Nothing I know changes me at all.

Jag kan inte sova inatt och jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Sitter och lyssnar på musik och tänker tillbaka. Det är så... dåligt att tänka tillbaka. Varför ska man ens kunna tänka tillbaka? Minnen, alla dessa jävla minnen, jag hatar minnen. Jag hatar att jag ska kunna komma ihåg alla ögonblick, alla ord och alla blickar. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare i mitt liv med alla dessa minnen i huvudet som snurrar. Jag vill ha svar på frågor som är omöjliga. "Varför gjorde hon så, varför gjorde jag så, varför gjorde han så" och jag kommer aldrig få reda på varför, aldrig någonsin. Jag vill VETA och jag vill få SVAR. Varför kan jag inte släppa allt?

Min lampa knastrar och det stör mig, för jag vill inte släcka lampan. Kanske kommer alla spöken från det förflutna kasta sig över mig, när mörkret väl kommer brukar de ju ta sin chans. Min rygg är varm av lampan och jag funderar på att läsa lite men det känns inte som om jag kan koncentrera mig.

Och jag har ännu en gång fått för mig att ingen bryr sig. Jag vet att Hampus bryr sig och det är en fråga som jag verkligen fått ett klart svar på, men de andra då? Hampus fyller 70% av mitt välmående, om man säger så, men de andra 30% då? Var finns dom? Låt oss nu säga att jag VET att det finns vänner som bryr sig, så okej... 15 % som inte bryr sig ett jävla dugg om vem jag är eller hur jag känner. Varför hakar jag upp mig på dessa 15%? Det är så typiskt mig och jag blir så arg på mig själv när jag känner såhär. När jag känner mig som en nål i en höstack, som en outcast, som ett freak, som någon som inte passar in, som någon som inte ska vara här. Känner mig ofta missanpassad och jag önskar ofta jag vore någon annanstans. Jag hör inte hemma här, bara i Hampus famn känns det som hemma... Och ja, i min säng. Min säng är mitt fort och mitt tempel, my safety zone. Låter så löjligt alltihop men så är det.

(bara lät fingrarna dansa över tangenterna, sorry om det är blurrigt och snurrigt men klockan är 03.16)

Trött.

Veckan har varit upp och ner och för det mesta ner, eftersom min ork är försvunnen. Jag orkar inte med skolan och det visar sig nu dessa sista veckor hur trött man är, om man genomför sina skolarbeten (mesta av dom) i tid som jag nu har gjort (som sagt, de mesta av dom). Jag är inte van vid att vara i gång hela tiden och jag är inte van vid att bli klar i tid eller faktiskt ha en deadline som måste följas. Det känns trots allt ganska okej. Så fort jag är i skolan är orken där men på morgonen är det så svårt att gå upp och så svårt att somna på kvällen. Jag älskar min klass och känns bara hemskt att jag måste skiljas ifrån dem på studenten :/

Nu laddar jag ner en himla massa bra musik (Icon of Coil + And one <3)

Ångest.

Kvällen har bestått av ångest, högsta graden om det finns en sådan grad man kan sätta. Jag har stirrat ut genom fönstret, jag har lyssnat på bilar, jag har försökt kolla på film men det har inte gått, har försökt lyssna på musik det har inte gått det heller, och jag känner mig bara hemsk och fruktansvärd.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Kaktus.

Jag är en kaktus. När folk kommer för nära kan jag sticka dem, men det är aldrig min mening, det är bara sån jag är. Många tar avstånd ifrån mig pga mitt fula utseende och mina vassa taggar, och de väljer heller någon annan blomma för denne är mycket vackrare, trots att den blomman kommer lämna dem om ett par dagar. De vackrare blommorna kräver så mycket vatten och skötsel och trots ansträngningen så dör de ändå, de sviker dig, lämnar dig. Det du inte vet är att jag klarar mig på väldigt lite vatten och skötsel, och att jag inte kommer lämna dig. Jag har överlevt en öken och trots den styrkan vill du inte ha mig. Jag kräver inte mycket, men det ser ut som om jag kräver mycket och därför vill du inte ha mig. Du ger mig inte ens en chans för du är rädd att dem i din närhet också ska tycka jag är ful och sticka sig så de skriker av smärta. Det är inte min mening. Om du verkligen lärde känna mig så kanske du skulle tycka att jag är väldigt vacker och intressant men mina taggar skrämmer dig, men det är inget jag kan göra något åt.

- Jonna Bengtsson - sommaren eller hösten 2007

Centrerad.

Det känns som om jag sitter i mitten av all negativ energi och uppmärksamhet, och alla i närheten bara spyr negativa saker åt mitt håll och jag bara tar emot utan att klaga, utan att säga något. Så fort jag säger emot blir det bara värre och plötsligt är det jag som har fel, jag som är elak, jag som är orättvis och jag som är fel bara för jag säger emot för en gångs skull. Är det så fel att stå upp för sig själv? Det verkar ibland så. Eftersom jag jämt tror att det jag gör är fel så märker jag heller inte när jag faktiskt gör fel ibland - vilket ingen heller tycks förstå. Det spelar ingen roll vad jag gör eller hur jag gör det - det kommer alltid finnas någon där som inte tycker det duger och hur ska jag då kunna göra rätt när jag inte förstår eller vet vad fel är? När ingen förklarat vad jag har gjort för fel utan jag gör bara fel, är det vettigt alls? Jag är verkligen inte den som dömer eller skyller ifrån mig och oftast tar jag andras problem och bekymmer på mig själv, och jag har lärt mig att säger man ifrån blir det bara värre - speciellt när så många människor är trångsynta, dåliga förlorare, inte kan ta kritik och som framför allt ALDRIG GÖR FEL och det är aldrig dennes fel, vad som än händer. Det är så förvirrande och svårt för mig att höra när någon säger "det är inte mitt fel" eftersom jag själv inte vet hur det känns att tycka så, jag vet inte hur det känns att säga de orden, jag har aldrig fått smaka på dem. Jag vet inte hur man sätter ner foten och säger "det där är orättvist och du anklagar någon som är oskyldig, dvs jag själv" för jag har aldrig fått den chansen och när väl chansen kommit har jag aldrig tagit den. Jag har märkt att det bara är bättre att hålla käften, le och ta skiten. Men jag vill inte ha det så...

Jag orkade inte gå till skolan idag heller.. Det blev bara inte så. Jag hade så hemsk mensvärk men det var inte det största problemet. Det här nedanför är inget som hänt på riktigt utan bara en beskrivning av känslan, men den som inte förstod det kanske inte ska läsa min blogg... Imorse var jag 8 år gammal och någon i förskolan hade haft sönder mina favoritbyxor, och mamma tyckte det var mitt fel och jag skulle inte få några nya. En tjej med präktiga föräldrar hade under rasten när vi lekt tillsammans klättrat i ett träd och jag när jag skulle klättra upp jag med så kom jag inte upp, och hon skrattade. Påväg ner för trädet fastnade hennes tröja i en grej och sprack, och då skrattade jag tillbaka. På kvällen kom hon och hennes föräldrar hem till mig och krävde betalning för tröjan, och mamma trodde inte på mig när jag berättat vad som hänt. Jag har pärlat halsband till alla mina vänner och till såna jag vill vara vän med, de lite coolare om man säger så, men de ville inte ta emot dem och tyckte de var fula med fula färger. Då ville ingen annan ha mina halsband heller. Jag blev värdelös, ensam och ett freak.

Jag har inte tvättat mitt hår på flera dagar och jag vill inte gå ut, men jag orkar inte gå in i duschen för jag har inte energi till det. Jag har ingen energi till någonting, inte smink, ingenting...

Tjock.

Jag tycker det här är jättejobbigt och jag förstår inte vad jag ska göra åt problemet. Jag känner mig tjock och jag vet att jag är tjock men frågan är bara om jag är så tjock så folk ryggar tillbaka, eller om det faktiskt kan bli något fint? Jag har gått upp jättemycket sen förra året - eftersom jag ätit mer och rört mig mindre. Under depressionen gick jag upp och ner hela tiden och har även väldigt mycket bristningar. Mamma och jag ska börja simma tillsammans och jag är så rädd, vågar jag verkligen? Jag har så svårt att köpa kläder, jag kan aldrig gå in på H&M och kolla på kläder för jag vet att de inte passar och när de väl passar så ser det inte bra ut. I tröjor jag har storlek L och byxor L-XL beroende på vad det är för byxor jag ska ha. Det enda jag går omkring i är joggingbyxor och stora tröjor, allt för att dölja hur stor jag har blivit. Jag vill aldrig gå i tighta kläder för jag känner att alla stirrar på mig och äcklas utav mig och min kropp. Mina ärr gör redan mig själv "äcklig" för många andra oförstående där ute och jag önskar ärren räckte, om man säger så. Det största problemet är bukfettet och mina "lovehandles" för mina ben och armar är inte så tjocka om man jämför med magen, och jag blir så ledsen varje gång jag ser på andra tjejer som har en platt och fin mage. Varför får inte jag ha det så, och jag vet att jag får skylla mig själv men det hjälper inte att tänka så direkt. Jag har verkligen en kulmage som hänger över byxorna och valkar, riktiga bilringar om man säger så. Jag kan se andra större tjejer och tycka de ser riktigt fina ut eftersom det ser så fint ut på just dem men på mig ser det bara helt fel ut och jag vill inte gå ut längre pga min storlek. Jag är så trött på "men börja träna då, ät mindre" osv för det är inte alls så enkelt när man levt ett sådant liv som jag har, och jag måste acceptera mig själv OCH bli mer hälsosam, men jag vill inte utveckla ett destruktivt beteende vilket jag förmodligen kommer om jag med lågt självförtroende börjar träna och sluta äta.

Jag vill veta hur jag ska klä mig för att det ska se bättre ut, finns det ingen med samma tankar eller kropp som jag som vet hur man bär upp det? Jag vet att jag gör alla möjliga fel som finns nämligen att ha stora kläder vilket är regel nr 1 om man vill se mindre ut - dvs inte stora kläder för stora kläder gör dig större - men jag vill inte visa upp hur jag egentligen ser ut. Jag var inte lika stor tidigare vilket också gör mig ledsen. Varje spegelbild, varje foto jag är med på så blir jag ledsen och rent utav förkrossad. Det är jobbigt och träffa folk man inte träffat på länge eftersom de förmodligen ser hur mycket jag har gått upp. Jag vill inte träffa nya kompisar, gå ut på krogen eller träffa internet vänner. Det känns inte som om någon riktigt förstår mig heller, som förstår skammen att inte kunna köpa kläder i affärer längre, att inte kunna hitta några snygga kläder för man är för stör för affärerna, att inte kunna gå på shoppingrundor med kompisarna, att inte kunna kolla på tradera, att inte kunna köpa kläder från hemsidor som odium och shock, att behöva gå omkring i joggingbyxor för inga jeans passar och jag har ingen lust att gå till H&M's stora avdelning och köpa nya, för jag vill inte ens veta vilken storlek jag har. Det är så många som säger att de är tjocka när de inte är det men jag kan ärligt säga att jag är STOR och jag är TJOCK och att det inte är något "uppmärksamhets anorektikerwannabe" snack utan verkligen en riktigt känsla med riktiga anledningar bakom. Jag vill inte veta hur man går ner i vikt för jag äter när jag är ledsen och det är då jag går upp som mest. Jag vill veta hur man blir tillfreds med sig själv, hur man får självförtroende, hur man accepterar sig själv för hur man ser ut och hur man vågar visa hur man egentligen ser ut. Det känns.. så otroligt svårt och jag vet inte vad jag ska göra... Det här sliter ut själen på mig.

Dålig dag

Den här dagen blir då bara sämre och sämre. Började inte bra - kommer säkert inte sluta bra. Stress fungerar inte på mig och jag bryter ihop av stress. Nu sitter jag här med migrän och försöker tänka positivt så jag kan gå på Maddes modevisning sen.

http://www.youtube.com/watch?v=335p6kY7En8 Gör mig på lite bättre humör. Svennemorsan in my heart.

RIP Alexander Larsson

Tänker på dig och alla dina anhöriga... Hoppas du har det bra där du är. Du var underbar, trots att jag inte kände dig så väl som jag hade hoppats på att få göra en dag.

Would you know my name
If I saw you in heaven
Will it be the same
If I saw you in heaven
I must be strong, and carry on
Cause I know I don't belong
Here in heaven


Would you hold my hand
If I saw you in heaven
Would you help me stand
If I saw you in heaven
I'll find my way, through night and day
Cause I know I just can't stay
Here in heaven

Time can bring you down
Time can bend your knee
Time can break your heart
Have you begging please
Begging please

(instrumental)

Beyond the door
There's peace I'm sure.
And I know there'll be no more...
Tears in heaven


Jag kommer ihåg alla nätter vi pratade i telefon, alla sms vi skickade, hur vi planerade att du skulle komma hit med dina vänner och sova hos Lina i lägenheten,och hur kul det skulle vara. Jag kommer också ihåg hur besviken och ledsen jag blev när det inte blev så.. och hur mycket du betydde för mig då, och det är synd att vi tappade kontakten. Du levde vilt, som Fredrika sa, och vi ska alla en gång dö, det är bara fråga om hur och när. Jag antar att jag inte kände sig så väl.. men jag önskar jag gjorde det för det jag har sett av dig var en helt underbar och rolig människa. Har inte pratat med dig på kanske 2-3 år, men det spelar ingen roll för det skulle lika gärna kunna vara igår. Jag visste inte hur jag skulle hantera det som hade hänt, det känns fortfarande overkligt... När jag läste hur du hade drunknat i ett kalkbrott blev jag arg, varför kom inte hjälpen tidigare osv.. men det skulle inte hjälpa och tänka så. Jag ska tända ljus för dig sen. Du var underbar och har gjort ditt, och du lät inte livets goda ögonblick bli för få.

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Lilla stjärna.

Har läst ungefär halva boken och den är helt fantastisk. Mörk, sorglig, intressant och spännande. Boken handlar om Theres, ett barn som Lennart hittar levande begravd i skogen, ifrån platsen kör en bil i racerfart. Lennart märker att denna bebis kan sjunga i klaraste toner och har dvs en fantastisk sångröst. Lennart och hans fru Laila har ingen bra historia bakom sig och är gamla svensktoppartister och har en son Jerry tillsammans och det är även han som ger Theres namnet Theres. Theres är flickan med det gyllene håret. Det handlar också om Teresa, en tjej som inte är som alla andra. Hon känner att hon är adopterad och inte hör hemma och hon skriver i en dikt "alla heter egentligen något annat". Teresa skriver mycket dikter och "trollar" på nätet genom att provocera andra till att kommentera det hon skriver och på internet gömmer hon sig bakom andra namn och åldrar. Hon är den andra flickan. Dessa två flickornas vägar ska mötas och det har ännu inte riktigt hänt i boken och mer kan jag inte säga, men boken fick mig att tänka på de dikter jag själv skrivit och hur kul jag tycker just dikter är. Jag får nog ta och börja skriva igen... Skulle nog göra mig gott.

My beloved cats.

Nu har jag suttit en längre tid framför internet och forskat om varför katter kissar inomhus. Jag blir så arg och så ledsen när mamma är arg på katterna, för det förvärrar bara saker. Katter är inte som hundar och de bryr sig inte om man skäller eller säg till, nästan tvärtom. Man skulle kunna se våra katter som struliga tonåringar, alla dumma saker de gör är i protest. Vi har precis flyttat och innan det var det för många katter och för stökigt hemma att katterna inte kunde skilja på trädgård och hus (jo så skitigt var det nästan) och när vi flyttade hit så fick de inte vara ute längre och Oskar sover i hallen jämte kattlådan och flyttar därför runt den överallt så katterna blir förvirrade och vet inte var det är okej att de ska kissa, de har tex kissat jämte kattlådan när Oskar flyttat den. Det är inte katternas fel att de kissar inomhus utan vårat - de känner av vad vi säger och tänker. När vi skulle avliva Mini så var han plötsligt försvunnen den dagen, för att han visste vad som skulle hända, men sen höll vi honom instängd ett tag så han inte sprang iväg dock... Men det som ingen tycks förstå här i familjen är att det inte är lätt med katt, inte ens med en katt är det lätt. Det finns inte många katter som på alla sätt och vis sköter sig som ägaren vill, och man får helt enkelt anstränga sig för att få det som man vill och inte bara tro att man kan sätta en katt på lådan - sen är det klart. Det tar år för barn att lära sig att gå på toaletten själv - samma är väl med katter och jag själv vet att jag har den tid och tålamod att lära katterna var de ska kissa och inte men jag vet också att de andra i min familj kanske inte är lika pigga på det (spec mamma och Oskar) vilket är synd eftersom deras dåliga energi sprider av sig på katterna.

Låt oss se nu vad vi gjort för fel och ändringar:
- Kattlådan ska stå på en och samma plats för om vi flyttar lådan - så tror katten att där den stått tidigare är ett okej ställe att kissa på.
- Vi måste sluta vara arga på katterna när de kissar - de känner av det och gör det också av protest av flytten (att de inte får vara utomhus, miljöombyte, trängsel) och andra anledningar.
- Vi måste kastrera lillkisen.
- Vi får köpa citronsaft eller citroner och dränka in varje hörn i lägenheten - om så behövs - för att få slut på att de kissar där de inte får.
- Där det luktar kattkiss och saker som luktar kattkiss måste omedelbart tvättas för annars kissar katterna i närheten av eller på samma ställe där det luktar - för de tror att det är okej.


Den minsta kisen är min ögonsten och den katt jag verkligen känt att jag "connectat" med och jag har aldrig tyckt att någon av våra andra katter känts som min katt eller mitt husdjur men min lilla gråvita kise är MIN katt och MITT HUSDJUR som jag inte vill vara utan. Han sköter sig inte särskilt bra men jag tänker inte ge upp honom. Jag ska betala hans kastrering och det har jag sagt från början - men trots det verkar inte mamma vilja annat än att avliva honom vilket jag INTE tillåter. Kisen som haft många namn men som endast går efter Kisen eller Misen är den sötaste och charmigaste katten jag någonsin träffat och nu ligger han här i min säng på sin älskade filt och spinner. Innan låg han jämte mig och jag höll min arm om honom som ett gosedjur, annars blev han sur. Han tror att hans filt är hans mamma och trampar och pussar på den så fort jag får tillfället, så fort han känner filten blir han glad och börjar spinna. När man klappar honom på magen blir han på bushumör och börjar bitas, men aldrig hårt och han somnar på de mest underliga sätt och han VET att han är så söt när han ligger konstigt med kroppen och sover - och ligger gärna ännu mer konstigt när han hör att alla säger "awwwww" åt honom. Han älskar uppmärksamhet och är rädd för Oskars kompisar som pratar med mörka röster och klampar in, då springer han iväg och halkar på golvet så han glider in i dörren och sen rakt under soffan. Han brukar ligga under fåtöljen och ta tag i fötterna med klorna på den som sätter sig i den när han ligger där och lurar. Jag älskar min katt och skulle aldrig någonsin kunna göra mig av med honom - punkt slut.

Don't cry for me.

Klockan är 03.00 och jag ligger sömnlös i sängen. Den en och en halv timme mellan två och halv fyra är de mest värdelösa minuterna på hela natten. Det är då allt stannar upp och plötsligt sover hela världen. Vid fyra börjar det oftast ljusna och bli morgon, och då är det okej att vara vaken men mellan två och halv tre SKA man sova och har man inte somnat då är det ingen idé att försöka.
Jag ligger och kollar på alla de underliga skuggor som formas på mitt rums tomma väggar. I ett hörn av rummet är det alldeles kolsvart och jag undrar, är det där alla monster finns?
Det enda jag kan tänka på är mina tankar som just nu ligger i kaos och hur viktigt det är för mig att gå till skolan imorgon. Jag försöker komma på med olika argument till varför jag borde få vara hemma och sova. Att man är trött och inte sovit på natten är ingen ursäkt och det har jag aldrig tyckt heller, och därför stryker jag bort det argumentet. Jag har ångest, ja det har jag faktiskt, men det skulle ju vara slut på det nu och att erkänna för de i skolan att det finns något i skolan som ger mig ångest är otänkbart just nu, så det argumentet stryks också bort. Förutom de två så finns det ingen anledning för mig att vara hemma och sova istället för att gå till skolan som jag så gärna vill gå till, trots allt. Alla argument är strukna dessutom så vad ska jag använda för ursäkt den här gången?
Det är så otroligt mycket som händer just nu, och det känns som om mycket av min omgivning faller ihop framför mig och jag försöker plocka upp deras trasiga bitar men det räcker inte till. Det jag gör räcker inte till och vad jag än gör och försöker så duger det inte på något sätt, ska det behöva vara så? När någon försöker hjälpa mig så tar jag emot det, mer än gärna, och jag kan bara inte förstå människor som inte kan ta emot hjälp eller som struntar i allt. Jag är inte direkt någon som ska prata, eftersom jag gett upp många gånger, men jag vet bättre nu, jag har mognat och jag är äldre. Ibland känner jag att jag är alldeles för gammal för vissa saker, och att ha ångest och må dåligt inte tillhör min ålder, men jag har samtidigt aldrig varit eller aldrig haft det som alla andra. Jag känner mig oftast mycket mer mogen än vad jag vill erkänna. Kanske vill jag klamra mig fast vid mina disneyfilmer och gosedjur bara för att, och när jag gör det känner jag mig som mest trygg. Jag kommer inte ihåg mycket av min barndom för alla dåliga upplevelser när jag fyllde 12 har tagit upp all plats i min hjärna och jag skulle göra så mycket för att få byta ut lite minnen.
Jag vill EGENTLIGEN gå till kyrkan ibland och sitta där, men jag vet inte om jag vågar. Jag är stolt över min tro på sätt och vis, men vet inte om jag skulle vara välkommen där. Alla är väl välkomna där? Det är kanske bara jag som känner ovälkommen överallt, som om jag aldrig hittar rätt, och att folk alltid hittar något fel och sen fokuserar på det felet och ignorerar allt de andra. Varför kan man aldrig få en andra chans? Jag känner aldrig att jag fått någon andra chans, förutom med livet när jag försökt ta självmord, men jag känner heller inte att jag aldrig riktigt försökte, eller? Jag vill inte dö längre men jag är samtidigt inte helt fullt nöjd, för jag var så inställd på hur underbart livet skulle vara när jag blev frisk, men ibland känns det typ "Jaha, var det här allt? "
Min rygg gör ont och det känns som om hela världens bekymmer ligger på den och väger. Ett konstant och ständigt tryck mot ryggen och det kräver att jag ska vara starkare. Jag försöker tänka på Gud och att han ser mitt lidande och inte är lika blind som många människor ibland kan vara. Gud ger oss aldrig mer än vad vi kan hantera och jag vet ju att det är så, för så länge jag har min tro så kan jag klara nästan allt, för Gud ger mig den styrkan och det hoppet som jag så otroligt mycket behöver. Jag struntar i alla ni ateister osv. som läser detta, för det här är MIN tro och jag får tro precis vad jag vill, precis som ni, och jag försöker inte övertyga er om Guds existens så försök inte övertyga motsatsen till mig, för det spelar ingen roll vad ni säger, jag kommer inte förlora min tro. Jag är inte jättekristen, om man ens kan säga så, men jag tror på Gud och jag tror på Jesus och jag tror på att förlåta och inte döma, och en massa annat också dessutom, det känns lite New Age över det hela på något sätt. Som när Oprah sa att det fanns mer vägar än vägen genom Jesus och plötsligt så förnekade hon Jesus existens, men jag tror att samtidigt som vi människor utvecklas och moderniseras så gör även Gud det. Gud är inte omöjlig. Vi människor kan förlåta de mest fruktansvärda dåd, så varför skulle inte Gud kunna förlåta, vi människor kan väl inte vara bättre än Gud? Gud är en högre makt, något som är så mycket större och bättre än vi människor. Jag behöver Gud och jag tror inte att Gud kan ändra på någon människa som om en människa är en docka som går att styra, och därför kan Gud inte heller ändra någons åsikt eller någons liv genom att knäppa med fingret. Att be till Gud om saker och sen bli arg för Gud inte gör vad man säger, och därför finns han inte, men varför skulle Gud behöva bevisa att han finns? Det är ju just det som det handlar om, tror jag. Jag kanske bara pratar strunt och skulle inte vilja höra vad en såndär amerikansk "God hates fags" kristen tycker om det jag skriver för jag bryr mig inte.
Plötsligt känns bröstet ovanligt lätt, och om det beror på att jag skrivit av mig eller för att jag känner tryggheten i det jag precis pratat om spelar ingen roll, det viktiga är hur det känns för mig. Jag försöker hantera vardagens problem som just nu är lite större och lite värre än vad de ska och brukar vara, men jag vet också att jag är starkare än vad jag tror ibland. Det känns bara som om vid vissa tillfällen att jag är svagast på jorden och som om alla mina muskler och hjärnfunktioner ska ge vika och till slut falla ihop pga tyngden i mitt bröst och på min rygg. Nu ska jag försöka sova en liten stund, och sen får vi se hur det blir med skolan. Ska verkligen och då menar jag VERKLIGEN försöka gå upp och försöka gå till engelskan, och att gå på eftermiddagen är ett stort måste men just nu känns det som antingen eller. Nu blir det lite tungt igen när jag tänker på att jag har så mycket och göra imorgon, och att jag inte vill skjuta upp engelskan till nästa onsdag, men som läget ser ut nu så... jag vet inte, jag vill inte bestämma något nu. God natt.

Uppdatering - lite sen.

Nu har vi flyttat, iof var det ett tag sen, men ändå! Vi har bott här i nu 10 dagar och det känns redan som hemma. Har saknat frennarp många gånger men det är så otroligt mycket mer fördelar med vår nya lägenhet. På nätterna sitter jag på Videomix tak och röker, och lyssnar på musik. Det känns jobbigt att inte kunna gunga på nätterna, och jag vågar inte gå bort till Örjanskolan mitt i natten. Det är inte så farligt nu när jag märkt att det går lika bra att sitta på taket.

Nu sitter jag och Emma och pratar om gamla minnen. En av våra favoritlekar var att "gå ut och slåss" på gräsplätten utanför pappas lägenhet. Ja - det är sant! Vi tre syskon gick ut och la oss på gräset och brottades och slogs, men ingen gjorde aldrig illa sig som tur var. Det var jätteroligt tills den dagen jag rullade i hundbajs - och inte märkte det förrens pappa påpekade det när vi kom in igen.
Något annat vi också gärna gjorde var att rulla ner för några kullar som fanns vid Vallåsgården. En dag skulle vi leka där att det hade varit storm och Emma och Oskar skulle dö i stormen och ligga döda nedanför kullen, då skulle jag gå ner och "sörja" och gråta för dem. Emma hade samma dag gjort en krans av maskrosor till mig som jag lagt i gräset ovanför kullen. Jag tog upp den och märkte att det var en humla på den - och den bet mig. Jag skrekgrät och gick nerför kullen, men Emma och Oskar trodde jag lekte - och överdrivde en smula. Det blev att gå hem och gråta hos pappa.
Vi brukade alla tre barn - och pappa - gå och köpa godis på Big Baby Pop-affären och sen lägga oss i en stor gunga vid ekolekplatsen. Där låg vi allihopa och pappa brukade somna.
Det fanns även en liten motorcykel med sidovagn utanför pappa som vi brukade leka på. Emma satt på motorcykeln och jag och Oskar i sidovagnen.

Nu ska vi se på Toy story.

Shut up.

Just shut up and let your mind go blank.