervjuarbetet skulle vara enskilt och vara klart veckan därpå.
Reaktion: Panikångest.
Händelse 5:
Jag undviker skolan i en vecka till och jag, mamma och pappa blir kallade till ett krismöte i skolan.
Händelse 6: MÖTE
På krismötet är rektorn och en specialpedagog närvarande, och inte Lillemor från Althea ungdom som brukar följa med som stöd för mig. I häftet jag får står det att "jag drar ner andra annars duktiga elever så de inte blir klara i tid" och det står vid flera olika punkter. Det står också att Daniel inte fått in en enda uppgift på hela förra terminen och tycker därför jag ska sluta både Foto A och hans andra ämne. Jag har många gånger frågat Daniel om han ska ha mina foton på usbminne, men han har bara sagt "lägg in dom på hemsidan" vilket jag gjort. Han ville heller inte ha dom skickade.
Reaktion: Hålla inne tårarna under hela mötet, panik i bröstet och ont i halsen för det känns som om hjärtat ska hoppa ur. Mamma blir jättearg, för hon vet att det inte är mitt fel. Pappa verkar tycka hela kommentaren är löjlig och de båda står på min sida.
Händelse 7: MÖTE
Erika säger "Men Mimmi har faktiskt jobbat väldigt snabbt och bra nu när du inte varit här." Jag säger emot henne och säger som det är, vi fick uppgiften en fredag och det klart Mimmi jobbar med den på måndag och då var inte jag där på hela den veckan och veckan därpå. Jag får inte ihop mina betyg till högskolan.
Reaktion: Jag känner hur jag blir röd i ansiktet och hur min blick ändrar riktning. Svimningskänsla.
Händelse 8: MÖTE
Specialpedagogen verkar snäll och förstående, och det gör att jag känner mig lite tryggare. Jag känner av mammas ilska jämte dig och rektorn gör också att det känns tryggare, men han var tvungen att gå efter ett litet tag och satt inte kvar hela mötet. Vi bestämmer till slut att Erika ska hjälpa mig fixa sladd till datorn, att vi ska ha ett till möte två veckor senare och målet tills dess är att göra klart alla uppgifter och ha 100% närvaro. Jag fick veta att de skulle kolla om jag kunde börja Psykologi A kursen istället för Anders lektion för jag inte kan grunderna.
Reaktion: Det känns bättre nu när Erika ska hjälpa mig med en ny sladd och att det snart kommer ett nytt möte, och då har jag inte lika mycket tid och kan då inte skjuta upp det, och det känns kul att kanske få börja psykologi för det är mitt mål att jobba inom psykvården. Det slutar bättre.
Händelse 9:
När jag kommer hem är jag jätteledsen och sitter och gråter i vardagsrummet och pratar med Mimmi och Hampus på msn och berättar vad de sa. Mimmi håller inte med och tröstar. Hampus säger "Du får väl skärpa dig och jobba bättre då om det är så som dom säger" och jag går sönder inombords. Jag får flashbacks från mellanstadiet och hur hemskt det var, samtidigt som jag skäller på Hampus som jag inte tycker stöttar mig. Han ber om ursäkt sen, men det gör fortfarande ont.
Händelse 10:
Jag går till skolan dagen efter, får en ny sladd och det går bra hela dagen, trots att jag och Hampus bråkar.
Händelse 11:
Althea möte och vi undrar om mötet gick sämre bara för Lillemor inte var med, och bestämmer att Lillemor ska vara med på nästa skolmöte som stöd. Mamma får mail av Erika där hon säger att jag inte kan börja Psykologi A för kursen redan börjat och att "jag istället måste ta mer ansvar och sitta några timmar i veckan på biblioteket och läsa böcker om psykologi för min egen skull och inte sitta vid facebook eller umgås med pojkvän lika mycket på fritiden."
Reaktion: Mamma blir arg och förstår inte vad hon menar, eller varför jag ska sitta på biblioteket och läsa böcker, och vad hade det gett mig? Ingenting eftersom jag inte har något mål med att sitta där och det går inte bara leta upp böcker om psykologi och läsa, när jag inte vet varför eller vad jag ska göra med det jag läst eftersom jag inte får några uppgifter eller annat skäl för det. Visst, det kan vara nyttigt för framtiden men det är väl lättare och ta det då än nu när det finns så mycket annat att tänka på. Mamma skriver ett allvarligt och moget svar tillbaka där hon försvarar mig.
Händelse 12:
Mimmi och jag får reda på att alla i klassen utom vi två och Loke, och förmodligen inte Patrick och Victor ska bli bjudna på pizza och bio nu på måndag. Det är förmodligen så att det är så för att vi inte haft praktik som de andra, men det stämmer inte riktigt. Loke hade praktik men var tvungen att sitta i skolan med uppgifterna, samma med mig och Mimmi. Hade vi fått gå till pizzerian från början hade detta förmodligen aldrig hänt. Och det är inte mitt eller Mimmis fel att vi inte fick några uppgifter av dem eller att dem inte svarade osv och vi hade stadig praktikplats tills det började. Varför får inte vi följa med?
Reaktion: Jag kan inte sova. Mimmi blir ledsen, jag blir ledsen och jag känner mig så otroligt utstött, även om det kanske anses som trams i andras ögon men med tanke på mitt psyke, min sjukdomsbild och vad som hänt i skolan tidigare så är detta ingen konstig reaktion. Det känns precis som mellanstadiet, fast värre och jag får för mig att jag inte duger, att jag är hatad, att jag blir dömd pga mina piercingar och mina ärr. Jag känner mig... utstött, så otroligt utstött. Varför ska vi inte få följa med? Det är inte vårat fel att det blev som det blev, tvärtom, vi gjorde vad vi kunde. Vi har iallafall bestämt att vi ska äta pizza själva på måndag, bara hon och jag. Vi kan ju bjuda med Loke, så att vi tre också får trevligt när de andra har det, förmodligen mer trevligt än dom. Filmen dom ska se ska jag se med älskling imorgon, så jag ser den före dom.
Jag vet inte... Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga eller tycka längre. Jag har ingen lust att gå imorgon, men en annan del av mig säger att jag fanimej ska visa dom vem jag är och att jag inte är så jävla lätt o trycka ner längre. Jag är inte samma svaga person som innan och det ska de fanimej bli varse om!
Trots att ångesten gnager i bröstet nu, så känns det ändå bättre att få detta nedskrivet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar