The drugs don't work.

Vissa kvällar tänker jag för mycket - och ikväll är förmodligen en sådan kväll. Jag tänker tillbaka på drogerna, festerna och hur lätt det egentligen är att hamna i en sådan vana. Jag var 15 år och drogberoende - chockerande? Förmodligen inte. Det går ju inte förklara för någon hur det känns egentligen och när man väl försöker så är det ingen som förstår - om man inte varit i samma situation. Jag känner att jag bara svamlar men jag orkar inte korrekt svenska just nu... Orkar det nästan aldrig. Jag kan bara inte gå vidare än... jag vet inte om jag någonsin kan gå vidare ifrån det. Det känns så lätt för andra som varit med om samma sak men det går inte en dag utan att jag tänker på det, det går inte en dag utan att jag saknar drogerna lite - på sätt o vis. Det har aldrig varit hemskt att vara hög men det var ju stunderna efteråt som var de hemska och ruset i sig har alltid varit underbart och det kan ingen förneka. Varför ska människor antingen försköna eller förvärra allting? Kan de inte någon gång bara säga sanningen? Sanningen är svår men den finns där. Min sanning? Ruset på droger är totalt underbart, samma gäller alkohol. Timmarna när drogerna går ur kroppen och dagen efter ett rus är det värsta du någonsin kan känna. Det är inte bara det fysiska som är jobbigt utan skammen, hopplösheten och ångesten som följer i bröstet. Det går inte beskriva. Man känner sig oftast mycket mindre än vad man är... Jag kände mig alltid som 11 år. 11 år var en bra ålder, iallafall för många men inte för mig. Jag kände mig alltid rädd, liten och orolig och den stora världen utanför var ny, skrämmande och outforskad. Varje kväll var en ny upplevelse men dagarna efter var alltid samma sak. Jag tänker mer på drogerna än skärandet... varför? Jag skar mig i 5-6 år men drogade bara i drygt 2. Varför ska det vara så svårt? Varför kan jag inte bara radera drogminnena med ett suddgummi - sudda bort det, få bort det, sluta minnas? Det finns så mycket i mitt liv att glädjas åt och jag glädjas verkligen men vissa kvällar, ensam här i min säng i tråkiga Halmstad så kommer minnena tillbaka. Alla kvällar jag varit hög eller full i Norre Katts park, alla kväller jag vinglat omkring på Storgatan, alla kvällar jag tagit bussen hem när jag bodde på Frennarp, alla de gånger jag antingen var hög, full eller bakfull i skolan som ligger här borta vid min lekplats - allt är så fullt av minnen! Minnen, minnen, minnen.... Hemska minnen. Minnen om piller, sprit och äckliga händer överallt. Usch... Nu ska jag kolla på Emil i Lönneberga.