Nein. Es ist nicht wahr.
Folk omkring mig har vant sig så mycket vid att jag alltid är öppen med hur jag känner så att de inte tror att något är fel bara för jag inte säger någonting. Det har alltid varit en självklarhet tidigare, att så fort jag känner mig ledsen så ska jag berätta det för någon eller skriva upp det någonstans där folk ser det. Tillexempel, när såg ni senast en "deppig" facebook uppdatering i min logg, ett deppigt blogginlägg eller en deppig bild/text på bilddagboken...?
Ni har verkligen ingen aning vad som pågår i mitt huvud just nu, ni har absolut ingen aning hur jag känner eller vad jag tänker och jag är helt tillfreds med det.
För första gången i mitt liv känner jag att jag INTE VILL vara öppen. Att jag INTE VILL berätta, att jag inte har någon lust att öppna upp mig.
För en gångs skull vill jag inte att alla omkring mig ska veta minsta lilla detalj i mitt huvud, minsta lilla känsla som ligger och skrapar på hjärnan eller varje minut jag känner ångest.
För en gångs skull vill jag ha ett privatliv... gällande det.
Går dock att förklara allting ganska bra med ett enda ord: KAOS.
Folk förväntar sig också att bara för att jag har varit öppen tidigare så ska jag fortsätta med det. Folk förväntar sig att jag ska spy ur mig varenda känsla jag har gömd inom mig och att jag ska förklara i långa texter om varför jag inte svarar på sms/varför jag inte orkar ses/varför jag inte är i skolan som jag ska hela tiden/varför jag inte gör det jag borde osv... Det finns anledningar till allt detta men jag har ingen lust att berätta det just nu.
Men hey, missuppfatta mig inte nu peeps, jag är inte emodeppig jämt och det är INTE som tidigare MEN jag ligger inte i sängen hela dagarna bara för att jag har lat och jag har en hel del att tänka på, en hel del som snurrar just nu men som jag, säger det ännu en gång, inte har någon lust att dela med mig om just nu.
Och som alltid måste jag göra detta klart för er för annars kanske ni missuppfattar: Jag är glad, ibland. Jag känner lycka, ibland. Jag känner mig NÖJD med min tillvaro och med mitt liv, ibland. Som sagt, det är inte som förut, men ändå.
Så att ni kanske förstår varför jag inte är lika tillgänglig som tidigare... det är helt enkelt för jag inte VILL eller ORKAR prata om det. Snälla, förstå detta. Jag vill verkligen inte prata om det.
Jag vill vara ensam, jag vill gå i skolan, jag vill plugga, jag vill fokusera på mig själv... Och bara för jag umgås med min pojkvän nästan varje dag och inte umgås med mina vänner lika mycket så betyder det inte att mina vänner inte betyder något längre. Jag menar... ni förstår väl hur det är att vara nykär? Och om jag känner lycka tillsammans med Crippe, snälla låt mig, jag kan fan behöva lite lycka just nu i allt kaos, jag förtjänar fan lite lycka just nu. Ska vi behöva gå igenom detta varje gång jag skaffar pojkvän?
Bara det att jag inte alltid är så pepp på att prata om känslor och liknande nuförtiden, typ. Går inte förklara detta särskilt bra men jag försöker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar