Att mina nära och kära inte får veta vad jag kände för dem, hur mycket jag älskade dem, hur mycket jag uppskattade dem är en större rädsla för mig än döden själv. Så lät mina tankar igårkväll när jag skulle sova. Jag är numera ständigt rädd för döden. Förut var döden något jag omedvetet eller medvetet strävade efter, något som jag längtade efter. Det var ofta inte döden själv utan reaktionen från alla omkring mig som lockade. "Hon mådde verkligen dåligt" och att okända människor skulle bli berörda av mitt öde och mitt liv, det var det som jag ofta tänkte på. Numera är döden min värsta mardröm. Att någon i min närhet skulle dö, eller att jag själv skulle dö. Att jag någon gång ska möta Döden, den värsta av alla fiender gör mig smått svimfärdig och otroligt rädd.
Jag vill inte dö ung, jag vill inte att någon omkring mig ska dö ung. Jag vill bli dement, bli så gammal att jag inte förstår att döden närmar sig, det hade varit det perfekta slutet enligt mig. Det finns så mycket som jag vill göra, så mycket som jag vill uppleva och hinna med, jag kan bara inte dö än och jag kan bara dö när jag är nära 100 år, för då har jag gjort allt jag velat göra. Jag har aldrig känt mig färdig eller redo för att dö, jag har aldrig känt mig klar, inte ens när jag försökte ta livet av mig. Min största rädsla är inte att jag ska dö själv, utan att någon i min närhet ska dö. Jag har mardrömmar om hur pappa dör, hur mamma dör, hur Hampus dör, hur mina vänner dör och det inte finns någonting jag kan göra för att förhindra deras öden. Hur står man ut? Hur kan man leva ett liv när man vet att döden närmar sig med varje sekund? Jag är inte oförsiktig, jag röker och jag äter dåligt och kommer säkert få hälsoproblem pga det i framtiden. Jag måste skärpa mig, jag vet det, men jag är bara 17 år och snart 18, jag vill känna att jag har mer tid på mig men ibland känns det så värdelöst att kämpa när man vet att man vilken minut kan falla ner död.
Kanske är det så som i Det sjunde inseglet, att man får träffa Döden, spela ett spel och se om man överlever? Jag vill inte att min rädsla för döden ska förstöra mitt liv, att det ska vara ett hinder men ibland blir det så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar