Peter Pan syndrome.

Inatt sov jag hos älskling, och det var helt underbar för övrigt <3 Men inatt kunde jag inte sova och jag blev rädd för spöken. Jag låg och ville inte vända mig mot rummet - för där skulle det stå ett spöke. Jag kände mig som 5 år igen och jag ville inte väcka Hampus, för det skulle låta så löjligt. Det var inte så skrämmande, mer barnsligt. Jag kände att jag saknade något. Efter ett tag kom jag på mig själv med att hålla om en kudde, som ett gosedjur. Då kom jag på det - jag saknade min tiger. Min stora vita tiger fick jag när jag var 10-11, dvs rätt så gammal, men det var han som lyssnade på mig när jag var ledsen och jag vet inte hur många gånger jag pratat med tigern och kramat den om natten. Tigern fick mig att känna mig trygg när jag var rädd och ledsen. När jag var yngre och var rädd för spöken låtsades jag att han var en riktig stor, vit tiger och bet alla spöken som kom nära. Då kunde jag somna.
Det jag vill komma fram till är att vissa saker kan man aldrig bli för gammal för, och en av de sakerna är gosedjur. Gosedjur är inte som vanliga djur eftersom man kan bestämma hur man vill över dem, och dom går att prata med, gråta på och hålla om hur hårt man vill. I mina ångestattacker var det tigern jag höll i och jag höll så hårt jag kunde, och det var okej.

Vi är nog alla som Peter Pan ibland - vuxna barn. Man slutar ju faktiskt aldrig vara ett barn till någon.

EMO!

Hur många gånger ska man behöva upprepa det? Antingen är det så att folk inte lyssnar, de förstår inte eller så vill de inte inse vad emo egentligen betyder. Emo är egentligen inte ett fungerande ord utan en förkortning av Emotional hardcore vilket är en musikstil (det klassas inte som en genre, men stil) och man kan inte vara en musikstil. Att vara emo är lika vettigt som att man skulle kunna vara rnb eller hiphop, vilket man inte är. Många förväxlar emo med klädstilen fashioncore vilket betyder att man ser ut som dem som spelar emotional hardcore, dvs svart men med färgglada accessoarer, ungefär. Jag vet att jag kommer säga det här igen men önskar jag kunde säga "för sista gången" men man kan inte VARA en eller ett emo, det går inte, det är omöjligt! Och bara för man skär sig betyder det inte att man är "emo" som många nu vill kalla vill det, för det har ingenting med musikstilen eller klädstilen o göra, för det är inte så att alla med fashioncore stilen skär sig eller de som lyssnar på emotional hardcore, det är som att säga att alla som lyssnar på reggae är negrar vilket de inte är!

Jag är så trött på att ständigt behöva säga till folk att man inte kan vara emo, men samtidigt är emo något som ofta används, och därför kan man själv inte låta bli att använda det ibland. Nu ska jag kolla på Simpsons, och sen sova.

Barn vill vara små vuxna.

Jag läser överallt om att Suri Cruise blir behandlad som en docka, som något att klä upp och visa upp för allmänheten. Hon har läppstift, långklänningar och högklackade skor IBLAND. Notera ibland. Det gjordes en röstning i Chictidningen och majoriteten röstade "Nej det är inte okej med barn som har högklackade skor!" Låt mig då berätta om hur jag var när jag var liten. Så fort vi fick pengar att köpa något så köpte jag smink för barn, princessklänningar och plastskor med klack och glitter på. Min mamma tyckte inte jag skulle ha sånt till dagis eller skolan men jag ville så gärna ha det, för det var så fint. Och jag var inte ensam om att tycka så. Kanske är det just så att Suri faktiskt får ha på sig vad hon vill? Och barn är som små vuxna, man vill gärna vara en vuxen prinsessa, så varför inte? Det gav mig inte childhooddramas av att använda smink eller högklackade skor, tvärtom! Det var ju superkul! Det är en himla massa snack om hur barn ska bete sig, hur de ska se ut osv men låt barn ha på sig vad de vill och vara som de vill istället för att - faktiskt - klä upp dom som små dockor och det är inte i prinsessklänningar, högklackat och läppstift!

Låt Suri ha smink och högklackade skor för det önskade jag att jag fick när jag var liten!

Rätt eller fel?

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6430307.ab
Mobbare får igen, rätt eller fel? Texten under är inspirerad av artikeln.

Varför kan vissa människor bete sig som svin och ändå komma undan med det? Jag har, i mina år, sett människor behandla andra människor som djur, som boskap, som ren skit och jag har inte sett någon utav dem få konsekvenser för sina handlingar. Kanske är det så att det bara är jag som inte sett eller märkt deras straff, men jag tycker ändå att jag som offer eller anhörig till ett offer borde få se resultat. Jag känner jämt att mina handlingar får konsekvenser, kanske för mitt samvete är lika stort som Jupiter, men ändå. Det är helt omöjligt för mig att med gott samvete vara rent utav elak mot någon annan människa. När jag ser något jag anser orätt, kan jag, vid otroligt sällsynta tillfällen säga ifrån men det är inte ofta. Det var en tjej på bilddagboken som la upp bilder på sina bara bröst och använda uttryck som Berny Pålsson gjorde. Tjejen blev arg när jag anmälde hennes bilder, skrev argt på bilddagboken och i sin blogg. Jag skulle kunna skriva miljoner argument mot vad hon sa, men jag gjorde det inte, för jag hade sagt och gjort mitt. Enligt mig ska inte minderåriga få titta på vuxna människors bröst på bilddagboken, hade jag själv varit 12-13 hade jag tyckt det varit stötande. Förutom sådana tillfällen så är jag snäll, iallafall från mina egna ögon. Jag kan prata skit om folk, javisst, men nu när jag är lite äldre så tycker jag att prata skit om andra är oftast omoget och onödigt. Ibland måste jag få ur mig mina aggressioner, det gör jag till Hampus för jag vet att han lyssnar när jag vill prata illa om någon, eller så säger jag det till min syster Emma. Varför kan inte alla människor se på det på det sättet? Det låter naivt men varför kan inte alla bara vara snälla mot varann? Tänk om vi skulle kunna slippa mobbning, våldtäkt, mord, fördomar och liknande? Det skulle vi slippa om alla var trevliga mot varann. Man kan inte gilla alla, men att spy ur sig elaka ord till varenda människa om andra människor är omoget, sårande och idiotiskt.

Skulle jag någon gång se eller höra att någon av mina vänner blir behandlade illa, skulle jag antingen, som jag gjort hittills, ta det lugnt och bara finnas där för min vän istället för att vända allt till ett stort bråk, eller få ett utbrott. Saker som är fel kan göra mig så arg, men jag vet hur man behärskar sig. Jag tror på våld, till en viss del. Just nu som jag skriver går reklamen för Friends på teve och alla börjar stirra på mobbaren, så att han slutar. Istället - varför säger ingen något? Varför är det ingen som kommer fram och ger ungen - eller hans föräldrar - en fel käftsmäll? Elaka barn - elaka vuxna - kan det botas med våld? Förmodligen inte, men det kan göra något väldigt mycket för någon som blivit mobbad eller liknande. Hämnd. Det betyder så otroligt mycket att få hämnd, det är, förutom äkta kärlek, den bästa känslan som finns.

Rätt eller fel?

Nightmares.

Jag vaknade upp från något som jag vill kalla en mardröm. Hade det varit ett år sen hade jag gråtit hela natten, skurit mig och gått sönder pga den drömmen. Nu lämnade den mig bara tom, men samtidigt full av tankar. Men det är tankar jag inte kan få grepp om, som jag inte kan tyda eller förstå och jag som blev frisk tack vare min syn att se på saker logiskt och tänka ut en förklaring, en anledning och hantera det därefter. Men nu.. vet jag inte vad jag ska hantera för jag inte vet vad drömmen betyder, eller vilken nytta den nu skulle ha gjort. Det påminde lite om Sookies dröm med Eric.. Fast det är ju bara jag som vet vad jag menar med det, och det kan misstolkas, och det får det väl göra då...

Nu började jag gråta, äntligen. Det måste komma ut. Det får komma ut i våldsam ångest, bara det kommer ut.

"Låt mig gråta, det är okej.
MADNESS

Allt känns skit igen,
och jag vill inte prata om det.
Och alla ni som brytt er innan - som inte gör det längre -
ni kan dra åt helvete och dö något av en plågsam död,
för jag vill inte bli påmind om hur lite jag betydde för er,
och hur jobbig jag var, hur glada ni blev när ni blev av med mig,
och framförallt - hur värdelös jag var.
Jag hoppas ni som det handlar om, känner er utpekade. "

Jag saknar alla som betydde något - då. Och när jag i allt kaos och ångest kunde finna något värdefullt så måste det vara speciellt? Synd att det där "speciella" inte bryr sig längre och inte ens ser mig längre. Är det straffet jag ska behöva ta för att jag äntligen är frisk? Jag vet inte... Ni var väl inte så speciella som jag trodde. Ni var.. och är.. inget mer...

Nu skriker jag ut mina känslor och ångest i ljudlösa skrik under täcket med kudden i munnen, det känns som förut. Mina ögon kan inte fokusera och jag skakar... Please God save me from this, just this time, I will be a good girl, I promise, please God.. please..

12 vargar skjutna, av vilken anledning?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6407793.ab

Först:
Skjut mamman och barnen, bara för att. Sen skjuter vi personalen för att de gjorde en hägnad så bräcklig att vargarna kunde ta sig ut. Detta är vilda djur vi pratar om, inte tamhundar, inte utställningshundar utan vilda vargar. Ska vi skjuta hela flocken bara för att en tog sig ut? Det är lika smart som att säga att vi grillar inte även mördaren utan även hela mördarens familj på 5 personer, bara för att. Vargarna betedde sig ute i det vilda precis som de ska, de är rovdjur och river får och river hjortar, för det ligger i deras natur. Alla djur är skapade av en anledning och en del av ekosystemet, och alla har lika stor del, så varför ska vi skjuta 12 stycken utrotningshotade djur för att storstadsfamiljer ska se på vilddjur? Det är helt otroligt att vi ska behandla djur på det här sättet, det gäller samma sak med päls. Det är inte djuren som är ivägen för oss, det är vi som är ivägen för djuren. Våra samhällen blir större och större och vi blir bara mer och mer giriga på mark, och då måste vargarna + andra svenska rovdjur trängas bort och det blir ju till slut så att de blir en fara för oss. Vi skulle kunna leva i harmoni tillsammans, om vi människor inte höll på och ta det som inte tillhör oss. Det låter som ett moralsnack, men det kan det gott göra.

(jag fick samma utbrott när tigern som attackerade sin skötare skjöts bara för skötaren gjort fel..)

Fira för mycket och lite till.

Först är det jul, sen nyår. Tar det någonsin slut? Jag har ingen lust att fira varenda liten högtid nu, för julen drog ut min sista energi jag hade. Jag vill inte ut och festa på nyår, jag vill inte ens göra någonting, jag vill ha det som en vanlig dag, en vanlig helgdag. Jag har blivit en innemänniska på senare tiden, kanske är det för jag känner mig mer mogen och inte behöver den uppmärksamhet och bekräftelse man får av fest och alkohol. Finns det ingen som har det som jag? Som umgås med sin pojkvän mestadels av tiden och sen umgås med vänner sällan men tillräckligt mycket? Jag vet inte, jag känner mig inte särskilt ensam eller ledsen, bara... trött. Och det tar aldrig slut, det är alltid något som måste göras. Jag vill bara sitta inne nu på lovet, för detta lovet är det enda lovet då jag kan slappna av, om man jämför med sommaren som var en kamp och lycka på samma gång. Jag tänkte mycket innan på att jag och Hampus aldrig gjorde någonting men samtidigt vill jag inte göra någonting heller, det känns skönt så som det är nu, iallafall oftast. Det är skönt att ligga i hans famn och bara slappna av, slippa stressen andra kan ge och bara ligga i hans närvaro och suga in hans energi med fingertopparna. Det är underbart...

Jag måste verkligen bygga upp mitt självförtroende, det var så lågt i förrgår att jag grät och vägrade gå utanför dörren. Hampus kom och sov hos mig och fick mig att må bättre, men det känns inte som om han trivs att vara här. Han är en hemmamänniska, precis som jag, och tyvärr är det kanske något som inte alltid är bra att ha gemensamt. Jag grät och jag skrek och för första gången på länge tänkte jag på att skära mig, hur skönt det hade varit att bli av med ångesten som bultade i bröstet, hur skönt det hade varit att bara ge efter den här gången. Jag skar mig inte, Hampus ringde istället och väggen jag trodde var borta var uppe igen. Muren och väggen som tar alla komplimanger och alla fina ord, de bara studsar bort från mig och jag kan inte ta åt mig. Mitt nyårslöfte blir att inte skämmas för mina ärr, inte skämmas för hur jag ser ut och min vikt och ett stort mål är att kunna gå till skolan utan smink - utan att få panik. Ännu en gång får jag kämpa med mig själv, ännu en gång får jag kriga med mig själv... Det är så utmattande med dessa ständiga krig och kamper, jag orkar snart inte med mig själv och mina demoner, jag får helt enkelt ge efter. Men jag vet också att ge upp nu vore det dummaste jag kunde göra, när jag kommit såhär långt. Det är som om allt jag kämpat för var förgäves, och jag kämpar hellre än känner att jag gjort allt förgäves.

Har köpt tre korsetter, kanske dessa kan få mig att lämna tjocketröjorna hemma. Önska mig lycka till =)

Possibility.

Förra lovet var inte som jag hade hoppats eller som jag hade trott, men det betyder inte att detta lovet blir likadant. Jag är rädd, men inte så rädd att min rädsla kommer förstöra, annars har den ju en tendens att göra det. Det verkar som om jag alltid förstör, på något sätt. Eller är det bara så att jag klandrat mig själv för alla fel? Det är så svårt att vara sin egen psykolog, att behöva gräva i sin hjärna alldeles själv och på så sätt hitta lösningar på problem. Ibland kan det kännas som om det blir för mycket, men jag vet att jag står ut, för jag har utforskat nästan varenda centimeter av min hjärna nu och jag vet att jag är stark. Jag får bara inte tappa mig själv. Jag vet att jag behöver mina deppstunder för att hålla ut, för annars kan jag aldrig uppskatta när jag väl är glad. Trots att jag vet så slutar jag inte vara rädd att jag ska falla tillbaka. Jag måste få ha dom stunderna, jag måste få ha ångest ibland och vara ledsen, låt mig gråta för ingenting ibland, jag vet att jag inte är sjuk igen. Det känns inte alltid så, men så fort man kör en genomgång på allt som hänt på Althea ser man framstegen så tydligt, jag måste bara se dom själv sen när jag slutar gå där. Är lite orolig för hur det kommer gå.

Mitt självförtroende stigs med photoshop, annars inte. Jag känner mig aldrig snygg i spegeln längre, och jag blir så ledsen på mig själv. Det är som förut men enda skillnaden är att jag accepterar hur jag ser ut och går ut ändå. Hampus hjälper mig så mycket med det... Jag känner mig fin i hans närvaro för i honom ser jag att han tycker jag är fin, hur skabbig jag själv än känner mig. Om jag inte haft honom som hjälpt mig med just den saken hade jag förmodligen gjort något på impuls och färgat håret eller liknande. Jag vill se ut som för många, vara som andra, men jag duger precis som jag är - egentligen. Jag måste se det hela tiden och inte bara skriva det här.

So tell me when my sigh is over
You’re the reason why I’m close
Tell me when you hear me falling
Theres a possibility
It wouldn’t show

Hearing damage

http://www.youtube.com/watch?v=P7nz6-UVrmU underbar.

Sov från tre till tre idag, jag har så svårt att sova på nätterna nuförtiden, det påminner så mycket om förra vintern. Jag försöker ha normala sömnvanor men är så svårt. Sover mycket lättare på dagen, det är så underligt! Vill ju vara i skolan nuförtiden, så vill ju sova på nätterna och vara vaken på dagarna, hela jag fungerar så mycket bättre då. Nu är klockan tio, jag tänkte gå ut och gå lite och sen sova.

Hade så ont i halsen när jag vaknade, måste sovit med öppen mun eller något.. Så kanske jag börjar blir sjuk? ;P Mamma mådde också dåligt, perfekt nu till jul o allt.

Drömde mardröm inatt, blivit mycket sånt... Jag får försöka stå ut, jag menar - trots att det kan påverka mig och mitt mående så VET jag att drömmar inte är på riktigt och att jag inte är synsk - så det är inte inblickar på framtiden, jag har inget att frukta egentligen.