Nightmares.

Jag vaknade upp från något som jag vill kalla en mardröm. Hade det varit ett år sen hade jag gråtit hela natten, skurit mig och gått sönder pga den drömmen. Nu lämnade den mig bara tom, men samtidigt full av tankar. Men det är tankar jag inte kan få grepp om, som jag inte kan tyda eller förstå och jag som blev frisk tack vare min syn att se på saker logiskt och tänka ut en förklaring, en anledning och hantera det därefter. Men nu.. vet jag inte vad jag ska hantera för jag inte vet vad drömmen betyder, eller vilken nytta den nu skulle ha gjort. Det påminde lite om Sookies dröm med Eric.. Fast det är ju bara jag som vet vad jag menar med det, och det kan misstolkas, och det får det väl göra då...

Nu började jag gråta, äntligen. Det måste komma ut. Det får komma ut i våldsam ångest, bara det kommer ut.

"Låt mig gråta, det är okej.
MADNESS

Allt känns skit igen,
och jag vill inte prata om det.
Och alla ni som brytt er innan - som inte gör det längre -
ni kan dra åt helvete och dö något av en plågsam död,
för jag vill inte bli påmind om hur lite jag betydde för er,
och hur jobbig jag var, hur glada ni blev när ni blev av med mig,
och framförallt - hur värdelös jag var.
Jag hoppas ni som det handlar om, känner er utpekade. "

Jag saknar alla som betydde något - då. Och när jag i allt kaos och ångest kunde finna något värdefullt så måste det vara speciellt? Synd att det där "speciella" inte bryr sig längre och inte ens ser mig längre. Är det straffet jag ska behöva ta för att jag äntligen är frisk? Jag vet inte... Ni var väl inte så speciella som jag trodde. Ni var.. och är.. inget mer...

Nu skriker jag ut mina känslor och ångest i ljudlösa skrik under täcket med kudden i munnen, det känns som förut. Mina ögon kan inte fokusera och jag skakar... Please God save me from this, just this time, I will be a good girl, I promise, please God.. please..