Jag kan inte sova inatt och jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Sitter och lyssnar på musik och tänker tillbaka. Det är så... dåligt att tänka tillbaka. Varför ska man ens kunna tänka tillbaka? Minnen, alla dessa jävla minnen, jag hatar minnen. Jag hatar att jag ska kunna komma ihåg alla ögonblick, alla ord och alla blickar. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare i mitt liv med alla dessa minnen i huvudet som snurrar. Jag vill ha svar på frågor som är omöjliga. "Varför gjorde hon så, varför gjorde jag så, varför gjorde han så" och jag kommer aldrig få reda på varför, aldrig någonsin. Jag vill VETA och jag vill få SVAR. Varför kan jag inte släppa allt?
Min lampa knastrar och det stör mig, för jag vill inte släcka lampan. Kanske kommer alla spöken från det förflutna kasta sig över mig, när mörkret väl kommer brukar de ju ta sin chans. Min rygg är varm av lampan och jag funderar på att läsa lite men det känns inte som om jag kan koncentrera mig.
Och jag har ännu en gång fått för mig att ingen bryr sig. Jag vet att Hampus bryr sig och det är en fråga som jag verkligen fått ett klart svar på, men de andra då? Hampus fyller 70% av mitt välmående, om man säger så, men de andra 30% då? Var finns dom? Låt oss nu säga att jag VET att det finns vänner som bryr sig, så okej... 15 % som inte bryr sig ett jävla dugg om vem jag är eller hur jag känner. Varför hakar jag upp mig på dessa 15%? Det är så typiskt mig och jag blir så arg på mig själv när jag känner såhär. När jag känner mig som en nål i en höstack, som en outcast, som ett freak, som någon som inte passar in, som någon som inte ska vara här. Känner mig ofta missanpassad och jag önskar ofta jag vore någon annanstans. Jag hör inte hemma här, bara i Hampus famn känns det som hemma... Och ja, i min säng. Min säng är mitt fort och mitt tempel, my safety zone. Låter så löjligt alltihop men så är det.
(bara lät fingrarna dansa över tangenterna, sorry om det är blurrigt och snurrigt men klockan är 03.16)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar