torsdag 21 januari 2010

Peter Pan syndrome.


Inatt sov jag hos älskling, och det var helt underbar för övrigt <3 Men inatt kunde jag inte sova och jag blev rädd för spöken. Jag låg och ville inte vända mig mot rummet - för där skulle det stå ett spöke. Jag kände mig som 5 år igen och jag ville inte väcka Hampus, för det skulle låta så löjligt. Det var inte så skrämmande, mer barnsligt. Jag kände att jag saknade något. Efter ett tag kom jag på mig själv med att hålla om en kudde, som ett gosedjur. Då kom jag på det - jag saknade min tiger. Min stora vita tiger fick jag när jag var 10-11, dvs rätt så gammal, men det var han som lyssnade på mig när jag var ledsen och jag vet inte hur många gånger jag pratat med tigern och kramat den om natten. Tigern fick mig att känna mig trygg när jag var rädd och ledsen. När jag var yngre och var rädd för spöken låtsades jag att han var en riktig stor, vit tiger och bet alla spöken som kom nära. Då kunde jag somna.
Det jag vill komma fram till är att vissa saker kan man aldrig bli för gammal för, och en av de sakerna är gosedjur. Gosedjur är inte som vanliga djur eftersom man kan bestämma hur man vill över dem, och dom går att prata med, gråta på och hålla om hur hårt man vill. I mina ångestattacker var det tigern jag höll i och jag höll så hårt jag kunde, och det var okej.

Vi är nog alla som Peter Pan ibland - vuxna barn. Man slutar ju faktiskt aldrig vara ett barn till någon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar