Homosexualitet, katastrofer, big bang, förlåtelse.

Jag anser ju mig själv som kristen men delvis "mystiker" eftersom jag inte begränsar mig till att bara tro på kristendomen utan även andra saker som står utanför det. En mystiker är "en människa som i sig själv, genom maximalupplevelser, har funnit sanningen, förstått sitt eget väsen" och det är lite svårt att förklara vad det betyder för mig. Jag utesluter inte möjligheten när det gäller vissa saker och har min egen uppfattning om Gud och kristendomen.

Jag tänkte bara skriva om vad jag tycker om homosexualitet och kristendomen. Jag fick ett meddelande av Lilly på facebook om att hennes präst i hennes kyrka predikat om att homosexualitet är en synd - och enligt bibeln och kristendomen kanske det är det - men är det det enligt Gud? Det vet vi ju inte egentligen. Bibeln är bara en tolkning utav Guds budskap till olika profeter men det är ingen som vet om det är sanning eller feltolkning. Jag tror verkligen att Gud finns men jag kan inte säga att jag vet. Gud gav oss den fria viljan och eftersom vi nu fick det - måste det ju betyda att vi får ha känslor för vilket kön vi vill? Eller? Det kommer alltid finnas dem som har emot homosexuella, vare sig det är troende eller ateister och jag tror inte att Gud ser kärlek som en synd. Hur kan KÄRLEK vara en synd? Människan är ju i stort sett skapad som man och kvinna för att det ska vara man och kvinna eftersom det är det enda sättet människan kan föröka sig - men med tanke på alla barn som föds utan riktiga föräldrar eller blir lämnade som små på barnhem och att jorden i stort sett snart är överbefolkat - så kanske homosexuella känslor utvecklades därför? Den enda som kan förlåta en synd är Gud och om homosexualitet anses som en synd för honom så är det i efterlivet vi ska dömas (eller som jag anser, förlåtas) - inte nu i jordlivet. Jag tror att samtidigt som vi utvecklas så utvecklas också Gud och eftersom vi inte är fast i medeltiden där homosexualitet var straffbart så är inte Gud det heller. Gud är det äldsta och klokaste väsendet som finns och han om någon borde väl se homosexualitet för vad det är? - Inte en synd utan bara kärlek. För mig är synder sådant som skadar andra människor, varelser eller naturen - inte kärlek som faktiskt inte skadar någon utan bara gynnar människor.

Världskatastrofer då? Världshunger, sorg, sjukdomar, mord osv - varför gör Gud ingenting? Jag tror att Gud inte kan göra någonting eftersom han inte skapade jorden eller oss på det viset. Vad som än händer dig så kan du gå vidare ifrån det på något sätt - och det är DET som Gud är. Gud är ett stöd för alla, en trygghet. Gud är aldrig blind från lidande men mycket utav alla katastrofer som sker är människans verk och inte Guds verk. Det sker mirakel överallt och Gud är, för mig, en "mirakelmakare."

The big bang. Enligt mig så skapade Gud jorden och människorna - men hur han gjorde det är oklart. Det finns vissa bevis på att big bang inträffat men hur big bang faktiskt inträffade är förmodligen oklart. Kanske det var Gud som satte igång the big bang? Kanske det var Gud som hjälpte evolutionen från djur till människa? Det finns ju en saknad länk och det var kanske Guds verk?

Dömer Gud? Jag tror inte att Gud dömer alls - han förlåter. Gud är den enda som kan se rakt igenom oss, som kan se alla våra avsikter eller vår ånger. Om vi kan förlåta ett mord, en våldtäkt så kan Gud det också. Varför skulle JAG vara bättre än Gud? Hur kan JAG vara godare än Gud? Om vi människor kan förlåta så kan Gud det också. Man ska inte frukta Gud!

Jag tror på Gud och Jesus existens precis som jag tror på den här datorn existens - det finns alltså inga tvivel. Jag ber till Gud ganska ofta, ofta är det frågor som jag frågar, och sedan hittar jag svaren inom mig själv. Jag tror att Gud kan hjälpa oss på psykiska vägar eftersom jag tror att det finns en direkt koppling mellan oss och Gud. Jag tror att Gud hade ett finger med i spelet när jag blev frisk eller när jag inte gav upp livet. Jag tror att jag fann en del utav den trygghet och hopp jag kände när jag var nere på botten var Gud och jag tvivlar inte alls på att han ser mig och skyddar mig.

Förresten så skulle jag aldrig få för mig att försöka övertyga någon om Guds existens för alla väljer själva vad de vill tro på eller vad de inte vill tro på. Precis som jag accepterar dem så vill jag att dem också accepterar mig och därför blir jag så ledsen och arg när någon tycker att jag ska sätta mig ner och visa ett bevis på att Gud finns eller när någon försöker övertyga mig om att Gud inte finns. Jag har inga bevis på Guds existens och det ska vi inte ha heller - hur hade det varit? Då hade all religion tappat sin mening och budskap. Jag tror på att Gud finns - jag anser mig själv som kristen - punkt slut. Deal with it.

(Mitt smeknamn på internet är INRI (fast med ett litet L i början) vilket finns med på många krucifix och betyder Iesus Nazarenus, rex Iudaeorum (IESVS·NAZARENVS·REX·IVDÆORVM), latin för "Jesus från Nasaret, judarnas konung".)