Samma nätter väntar alla.
Ibland tänker jag på det, mitt livs värsta ögonblick hittills. Jag kommer ihåg sticket i hjärtat, svullnaden i ansiktet, sveket, besvikelsen, när drömmarna krossades och när hela min världsbild föll till bitar. Om jag känner efter riktigt mycket så kan jag känna lukten, känna smaken, känna tårarna nerför kinden. Jag förlorade vem jag var, jag förlorade min tro på allt. Jag är så glad att jag kom ur det, men samtidigt så ledsen att jag ens hamnade där. Jag antar att jag någon gång får reda på att alla dessa hemska upplevelser någon gång lönar sig.
Jag är också väldigt glad att jag förmodligen inte behöver uppleva något sånt igen. Jag önskar att jag aldrig behöver spela Markus Krunegård och gå sönder igen.
"Önskar att jag bara drömde, önskar att det var en vanlig söndag, måndagmorgon förra året..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar